Den apolliniska drömmen om en lycklig framtid. Kris i kultur och konstmusik i svensk efterkrigstid

Den typ av krisbegrepp som detta kapitel utgår ifrån är processuell; denna betonar den allmänna karaktären av situationer, men utan hänsyn till specifika kriser. Den allmänna situation som analyseras handlar om den svenska välfärdsstaten som mytbildning (ca 1945–1960): Vilka medel krävs för att skapa ett bättre fungerande samhälle, och utgör dessa medel ett hinder snarare än en möjlighet för den enskilda individen att nå ”drömmen om en lycklig framtid”? Genom att använda filosofen Friedrich Nietzsches två principer, det apolliniska (det rationella och det drömska), och det dionysiska (det irrationella och det passionerade) som tankefigur avtäcks en alltmer tydlig kulturell kris i mytbildningen kring välfärdsstaten. Den hypotes som undersöks är om orsaken till denna kulturella kris grundar sig på att det apolliniska och det dionysiska har glidit isär. Samhälls- och teknikutvecklingen tycks motverka individuell frigörelse; det finns en otillräcklig politisk och social organisation i det materiella överflödets och teknikens överlägsenhets tid. Människan tvingas in i ett ”maskineri”, och i en ”apparatens” stat, som gör henne ofri. Detta drömmande slår tillbaka på individen själv; samtidigt som hon blir alltmer bekväm med det materiella överflödet, riskerar detta att göra henne både avtrubbad och intellektuellt, emotion-ellt och estetiskt orörlig. Särskilt problematiskt blir det för de individer som inte hinner med i den teknologiska förändringens tidevarv. Vem bär ansvar för dem när samhället inte klarar av att ta hand om dem? Ja, en möjlig lösning är att införa det irrationella momentet (det dionysiska) i kulturen som motvikt till det kyligt rationella (det apolliniska). Ett sådant moment som lyfts fram är den avancerade konstmusiken, som kan fungera som en motvikt till det som gör individen avtrubbad. Konstmusikens uppgift blir här att synliggöra den falska harmonin som råder i samhället – mytbildningen. Samtidigt framträder det en ”dubbel kris”. Den avancerade konstmusiken förmår inte att nå fram till lyssnaren – kanske på grund av lyssnarens estetiska orörlighet, eller på grund av musikens obegriplighet – utan isolerar sig från dem och samhället. Genom en ”Exkurs” om författaren Thomas Manns musikerroman Doktor Faustus problematiseras ytterligare relationen mellan kulturens kris och den avancerade konstmusiken i ett svenskt perspektiv.