Autenticitet och serendipitet. En samtidshermeneutik

Kapitlet tar sin utgångspunkt i föreställningen om ett autentiskt liv. Autenticitet är ett av samtidens mest betydande ideal. Men autenticitet är också en antimodern affekt, ett försvar mot modernitetens abstraktioner och artefaktvärldar. Kapitlet diskuterar den samtida människans och den samtida kulturens villkor och uttryck. Diskussionen kan betecknas som en diagnos av människan (antropologisk diagnos) och av det samhälle hon bebor och som hon gestaltar och formas av (kulturdiagnos). Återkommande stickord är komplexitet, övergång, globalisering, medier, risk, överskridanden, abundans. Helt centrala begrepp är autenticitet och serendipitet: två sätt att förvalta den moderna människans lott, den som handlar om att omsätta frihet i mening. Autenticitet betecknar samtidsmänniskans allt annat överskuggande mål och problem. Serendipitet står för en kritik mot idealiseringen av det autentiska och den jargong som följer, men handlar också om en möjlig livsföring i en kultur kännetecknad av tillfälligheter och motsägelser, provisorier och oöverskådlighet.