Döden på Vipeholm – en undersökning om vården av ’osnygga obildbara sinnesslöa’ och möjlig medveten dödssvält

Under några av 1940-talets första år dog 200 av de patienter som bodde på Vipeholms sjukhus för vad man på den tiden kallade ”osnygga obildbara sinnesslöa”. Hit remitterades människor med grava intellektuella funktionshinder i kombination med oförmåga att hantera sin personliga hygien och tendens till aggressiva utbrott: som hade behov av mycket hjälp av personalen. Kön till de 1000 platserna var lång. De söktes av de anhöriga själva, sjukhus och andra vårdinstitutioner för patienter med mindre behov.

Men vad berodde det på, att så många dog under de här åren? Kan det ha handlat om medveten svält till döds, eutanasi – vilket har framförts men aldrig letts i bevis i något forskningsprojekt? Vilka idéer, vilka åsikter och vilken kunskap genomsyrade ledningen för Vipeholmssjukhuset?

Det vill en tvärvetenskaplig forskargrupp nu ta reda på genom att frammana bilden av dåtidens vardag på Vipeholmssjukhuset. Det finns ett rikt pressmaterial och ett rikt arkivmaterial att tillgå: patientjournaler, foton, filmer, brev, teckningar, ljudinspelningar, personalens ansökningshandlingar, incidentrapporter, sjukhusledningens korrespondens med anställda, med Medicinalstyrelsen och med kollegor utanför sjukhuset.

Hur tar ett välfärdssamhälle hand om sina marginaliserade, mest sårbara invånare? Och hur förändrades synen på de människor som inte kunde lönearbeta?
Under krigsåren 1941–1943 dog ett ovanligt stort antal intagna på Vipeholmssjukhuset. Varför vet vi inte med säkerhet ännu. Genom tvärvetenskaplig arkivforskning arbetar fyra forskare under fyra år med att ta reda på vad som egentligen hände.