Energieffektivisering av miljonprogrammets flerbostadshus genom beständiga tilläggsisoleringssystem

Tilläggsisolering bestående av mineralull och puts är en vanlig metod för att förbättra
energiprestandan hos flerbostadshus från miljonprogrammet. En annan aktuell, men betydligt
mindre utprovad metod, innebär att man tilläggsisolerar fasaden varefter man putsar på en
ventilerad skiva. Målsättningen med projektet har varit att undersöka om dessa två
tilläggsisoleringssystem har potentialen att kombinera goda egenskaper när det gäller
energieffektivisering med långsiktig beständighet.
Resultaten visar att de två studerade tilläggsisoleringssystemen har, i kombination med fönsterbyte,
en potential att väsentligt sänka uppvärmningsbehovet i tidstypiska flerbostadshus. I ett
flerbostadshus med ytterväggar av tegel eller lättbetong med 50 mm utvändig tilläggsisolering kan
uppvärmningsbehovet sänkas med uppemot 25-30 procent på årsbasis. Drygt hälften av
besparingarna hänför sig till tilläggsisoleringen. De kallaste månaderna kan uppvärmningsbehovet
sänkas med uppemot 50 procent, vilket innebär att även effektbehovet för uppvärmning kan sänkas
efter en energirenovering. Tilläggsisolering med mineralull leder till en snabb uttorkning av väggarna,
vilket gör att även inomhusklimatet snabbt förbättras tack vare torrare och varmare väggar.
En långsiktig förbättring av energiprestandan med de studerade tilläggsisoleringssystemen är
avhängig av att vatten från slagregn hindras från att tränga in i de tilläggsisolerade väggarna.
Eventuella glipor vid fönster, dörrar och balkongsanslutningar utgör de vanligaste vägarna för
vatteninträngning från slagregn. Även större sprickor i putsen kan leda till inläckage av vatten. Vatten
som har läckt in genom putsen kan transporteras vidare mot insidan av väggen genom skarvar mellan
isolerskivorna. Utöver försämrad värmeisoleringsförmåga orsakar inläckande vatten även
beständighetsproblem i form av ökad risk för frostskador och mikrobiell påväxt.
Rätt applicerat kan nätarmering av stål eller glasfiber effektivt begränsa uppkomsten av stora
sprickor (sprickbredd större än 0,2 millimeter) i putsskiktet. Andra faktorer som minskar risken för
sprickbildning är puts som appliceras i jämntjocka lager. Putsens sprickbenägenhet minskar med
ökande tjocklek på putslagret. Förslag på åtgärder som kan minska risken för att inläckande vatten
når väggarna är att isoleringen appliceras i fler skikt med förskjutna skarvar eller att isolerskivornas
kanter snedfasas eller falsas.
Putsade ventilerade skivors sprickbenägenhet påverkas huvudsakligen av de ingående
komponenternas fukt- och temperaturrörelser, aktuell klimatpåverkan samt av olika
utformningsmässiga detaljer. En modell har utvecklats som möjliggör att projektörer kan bedöma
sprickbenägenheten hos en putsad ventilerad skivfasad med hjälp av materialegenskaper, vald
geometri, detaljutformning och aktuell klimatpåverkan. Tillämpning av den utvecklade modellen på
en vanligt förekommande fasadlösning (ytarmerad mineralisk tjockputs på cementbaserade skivor)
visar att under svenska förhållanden är den putsade skivans sprickbenägenhet hög samtidigt som
sprickbredderna är begränsade, i genomsnitt mindre än 0,03 millimeter. Vatteninträngningen som
kan uppstå på grund av sprickor av den här storleken är försumbar och ger därmed inte upphov till
beständighetsproblem.