I detta projekt analyserar vi förutsättningarna för humanvetenskapernas utåtriktade kunskapsförmedling och föreslår åtgärder som kan stödja och stimulera denna verksamhet i en tid då både universitetet och offentligheten genomgår stora förändringar. Utgångspunkten är de utmaningar som humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare står inför i sin samverkan med det omgivande samhället. Vi argumenterar för behovet av att utforma en kunskapens infrastruktur som är anpassad till en alltmer digital tillvaro.
Under 2000-talet har villkoren för humanvetenskapernas samverkan omvandlats. För det första har ett nytt medielandskap vuxit fram. Här finns stora möjligheter för förmedling av kunskap, men också betydande problem när den gemensamma offentligheten löses upp. För det andra har de vetenskapliga publiceringsmönstren ändrats. Alltfler forskare väljer att skriva engelskspråkiga artiklar i anglosaxisk fackpress. Sammantaget innebär dessa båda tendenser att forskarnas förbindelse med en bredare allmänhet hotar att brista. Detta skulle få djupgående konsekvenser för humanvetenskapernas demokratiska, kulturkritiska och folkbildande uppdrag.
Mot denna bakgrund argumenterar vi för behovet av ett stort antal aktiviteter som har det gemensamma syftet att sporra och möjliggöra humanvetenskaplig samverkan i framtiden. Vi pläderar bland annat för att inrätta nya stödformer för samverkan, men uppmärksammar också intressanta internationella initiativ, exempelvis The Conversation.
Ytterst anser vi att en välfungerande infrastruktur för humanistisk och samhällsvetenskaplig samverkan måste skapas. En del av de insatser som vi föreslår är konkreta och kan mer eller mindre direkt förverkligas. På lite längre sikt menar vi dock att ett slags nav (möjligen i form av ett institut) bör konstrueras som kan ta ett nationellt helhetsansvar för humanvetenskapernas samverkan.