Institutionsplacerade ungdomars berättelser om samordnarna i ungdomsvården

Syftet med detta utkast är att analysera hur ungdomar som varit placerade på särskilda ungdomshem upplever, definierar och tolkar ett behandlingsprojekt, som involverade olika myndigheter, benämnt Motverka Våld och Gäng. Dessutom uppmärksammas hur de tolkade de i projektet anställda samordnarna.

Den personliga aspekten i relationen mellan ungdomar och samordnare framställs som viktig och det verkar som om den aspekten fyller en viktig funktion i vårdkedjan. Ett gott samspel mellan samordnare och ungdom kan stärka att samordnarens förutsättningar att påverka vårdkedjan under förutsättning att samordnaren accepteras av socialsekreteraren i fallet. Om samarbetet mellan samordnare och socialsekreterare är bristfälligt kan socialsekreteraren komma att uppleva ungdomens uppskattning av samordnaren som en allians mellan ungdom – samordnare mot socialsekreteraren. Detta kan ge negativa effekter på ungdomens vårdkedja.

Samordnarna uppskattas av ungdomarna om de är trovärdiga och förtroendeingivande, och detta tycks enbart inträffa om de är personliga. En samordnare som intar rollen som – ytterligare en – distanserad och formell myndighetsperson blir endast ännu en av de många vuxna, som omger dessa ungdomar. Samtidigt måste samordnaren behärska myndighetsperspektiven. En omtyckt samordnare är en samordnare som kan kontrollera och inspektera vad övriga myndighetsaktörer gör, och som inte enbart intar en kompisroll.

Samordnarna uppskattas inte av de unga när de inte gör någon skillnad. En samordnare som inte ringer eller på andra sätt tar kontakt, som förblir okänd och anonym och som förefaller ha ett otydligt eller ”dimmigt” uppdrag får ingen respekt. Samordnare uppfattas som obetydliga och oanvändbara om de inte framträder som tydliga personer i de ungas värld.