Psykologi och humaniora.

Att ett naturvetenskapligt och ett humanistiskt synsätt inte är oförenliga kan tyckas självklart för den akademiskt oförvillade och denna inställning tog sig i slutet av 1960-talet uttryck i ett samarbete mellan professor Gudmund Smith professor Sven Sandström på Konstvetenskapliga institutionen i deras gemensamma intresse för perceptionsprocesser och upplevelser vid betraktande av konst. Ett annat, besläktat, samarbete utvecklades med Ingvar Holm på Litteraturvetenskapliga institutionen kring upplevelse av litteratur.

Bland humanisterna var alltså konstvetaren Sven Sandström drivande med Gudmund Smith som främste företrädare för psykologin. Intresset för att studeras konst under dess tillblivelse hade Sven Sandström ärvt av sin föregångare Ragnar Josefsson, när denne under många år byggde upp Skissernas museum. Att även upplevelsen av konst kan ses som en skapelseprocess, en perceptgenes, som i inledningsskedet är omedveten för betraktaren, var Smiths bidrag i deras samarbete som inom psykologin kom att generera en licentiatavhandling..
På den litteraturvetenskapliga sidan var, förutom Holm, Louise Vinge engagerad en kortare tid,. Professor Staffan Björk uppmuntrade projektet. I arbetet medverkade också de yngre forskarna vid Psykologiska institutionen Maria Nordström, Håkan Ornander och Stefan Jern samt med metodutveckling deras då kreativitetsforskande kollegor Bertil Nordbeck och Satya Murti Maini. Samarbetet bedrevs inom ramen för, och med stöd av, Vetenskapssocieteten i Lund och resulterade på psykologisidan i en trebetygsuppsats 1967 och en licentiatavhandling 1971 båda med inriktning på upplevelse av lyrik. Arbetet fick ingen fortsättning inom psykologin men drevs vidare inom konstvetenskap.