Den anomiska rätten. Om undantagskonstruktionen av de rent ideella kränkningsersättningarna.

Anomi är ett centralt rättssociologiskt begrepp introducerat av Émile Durkheim (1858-1917) som beskriver ett tillstånd av oklarhet och normlöshet som överförs på individen vilket får denne att känna otillfredsställelse. Identifieringen av anomi indikerar rättsliga förändringsprocesser och tydliggör samtidens rättskultur när mönster bryts. Kränkningsersättning, s.k. rent ideellt skadestånd, som aktualiseras vid ett angrepp av någons personliga integritet och människovärde har kommit att spela en allt större roll under senare tid. Samtidigt finns det en tradition inom svensk rätt att begränsa den ideella ersättningens roll att kompensera en kränkning av någons rättigheter eller intressen. Icke-ekonomiska skador har uppfattats som alltför svåra att objektivt uppskatta i pengar. Den ideella ersättningen har beskrivits som normlös samtidigt som det fordras ett tydligt (norm)brott för att rätten till kränkningsersättning skall aktualiseras. Undantagskonstruktionen av de ideella ersättningarna i relation till de fysiska och ekonomiska skadorna riskerar att ge upphov till otillfredsställelse och legitimitetsproblem i takt med ett ökat rättspolitiskt intresse för brottsoffer, diskriminering och implementeringen av de mänskliga fri- och rättigheterna i vardagen. En rättsordning, fixerad vid det som objektivt går att inordna i tid och rum och som därmed intar en restriktiv attityd till möjligheten att utdöma ersättning för gärningar som innefattat en kränkning av någon annans rättigheter eller intressen, blir själv normlös. I brist på normer för att objektivt bestämma kränkningsersättningen för brott som innebär ett angrepp på den personliga integriteten, privatlivet eller människovärdet får rättstillämparen göra en skönsmässig bedömning baserad på de förhärskande etiska och social värderingarna. Ersättningen aktualiserar därmed den klassiska rättssociologiska frågan om man kan få empirisk kunskap om det allmänna rättsmedvetandet. En annan fråga blir vilken möjlighet vi har att få kunskap om i vilken grad kränkningsersättningen förmår att kompensera de känslor som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande och därmed fungera som upprättelse och återställa den kränktes självrespekt och självkänsla. En annan viktimologisk fråga är om ersättningen, förutom att fungera reparativt, även bör och kan fungera preventivt genom att synliggöra rättens grundläggande värden och normer.