En domstolspedagogisk ansats

Research output: Contribution to conferenceAbstract

Abstract

En domstolspedagogisk ansats
Wittgensteins (1953) privatspråksargument utmanar förståelsen vad det innebär att korrekt följa regler. Paradoxen är att det inte verkar finnas någon möjlighet att logiskt hävda att en förklaring av en regel kan binda framtida tillämpningar. Argumentet utmanar regelförståelsen. Enligt Wittgenstein är regelföljande en praxis och inget som utgår från tolkningar. Kripke (1982) menar att praxis inte kan vara den enskildes regelförståelse utan praxis är en social praktik – då kan regeltillämpningen bedömas vara i enlighet med vad det innebär att följa regeln. Frågan om den språkliga tillämpningen har mening och betydelse avgörs av språkanvändningen som social praxis. Wittgenstein visar således att rättfärdigandet av olika påståenden är relativ och situationsbunden (Svensson, 1992). Efter den språkliga vändningen (Rorty, 1967) beskrivs rätten ibland som språkspel där reglerna rör språkanvändningen och dess funktion för mening inom en praktik (MacCormick, 1981; Cotterrell, 1989; Harris, 1997; Galligan, 2007). Enligt Wittgenstein följer språkets betydelse av användningen i ett sammanhang, Wittgenstein använder ordet "livsform" (jmf Husserls livsvärld). Då Wittgenstein ser språket som en form av regelföljande har beskrivningen fått rättsteoretisk betydelse (Aarnio, 1978; Aarnio 1987; Hart 1997; Coleman 2001). Det finns regelskeptiska uppfattningar som menar att en regel inte kan ange den korrekta tillämpningen (Hart, 1997). Rättsliga utsagor i en domstol har vidare performativ karaktär; de är inte deskriptiva enligt den traditionella referentiella meningsteorin (Hart, 1949). Traditionellt sett är juridik en regelstyrd verksamhet där distinktionen mellan sakfrågor och rättsfrågor möjliggörs genom en syn på språket som avbildande. Men när någon t ex döms för ett brott beskrivs inget faktum bortom rättsprocessen och ingen slutsats följer på de fakta som bevisats utan processen är ett handlande under vissa omständigheter. Om rättsprocessen är ett språkspel, med otydliga gränser mellan vardagsbetydelser och den juridiska professionens språkliga praktik (som kan liknas vid en familjelikhet mellan domstolsspråket och parternas språkbruk) uppkommer frågan vilken mening och betydelse processen har, hur detta avgörs och av vem. Regler förstås från insidan (Hart, 1997) och av spelarna som förstår spelets idé (Hydén, 1985). Det finns därför ett kunskapsintresse att relatera parternas uppfattningar om processen, utifrån ett betydelse- och meningsperspektiv, för att relatera resultatet till frågor om rättens sociala funktioner att klandra, verka konfliktlösande, prevention, upprättelse etc. Utifrån Wittgenstein kan frågan ställas om parterna i rättsprocessen delar de grammatiska språkreglerna rörande korrekt språkbruk som domstolsspråket följer. Dessa frågor aktualiseras särskilt när de allmänna domstolarna möter parter som lever i en livsform som tydligt skiljer sig från rättens.

Details

Authors
Organisations
Research areas and keywords

Subject classification (UKÄ) – MANDATORY

  • Philosophy
  • Law and Society

Keywords

Original languageSwedish
Pages99-99
Number of pages1
StatePublished - 2017 Aug 18
Peer-reviewedYes
Event - Uppsala, Sweden

Conference

ConferenceFilosofidagarna i Uppsala
CountrySweden
CityUppsala
Period2017/08/252017/08/27
Internet address