Uppsåt utan insikt?

Avhandlingsprojektet behandlar de subjektiva, eller kognitiva, förutsättningarna för tillskrivande av straffrättsligt ansvar, med det övergripande syftet att undersöka hur ansvarsbedömningen har utvecklats sedan 80-talet, särskilt med fokus på begreppet insikt.

Mer specifikt innebär studien en kartläggning av det grundläggande kravet på en kognitiv inställning, en insikt eller medvetenhet, som är en förutsättning för att en person ska kunna ha uppsåt till ett brott. Här relateras straffrättsteori och vägledande avgöranden till den praktiska tillämpningen av begreppen i ett urval av tingsrättsdomar och rättspsykiatriska utlåtanden.

Sedan 2008 kan domstolen begära att ett rättspsykiatriskt utlåtande innehåller en bedömning av om den tilltalade vid gärningstillfället ”saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt” (BrB 30:6). Om sådan förmåga saknades kan gärningspersonen inte dömas till fängelse. Hur tolkas och tillämpas begreppet insikt i rättspsykiatriska utlåtanden? Hur bedömer domstolarna om en person hade sådan förmåga, och hur skiljer sig den bedömningen från prövningen av gärningspersonens uppsåt?

Flera statliga utredningar har föreslagit en förändring av rekvisiten för tillskrivande av straffansvar, senast Psykiatrilagsutredningen i SOU 2012:17. Utredningen föreslår att endast den som var tillräknelig ska kunna hållas ansvarig för en gärning. Kravet på tillräknelighet föreslås ha samma innebörd som formuleringen om insiktsförmåga ovan. Att undersöka hur formuleringen har tolkats och tillämpats är därmed av intresse för den pågående lagstiftningsprocessen. Studien kan ge en inblick i hur en framtida tillräknelighetsbedömning kan komma att se ut, och bidra med kunskaper om samverkan mellan juridik och rättspsykiatri när det gäller ansvarsbedömning.