Nukleär icke-spridning: En folkrättslig studie av tillämpningsscenarion och genomförandeproblem

Den centrala fråga som ligger till grund för denna avhandling är huruvida icke-spridningsinstrument utgör en väl integrerad regim som effektivt kan förebygga nukleär spridning. Svaren och slutsatserna grundas på de folkrättsliga konsekvenserna av förhållandet mellan de instrument som utgör avhandlingens huvudämnen, utvärderingen av deras styrkor och svagheter samt icke-spridningsregimens förbättringspotential. Avhandlingen belyser att icke-spridningsregimen är mycket mer än ett antal instrument som råkar vara sammanlänkade, eftersom de behandlar mer eller mindre samma ämne: Tvärtom har den utvecklats till en integrerad folkrättslig och politisk ordning med fördraget den 1 juli 1968 (SÖ 1970:12) om förhindrande av spridning av kärnvapen (icke-spridningsfördraget, NPT) i dess centrum. Nukleär icke-spridning är inte ett mål i sig, utan tjänar till att bevara och möjligen öka internationell fred, säkerhet och stabilitet genom att förhindra spridningen av kärnvapen. Nukleär icke-spridning och nedrustning är därför inte separata pelare som bör balanseras, utan komplementära delar av icke-spridningsregimen.
Kan icke-spridningsregimen effektivt förhindra nukleär spridning? Avhandlingen besvarar denna fråga med ett preliminärt ja och visar att dess komponenter är bärkraftiga. Dels är regimen ämnesmässigt tillräckligt övergripande genom att omfatta olika element som kumulativt kan avskräcka stater från att förvärva kärnvapen. Dels ger den en viss rättssäkerhet för nästan universellt accepterade normer om nukleär icke-spridning. Och dels är den överlag effektivt övervakad. Ändå är dess största styrka förmodligen dess förmåga att integrera politiska faktorer i gällande folkrättsliga ramar. Det betyder att den kan fungera även i tider av politiska motgångar, vilka den hittills konsekvent ridit ut för att utvecklas ytterligare när så omständigheterna åter medgav detta. Den nukleära icke-spridningsregimen har utvecklats över tiden och har potentialen att fortsätta att göra det i linje med den folkrättsliga ram som dragits upp av dess egna begränsningar och normeringar samt av den specialiserade rättsordning som utgörs av rustningskontrollens folkrätt. Således kan icke-spridningsregimen förbli relevant genom att anpassa sig till förändrade omständigheter och angripa dess svagheter. Den utgör en levande folkrättslig och politisk ordning som – beroende av dess aktörers vilja att övervaka och genomföra överenskommelser och att fullgöra traktaträttsliga förpliktelser – har förmågan till självutvärdering och självrättelse utan att dess grundläggande folkrättsliga ram behöver revideras. I detta hänseende granskas 2017 års konvention om förbud mot kärnvapen kritiskt.
Avhandlingen är indelad i en allmän del och en särskild del. I den allmänna delen redogörs för grunderna för den nukleära icke-spridningens folkrätt. Varje kapitel i den särskilda delen utgör ett fristående bidrag som knyter an till en eller undantagsvis flera av artiklarna I–VII i NPT:
- Således är innebörden av artiklarna I och II i NPT om kärnvapenstaternas och icke-kärnvapenstaternas korresponderande skyldigheter till icke-spridning grundläggande för undersökningen av den nukleära delaktighetens koncept och dess förenlighet med NPT.
- Artikel I i NPT jämförd med tolfte punkten i ingressen till NPT är de normativa anknytningspunkterna för kapitlet om ballistiskt missilförsvar i Europa och folkrätten, i vilket dessutom tvärförbindelser till de folkrättsliga regler, som gäller med avseende på rätten att tillgripa militärt våld (jus ad bellum), den i väpnade konflikter tillämpliga folkrätten (jus in bello) och staters folkrättsliga ansvar ex delicto i samband med individuellt och kollektivt självförsvar mot ballistiska missiler belyses.
- Det underliggande temat för kapitlet om Stuxnet som cyberoperation med syfte att förebygga nukleär spridning är prövningen av frågan, huruvida stater äger vidta på allmän folkrätt grundade, men inte uttryckligen i den nukleära icke-spridningens folkrätt fastställda åtgärder till förebyggande av fortsatta eller befarade framtida brott mot skyldigheter till icke-spridning enligt artiklarna I och II i NPT.
- Uppgörelsen om Irans nukleära program är föremål för en ingående folkrättslig analys av FN:s säkerhetsråds resolution 2231 (2015) i korrelation till artiklarna III–V i NPT om IAEA:s kontrollsystem, fördragsparternas oförytterliga rätt att utveckla forskning, framställning och användning av kärnenergi för fredliga ändamål och fördragsparternas skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att, under lämplig internationell insyn och genom lämpliga internationella procedurer, möjliga fördelar av varje fredlig tillämpning av kärnexplosioner kommer att göras tillgängliga för icke-kärnvapenstater som är fördragsparter under icke-diskriminerande betingelser.
- Den för förståelsen av NPT centrala artikeln VI ägnas två kapitel i den särskilda delen: dels en undersökning av skyldigheten att förhandla om kärnvapennedrustning, dels en analys av Internationella domstolens mål om skyldigheter rörande förhandlingar med avseende på kärnvapenkapprustningens upphörande och på kärnvapennedrustning (Marshallöarna mot dels Storbritannien, dels Indien och dels Pakistan).
- Antagandet av 2017 års konvention om förbud mot kärnvapen påkallar behovet av ett - icke minst traktaträttsligt - förtydligande av förhållandet mellan denna nya internationella överenskommelse och NPT:s bestämmelser, vilka även fortsättningsvis kommer att vara tillämpliga. Detta innefattar en kritisk granskning av de återverkningar som 2017 års konvention om förbud mot kärnvapen, som förhandlats i fullkomlig utevaro av kärnvapenstaterna och i övrigt mellan betydligt färre icke-kärnvapenstater än dem som anslutit sig till NPT, kan tänkas ha på NPT:s uppfyllelse.
- Slutligen fördjupas bestämmelsen i artikel VII i NPT om kärnvapenfria zoner i en studie av förutsättningarna för en kärn- och massförstörelsevapenfri zon i Mellanöstern.