Det sociala livet kring ett bilvrak. Vanlighetens attraktion i en fritidsaktivitet för ungdomar i habilitering

Sedan våren 2005 har en grupp tonåriga pojkar inom habiliteringen i Region Skåne engagerats i en till synes udda fritidsaktivitet. Tillsammans med medlemmar i en motorförening och en fritidsförening samlas de en kväll i veckan på en motorgård i Väla utanför Helsingborg för att meka med en gammal bil.

”Projekt Raggarbil” har på kort tid blivit mycket populärt bland ungdomarna, deras föräldrar och personal inom habiliteringen. Mot bakgrund av den senaste tidens globala tillväxt av diagnoser, och tillhörande finindelning i behandlingsmetoder, avviker denna lokala fritidsaktivitet väsentligt. Här skiljer man inte mellan ungdomar beroende på vilka besvär de anses ha, här är stämningen påfallande icke-institutionell.

Denna rapport presenterar en sociologisk studie i syfte att förklara aktivitetens popularitet. Materialet består av etnografiskt orienterade observationer av projektet samt intervjuer med projektledarna. Utifrån fyra teman analyseras det sociala livet kring bilvraket i Väla: (1) garagesysslorna och (2) den manliga jargongen, (3) konsten att skrota runt och (4) konsten att fika.

Med hjälp av socialkonstruktivistisk och interaktionistisk teori visas hur projekt Raggarbil åstadkommer ”vanlighet”, det vill säga hur projektet typifierar ungdomarna som ”vem som helst” snarare än som diagnostiserade eller funktionshindrade. De interaktioner som utspelar sig här (och som varieras i studiens fyra teman) framstår som avstigmatiserande.

Det faktum att ungdomarna i andra sammanhang betraktas som diagnostiserade och funktionshindrade utgör grunden för lockelsen i att – temporärt och situationellt – inte betraktas så. Den vanlighet som kontinuerligt produceras i projektet förefaller av dessa anledningar attraktiv. Studien visar att grunden för fritidsaktivitetens popularitet inte bara står att finna i aktivitetens innehåll och framtoning (bilmekande och raggartema) utan i de sätt på vilka man samspelar.