Att tänka, tala och skriva om musik – och en verktygslåda därtill

Under de senaste decennierna har vi inom musikvetenskapen sett en ivrig diskussion kring hur
man ska tänka, tala och skriva om musik. Den positivistiska synen på musik, som behandlar musik
enbart på musikens villkor, håller numera på att tonas ner till förmån av uppfattningen att musik
inte kan lösryckas från sina kontexter. Det senare synsättet har resulterat dels i New Musicology
(med t ex Susan McClary som företrädare), med betoning på musikens sociala kontexter, i
synnerhet av marginaliserade grupper – dels i Musical Hermeneutics (med t ex Leo Treitler och
Lawrence Kramer som företrädare), med en bredare hänsyn till relevanta kontexter. Gemensamt
för dessa riktningar är att de värnar om tolkningen av musik, alltså om en förståelse för musikens
innehåll snarare än om en beskrivning av hur musiken fungerar.
I mitt paper kommer jag att presentera en litterär tolkningsmodell som med fördel kan
användas för att tänka, tala och skriva om musik. Modellen, som har utvecklats av litteraturvetaren
Anders Palm, kombinerar olika hermeneutiska inriktningar på ett pragmatiskt sätt utan att
överbelastas av en alltför teoretisk begreppsapparat. Jag har använt mig av den i min avhandling
om interaktionen mellan liv och verk hos Arnold Schönberg (Peter Lang Verlag, 2008).