Vad professionen gör som inte datorn kan

Projektet undersöker hur socialarbetare som arbetare med ekonomiskt bistånd och barn och unga kompenserar, kompletterar och utvecklar digital teknik och hur en ny sorts professionalism formas i denna interaktion.

Uttrycket ”den mänskliga faktorn” framhåller människans oförmåga att fungera felfritt, i relation till tekniska system. Men om vi skulle vända på resonemanget och istället prata om ”det mänskliga bidraget” till tekniken och utgå från att människan behövs för att tekniken ska fungera, skulle det bli synligt hur människor aktivt finner lösningar på det som de tekniska systemen inte klarar av. För är det inte så att det egentligen är människan som får den (ofta) fyrkantiga tekniken att fungera? Utgångspunkten i aktuell studie om användningen av digitala verktyg inom socialtjänsten handlar om att söka fatt på ”det professionella bidraget” i relation till de digitala verktyg. Syftet med aktuell studie är att undersöka användningen av digitala verktyg inom två av socialtjänstens verksamheter: ekonomiskt bistånd och barn och familj för att studera hur socialsekreterare möter upp det som digitala verktyg inte kan, och på så sätt synliggöra det omdömesprofessionella bidraget i relation till tekniken, med andra ord ”vad professionen gör som inte datorn kan”. För att uppnå syftet besvaras frågorna; Hur samarbetar och interagerar socialsekreterare med digitala verktyg, När uppstår positiva synergier mellan digitala verktyg och socialsekreterare, När behöver socialsekreteraren komplettera respektive kompensera för den digitala tekniken, Hur formas och omformas socialsekreterarnas arbetsroller i spåren av digitalisering?
I relation till tidigare forskning ämnar föreliggande studie fokusera på hur professioner använder sin kunskap och erfarenhet för att täcka för den digitala teknikens brister. Det kan ställas mot att professioner inom existerande forskning inte sällan framställs som hinder för implementering av digitala verktyg, på grund av osäkerhet och motstånd. Resultatet möter således upp den kunskapslucka som finns gällande vad i socialsekreterares arbete som kan ersättas av digital teknik, respektive vad som inte kan det, och bidrar till en minskad risk för att vi bygger en digitaliserad socialtjänst utan utrymme för det professionella omdömet. Med teoretiska utgångspunkter i professionsforskning och forskning om närbyråkrater, och ett etnografiskt metodologiskt angreppssätt, kommer studien bidra med att belysa den professionella praktiken i detalj och synliggöra uttalad såväl som outtalad kunskap (eng. tacit knowledge) samt de erfarenheter som vägleder agerande, bedömning och beslut med fokus på socialsekreterares arbete i relation till digitala verktyg.