Åberopsbörda i dispositiva tvistemål

I avhandlingen undersöker Alexander Hardenberger åberopsbördan – dvs. nödvändigheten för part i en rättegång att anföra de omständigheter som parten vill att domstolen ska lägga till grund för domen – i dispositiva tvistemål inför svensk allmän domstol. Avhandlingen är uppdelad på fyra delar:
• om undersökningen
• åberopsbördans ursprung och utveckling
• generella utgångspunkter för åberopsbördan
• riktlinjer för åberopsbördan i särskilda fall

I del ett presenteras ämnet, metoden för undersökningen och ett antal centrala begrepp.

I del två undersöks ursprunget till varför vi inom svensk processrätt skiljer mellan åberopsbördan och bevisbördan samt den begreppsbildning på vilken åberopsbördan vilar. Vidare berörs den centrala forskningen inom ämnesområdet, vilken huvudsakligen genomfördes på 1950- och 1960-talet. Slutligen beskrivs det hur den svenska civilprocessen utvecklats i flera viktiga avseenden sedan slutet på 1960-talet, utan att det undersökts i vad mån nämnda utveckling inverkat på riktlinjerna för åberopsbördans fördelning.

I del tre undersöks generella riktlinjer för åberopsbördans fördelning. I denna del av avhandlingen berörs bland annat föremålet för åberopandet, tolkning av parts åberopande, relationen mellan olika sakinvändningar och åberopsbördan, domsgrunden, den successiva relevansens princip samt principer för åberopsbördans fördelning. Fokus ligger med andra ord på generella frågor av betydelse för åberopsbördan.

I del fyra undersöks typfallsspecifika riktlinjer för åberopsbördans fördelning. Delstudien vilar på en omfattande genomgång av HD:s praxis. Med utgångspunkt i nämnda praxis dras normativa slutsatser om åberopsbördans fördelning i exempelvis tvister om penninglån, skadeståndstvister och andra avtals- och fordringstvister.