Skogsbrukets roll för brunifieringen av ytvatten

Monitoring av ytvatten visar på starka ökningar av vattenfärg, organiskt kol och järn, med betydande konsekvenser för systemens ekologi och ekosystemtjänster. Många studier av orsaker bakom brunifieringen har fokuserat på den avtagande försurningen, eftersom återhämtning från försurning ökar rörligheten för organiskt kol från omgivande jordar.

Enligt detta resonemang är brunifieringen en återgång till ett mer naturligt tillstånd. Nya bevis baserade på historiska data står i strid med denna återhämtningsteori och antyder att brunifiering är mer relaterad till förändringar i markanvändning, från jordbruk till skogsbruk. Detta projekt syftar till att bestämma vilken roll barrskogsbeskogning har på långsiktiga vattenfärgsförändringar genom att påverka mobiliseringen av organiskt kol och järn. Tre kompletterande angreppssätt används: 1) En jämförelse av trender i DOC- och järnkoncentrationer i bäckar med olika andel skogsmark och våtmark i avrinningsområdet, för att slå fast vilka delar i skogslandskapet som genererar brunifieringen, 2) En fältstudie med ytor med olika markanvändning (öppen mark, barrskog, björk) för att ge mekanistisk kunskap om mobilisering av järn och organiskt material från jordar, 3) En jämförelse av förändringar i vattenfärg från 1930-talet med markanvändningshistoriken för individuella avrinningsområden. Att förstå vilken roll markanvändning har är avgörande för att förstå om och hur lokalt genomförda åtgärder kan minska brunifieringen.