Distal Radius Fractures. Outcome and New Methods of Surgical Treatment

Research output: ThesisDoctoral Thesis (compilation)

Abstract

Handledsbrott är den vanligaste frakturen på en akutmottagning. De yngre vuxna patienterna är jämnt fördelade mellan könen men de äldre har en övervikt av kvinnor. Hos de äldre men även i medelåldern uppstår frakturen företrädesvis i ett skelett med olika grad av benskörhet. Frakturen behandlas oftast med gips utan operation men drygt en femtedel opereras. Om felställningen är stor eller om frakturen inte bedöms kunna kvarstanna i ett gynnsamt läge rekommenderas en operation. Man väger in patientens funktionsnivå och ålder i den samlade bedömningen. Patienterna har under de första månaderna svårt att klara sina dagliga göromål och personliga hygien men de flesta patienter blir återställda ett år efter skadan. I vår studie har dock en femtedel av alla som bryter sin handled kvarvarande besvär ett år efter skadan såsom bestående svaghetskänsla och smärta vid belastning av handleden. Syftet med denna avhandling är att analysera vår behandling under det senaste decenniet för att hitta sätt att förbättra behandlingen av handledsfrakturer. Avhandlingen baseras på fyra arbeten, två kliniska studier och två registerstudier. Det första delarbetet är en fem-års uppföljning av en jämförande studie mellan två kirurgiska behandlingar för felställda handledsfrakturer. Med den nya metoden, intern fixation, fixerade man frakturfragmenten med små plattor och stift och vi jämförde mot den traditionella metoden med yttre stag, en så kallad extern fixation. Vid ett år sågs bättre greppstyrka i handen och rotation av underarmen hos patienter opererade med den nyare metoden och en tendens till färre större komplikationer. Vid fem år förelåg det inte längre någon skillnad i greppstyrka eller rörelseomfång utan nu hade även patienter opererade med extern fixation uppnått ett normalvärde avseende greppstyrka och underarmsrotation. I det andra delarbetet, jämfördes två olika typer av intern fixation för felställda handledsfrakturer. Vi jämförde en ny operationsmetod som snabbt blivit populär (volar platta) med den som föll bäst ut i den förra studien (fragment-specifik). Vid ett år hade bägge grupper ett bra utfall och hade uppnått ett normalvärde i greppstyrka. Mellan grupperna fanns det ingen skillnad avseende rörelseomfång eller patientupplevd handfunktion men vi hittade fler komplikationer i gruppen som blivit opererade med fragment-specifik fixation än med volar platta. Det tredje delarbetet är en genomgång av patienter i vår databas av patienter med handledsfraktur i vilken vi utvärderar den patientupplevda handfunktionen med en hälsoenkät (DASH). 3666 patienter >18 år sökte akutmottagningen i Lund med en handledsfraktur 2003 till 2012 och ingick i studien. Patienterna blev behandlade enligt ett behandlingsprotokoll med ca 80% gipsades och 20% opererades. 2571 patienter svarade på hälsoenkäten 12 månader efter frakturen. På gruppnivå var det patientupplevda resultatet bra och förblev oförändrad oavsett om man blev behandlad i början eller i slutet av 10-års perioden. Andelen patienter som blivit opererade var oförändrat, men en förändring av val av den kirurgiska behandlingsmetoden noterades. Extern fixation ersattes med intern fixation och den volara plattan blev den vanligaste metoden mot slutet av perioden. En subgruppsanalys visade att patienter opererade med extern fixation skattade sin handfunktion som sämre än de som opererats med volar platta. Även det fjärde delarbetet baserades på registret och 445 av 2571 (17 %) patienter med kraftiga kvarvarande besvär ett år efter sitt handledsbenbrott fick fylla i en ny hälsoenkät. 269 patienter svarade på enkäten två till 12 år efter fraktur. 127 av 269 (47 %) hade förbättrats till en nivå med minimala eller moderata besvär, men majoriteten 142 av 269 (53 %) hade fortfarande kraftiga kvarvarande besvär. Vi konkluderar att det behandlingsprotokoll vi använder för handledsfrakturer är användbart, och att de flesta patienter får ett bra funktionellt slutresultat både avseende patienter som behandlas utan operation och för de som opereras. De nyare operationsmetoderna med intern fixation gav snabbare rehabilitering, en tidigare normalisering av både greppstyrka och rörelseomfång efter ett år men skillnaden var försvunnen efter fem år. Under en 10-års period upplevde medianpatienten sin handled som bra men inte helt normaliserad efter ett år. Den sjättedel som upplevde sin handfunktion som kraftigt försämrad efter ett år förbättrades i hälften av fallen men blev sällan helt återställda även mätt efter många år.

Details

Authors
Organisations
Research areas and keywords

Subject classification (UKÄ) – MANDATORY

  • Medical and Health Sciences

Keywords

Original languageEnglish
QualificationDoctor
Awarding Institution
Supervisors/Assistant supervisor
Award date2017 May 5
Place of PublicationLund
Publisher
  • Lund University, Faculty of Medicine
Print ISBNs978-91-7619-440-9
StatePublished - 2017

Bibliographic note

Defence details Date: 2017-05-05 Time: 13:00 Place: Föreläsningssal F2, Centralblocket, Skånes Universitetssjukhus i Lund. External reviewer(s) Name: Hove, Leiv M. Title: professor Affiliation: Bergen --- ISSN: 1652-8220 Lund University, Faculty of Medicine Doctoral Dissertation Series 2017:60

Total downloads

No data available

Related research output

View all (3)