I en värld av ting

Sedan antiken har humanismen försökt definiera den mänskliga naturens väsen samtidigt som den placerar människan i universums centrum som ”alla tings mått”. I ett försök att omvärdera människans betydelse har det talats om ett slags transhumanistisk intersubjektivitet. Jag utgår från fysikern och feministen Karen Barads begrepp intraaktion (samspel mellan integrerade delar). Barad myntar begreppet i kritik mot den syn på dialog som hon menar att det mer gängse begreppet interaktion ger uttryck för. Istället för att utgå från att dialog är ett samspel mellan avgränsade enheter (individer) tillskriver hon dialogen ett slags autonomi i förhållande till sina element. Den sätter sina egna lagar i ett flöde av deltagarnas bidrag. I stället för att tala om två agenter talar hon ett slags gemensamt agentskap. Jag diskuterar vilka konsekvenser denna syn på kommunikation får för retoriken utifrån exempel från samtida retorikteori (exempelvis Thomas Rickert, Scot Barnett). Barad konstaterar ”We are not
outside observers of the world. Neither are we simply located at particular places in the world; rather we are part of the world in its ongoing intra-activity” (Karen Barad, 2007, s. 140).