Tillgänglighetens komplexitet och flerdimensionalitet – att överföra erfarenheter av funktionshinder till kollektivtrafikens aktörer

Projektet syftar dels till att få en ökad förståelse för hur personer med funktionsnedsättning upplever att det är att resa med kollektivtrafiken, dels till att identifiera kunskapsgap, och att utveckla nya forskningsfrågor, i samarbete med kollektivtrafikens aktörer och brukarorganisationer. Detta kommer göras med ett redan insamlat material bestående av etnografiska intervjuer och observationer av faktiska kollektivresor med tåg och buss. Intervjupersonerna har främst rekryterats från olika neuroförbund och har därför varierande funktionsnedsättningar. En referensgrupp har etablerats som inkluderar representanter från Region Stockholm (SLL), Västra Götalandsregionen (VGR), Skånetrafiken, Trafikanalys samt Certec (del av Institutionen för Designvetenskaper vid Lunds Tekniska Högskola som bedriver forskning och utbildning inom Rehabiliteringsteknik och Design). Ambitionen är att på sikt skapa en gedigen plattform inom ramen för K2s verksamhet som knyter samman forskare och praktiker i frågor som rör tillgänglighet i kollektivtrafiken. Sverige var föregångare när lagen om handikappanpassad kollektivtrafik (1979:558) implementerades. Senare utredningar visar dock att personer med funktionsnedsättningar många gånger är mer frånvarande i kollektivtrafiken än andra grupper (Trafikanalys, 2019), trots att de oftare är mer beroende av kollektivtrafiken på grund av svårigheter med att exempelvis cykla eller köra bil (Park & Chowdhury, 2018). Den större frånvaron i kollektivtrafiken av personer med funktionsnedsättning kan bero på diverse hinder och barriärer i kollektivtrafikssystemet, som i sin tur kan innebära ett undvikande av att använda sig av bussar och tåg. Samtidigt läggs en allt större tilltro vid att alla i samhället ska kunna nyttja kollektivtrafiken, där färdtjänsten begränsas (Svensson, 2019). Det kan handla om bemötande från tågpersonal eller busschaufförer (Stjernborg, 2019), utformandet av tågvagnar eller busstationer (Sze och Christensen, 2017; Audirac, 2008) eller hur man upplever sig bli bemött av operatören (Corr McEvoy & Keenan, 2013). Ett sådant forskningsfokus kan tydliggöra varför många människor med funktionsnedsättningar i större utsträckning saknar arbete, har lägre utbildning och inte lika utbredda sociala nätverk. Det är också ett forskningsfokus som kan tydliggöra hur en kollektivtrafik som blir allt mer inriktad på jobbpendling samtidigt riskerar att utestänga andra grupper (ex Jansuwan, et al., 2017), även om samma kollektivtrafik har som politisk målsättning att vara för alla. Inte minst definierat i transportpolitiska målet (med precisering om att transportsystemet ska utvecklas så att det är användbart för personer med funktionsnedsättning), som betonas i EU:s transportpolitik, i de globala hållbarhetsmålen och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Detta projekt handlar alltså om att förstå hur kollektivtrafik kan utvecklas för att skapa förutsättningar för alla människors delaktighet i samhället. Allt fler forskare påvisar de ojämlika förhållanden som ligger invävda i människors mobilitets- och transportmöjligheter (e.x. Sheller, 2018; Lucas et al., 2016), där vissa grupper är mer utsatta än andra. Personer med funktionsnedsättning, äldre, låginkomsttagare, kvinnor och barn anses ofta särskilt utsatta (Lucas et al., 2016; Januswan et al., 2013). En begränsad tillgång till kollektivtrafik kan innebära en risk för social exkludering och marginalisering (Park & Chowdhury, 2018; Lucas et al., 2016; Currie & Delbosc, 2011). Både samhället och individen gynnas av att mer sårbara grupper kan leva självständiga liv, vilket också i förlängningen ger positiva hälsoeffekter (Ziegler, 2012). Föreliggande studie tar avstamp ifrån empiri som insamlats inom ramen för det FORTE-finansierade projektet "Tillgänglighetens motstånd. Vardagliga avsteg från spatial och social framkomlighet för personer med funktionsnedsättningar" (2018 – 2020), Malmö universitet och Lunds universitet. Projektet i helhet inkluderar ett mer övergripande perspektiv på tillgänglighet i vardagen, där kollektivtrafiken har varit en del. Några av intervjupersonerna har också medverkat i så kallade "go-alongs" (Kusenbach, 2003). Empirin har resulterat i ett kommande kapitel om kollektivtrafik som fokuserar på en mycket liten del av intervjuerna (Kristofer Hansson & Hanna Egard). Genom denna forskningsansökan ska vi utveckla fältet genom att Vanessa Stjernborg tillsammans med Kristofer Hansson arbetar vidare med empirin utifrån sina kompetensområden. Inom ramen för föreliggande projekt ämnas bland annat en workshop att anordnas för att sprida resultaten, men också för att diskutera hur det kan arbetas vidare med berörda frågor. Förutom framställandet av en vetenskaplig artikel, och att skapa nya nätverk, avser forskningsprojektet att lägga grunden för ett större forskningsprojekt kring (1) de begränsningar och hinder som skapas i kollektivtrafikens mikropraktiker och som i förläggningen gör att personer med funktionsnedsättningar i mindre utsträckning använder sig av kollektivtrafiken, dels (2) de förutsättningar inom kollektivtrafikens organisering som skapar dessa begräsningar och hinder trots alla de policymål och utsägelser om en kollektivtrafik för alla, samt (3) digitaliseringens konsekvenser.