Abstract
It is a widespread opinion that the boundaries between high culture and mass culture have become less defined in our postmodern culture. How is the aesthetic exchange to be interpreted between cultural spheres – high and low respectively – long considered incompatible? What does this exchange look like in a concrete sense, and why is it being carried through? In my dissertation I discuss these issues in relation to novels by three Scandinavian high cultural authors, who have, each in their own way, entered into a dialogue with the popular and mass cultural: Jan Kjærstad, Peter Høeg and Kerstin Ekman.
In chapter 1 I discuss important themes and issues, recurrent in the long debate, both theoretical and popular, about the relationship between high and low culture. In chapter 2 I analyse how the Norwegian author Jan Kjærstad, in Homo Falsus (1984), aesthetically shapes and critically comments on postmodern media culture by integrating its dominant media technologies. In chapter 3 Peter Høeg’s use of the crime fiction formula in Frøken Smillas fornemmelse for sne (1992) is analysed. Høeg’s novel is put in relation to the extensive debate on the postmodern (anti-)crime novel within literary theory. I show how postmodern theory in fact reproduces those value hierarchies between high and low culture it set out to deconstruct initially. In chapter 4 I examine the Swedish author Kerstin Ekman’s connection with popular culture. Her early, “pure” crime novels of the 60s are discussed, as is her 1993 “comeback” to the genre, Händelser vid vatten. In the last chapter the dissertation’s complex of problems are widened to encompass a more extensive discussion on mass culture critique and modernity. Ekman’s novel Gör mig levande igen (1996) is at the centre of this chapter. I show how the reassessment of the relationship between high and low in this novel, as well as in the other novels I have studied, is primarily about a re-negotiation of fundamental and socially charged dichotomies in “the narrative” of modernity: between male and female, rational and irrational, centre and periphery.
A central conclusion is that the fictional authors I have studied occupy a more open and searching attitude to mass culture than the theorists and critics. Another important conclusion is that a new understanding of the relationship between high and low is required, which captures its complexity and dynamics. Culture and literature are being renewed both from above and below. The categories high and low are both aesthetic and social. They are historical, and in constant motion. In today’s postmodern culture they are especially exposed to struggle and re-negotiation.
Original language | Swedish |
---|---|
Qualification | Doctor |
Awarding Institution |
|
Supervisors/Advisors |
|
Award date | 2002 Oct 5 |
Publisher | |
ISBN (Print) | 91-7139-571-7 |
Publication status | Published - 2002 |
Bibliographical note
Defence detailsDate: 2002-10-05
Time: 10:15
Place: Palaestra, Lund
External reviewer(s)
Name: Ganetz, Hillevi
Title: Docent
Affiliation: Linköping
---
Subject classification (UKÄ)
- Languages and Literature
Free keywords
- literature criticism
- General and comparative literature
- Kerstin Ekman
- Peter Høeg
- Jan Kjærstad
- mass culture
- crime fiction
- postmodernism
- high/low-culture
- literary theory
- Allmän och jämförande litteratur
- litteraturkritik
- litteraturteori
Cite this
- APA
- Author
- BIBTEX
- Harvard
- Standard
- RIS
- Vancouver
}
Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2002. 414 p.
Research output: Thesis › Doctoral Thesis (monograph)
TY - THES
T1 - Kampen om högt och lågt. Studier i den sena nittonhundratalsromanens förhållande till masskulturen och moderniteten
AU - Persson, Magnus
N1 - Defence details Date: 2002-10-05 Time: 10:15 Place: Palaestra, Lund External reviewer(s) Name: Ganetz, Hillevi Title: Docent Affiliation: Linköping ---
PY - 2002
Y1 - 2002
N2 - Popular Abstract in Swedish Det är en utbredd uppfattning att gränserna mellan högkulturen och masskulturen blivit mindre skarpa i vår postmoderna kultur. Den höga litteraturen lånar friskt former, motiv och grepp från masskulturen – och viceversa. Hur skall man tolka den estetiska trafiken mellan kulturella sfärer – höga respektive låga – som länge ansetts oförenliga? Vad består trafiken av och hur går den till? Med vilka syften genomförs dessa överskridanden? Jag diskuterar i min avhandling dessa frågor i relation till romaner av tre skandinaviska högkulturella författare som alla på olika sätt har gått i dialog med det populära och masskulturella: Jan Kjærstad, Peter Høeg och Kerstin Ekman. Hur har teoretiker och kritiker förhållit sig till denna problematik? Kultur- och litteraturforskningen (inte minst den postmoderna teorin) har när de närmat sig dessa frågor alltför ofta stannat vid svepande generaliseringar av typen ”distinktionen mellan hög och låg kultur är upplöst i den postmoderna kulturen”. Sådana karakteristiker säger inte särskilt mycket om hur utbytet mellan högt och lågt faktiskt ser ut i konkreta litterära texter. Man har samtidigt och paradoxalt nog också alltför ofta reproducerat de värdehierarkier man i utgångsläget sade sig vilja kritisera. I min avhandling kommer jag – utöver en serie analyser av samtida skandinaviska romaner – också att analysera denna typ av blinda fläckar i teori och kritik. Avhandlingen är kortfattat uttryckt en studie i den litterära och kulturella hierarkiseringens logik. De romaner som behandlas i avhandlingen är den norske författaren Jan Kjærstads Homo Falsus (1984) och den danske författaren Peter Høegs Frøken Smillas fornemmelse for sne (1992) [Smilla's Sense of Snow]. De verk av den svenska författaren Kerstin Ekman som behandlas är hennes tidiga, renodlade deckarproduktion (bestående av sju romaner publicerade mellan 1959 och 1967), den roman som många kritiker såg som hennes comeback i genren, Händelser vid vatten (1993) [Blackwater], och slutligen romanen Gör mig levande igen (1996). Dessa författare har valts av i huvudsak tre olika skäl. För det första tillhör författarskapen de mest uppmärksammade i den skandinaviska samtidslitteraturen. De tillhör alla den höga litteraturen men överskrider samtidigt denna förankring i kraft av stor popularitet och anmärkningsvärda framgångar på bokmarknaden. För det andra ger de valda författarna en produktiv spännvidd åt undersökningen, eftersom de romaner jag analyserar använder olika formella och tematiska strategier i kontakten med det masskulturella. I romanerna riktas strålkastarljuset på olika aspekter av det motsägelsefulla och amorfa fenomenet ”masskultur”, på alltifrån nya medieteknologier till idéer om massan och massamhället. Olika typer av masskultur (film, TV, datormedier, populärmusik med mera) integreras såväl formellt som tematiskt. Men romanerna uppvisar också en central likhet som öppnar för intressanta jämförelser: De går alla i dialog med en av masskulturens äldsta och mest utbredda genrer – detektivberättelsen. För det tredje menar jag att undersökningar av högkulturella författares förhållande till masskulturen är en bristvara inom det teoretiska fält där jag själv har mina utgångspunkter, cultural studies. I förhållande till litteraturvetenskapen menar jag att min avhandling också fyller ett tomrum. Någon mera omfattande kulturanalytiskt inriktad studie i förhållandet mellan högt och lågt i samtida skandinavisk litteratur har inte gjorts, varken inom litteraturvetenskapen eller utanför. Mitt huvudsyfte är att kritiskt granska ett par dominerande tankemönster om förhållandet mellan högt och lågt i vår tid och diskutera dessa i relation till romanerna. Jag vill lyfta fram spännvidden av olika typer av relationer mellan högt och lågt i konkreta litterära texter och ingående diskutera hur och varför relationerna ser ut som de gör. Min förhoppning är att därigenom kunna formulera mera produktiva sätt att förstå hela högt/lågt-problematiken. Avhandlingen består av fem kapitel. I kapitel 1, ”Masskulturkritik och postmodernism” diskuterar jag viktiga teman och problem som varit återkommande i den långa debatten om förhållandet mellan högt och lågt. Det finns en lång kulturkritisk tradition att betrakta masskulturen som ett allvarligt symptom på förfall. Masskulturen, säger man, manipulerar och passiviserar medborgarna, förvränger verkligheten och utgör ett hot mot konsten och den riktiga kulturen. Dessa föreställningar överskrider själva på ett motsägelsefullt sätt dikotomin mellan högkultur och masskultur. Masskulturkritiken utgör i själva verket en diskurs med en fast repertoar av argument, värderingar och retoriska figurer. Denna diskurs artikuleras såväl inom den avancerade kulturkritiken (t.ex. Ortega y Gasset, T.S. Eliot, Christopher Lasch) som inom den mer populära debatten som manifesteras i de ständigt återkommande moraliska paniker som tycks uppstå så fort ett nytt massmedium introduceras i kulturen – en debatt som dessutom drivs i, men också av, medierna själva. Jag diskuterar sedan utförligt hur masskulturen har analyserats av två tongivande teoretiska traditioner, som också har haft ett avgörande inflytande på nordisk kritik och forskning, Frankfurtskolan och cultural studies. I avsnittet om Frankfurtskolan står Theodor W. Adornos kritik av kulturindustrin i centrum. Föreställningarna om masskulturens homogenitet och publikens passivitet lyfts här fram som centrala – och ytterst problematiska – komponenter i Adornos teori. Samtidigt försöker jag nyansera den utbredda bilden av Adorno som en hopplös elitist genom att lyfta fram det dialektiska perspektiv som trots allt genomsyrar hans tänkande kring högt/lågt-problematiken. Avsnittet om cultural studies inleds med en diskussion av framför allt Raymond Williams kulturteori. Williams produktiva och nyanserade hantering av kulturbegreppet och distinktionen mellan högt och lågt diskuteras. Därefter redogör jag för den problematiska populistiska tendensen inom delar av fältet. Parallellt med att masskulturen uppvärderas kraftigt stämplas högkulturen som elitistisk. Istället för att problematisera värdehierarkin vänder man här helt enkelt uppochned på den. Såväl Frankfurtskolan som Cultural studies särskiljer sig på ett konstruktivt sett från traditionella kanonförsvarare som helst ser att populärkulturen hålls utanför akademin. De särskiljer sig också från det enkla, moraliserande avståndstagande som i så hög utsträckning satt sitt prägel på debatterna om högt och lågt. I kapitlets andra huvudavsnitt introduceras postmodernismen som en viktig teoribildning för avhandlingens problemställningar. Det är inom postmodernismen som frågan om kulturella hierarkier och förhållandet mellan högt och lågt diskuterats särskilt intensivt. Tre tongivande teoretiker i detta sammanhang lyfts fram: Linda Hutcheon, Fredric Jameson och Jim Collins. De har alla intresserat sig för den eklekticism och blandning av hög- och lågkulturella former som anses känneteckna en postmodernistisk estetik. I de följande romananalyserna använder jag mig på olika sätt av deras teorier. I kapitel 2, ”Vilse i nätverket”, diskuterar jag Jan Kjærstads roman Homo Falsus. Romanen utspelar sig i ett samtida Oslo och skildrar hur en kvinna vid namn Greta söker upp, förför och till slut mördar tre män som representerar etablissemanget och massamhället. Förförelserna inramas i samtliga fall av utförliga iscensättningar av gamla Greta Garbo-filmer. Formellt domineras romanen av två grepp, repetition och metafiktion. Jag läser Homo Falsus som en kommentar till och tematisering av den stegrade medialiseringen [mediatization] i den postmoderna kulturen. De viktigaste komponenterna i detta företag är de mångsidiga användningarna av film och datateknologi, vilka genomsyrar romantexten på alla plan. En annan viktig komponent är romanens encyklopediska drag. Det intensiva bombardemanget av fakta och lögner och de otaliga referenserna till både högkultur och masskultur som läsaren utsätts för utgör onekligen ett slags spegling av hur vardagen i mediesamhället ter sig för många människor. På ett plan är romanen en cybernetisk dystopi som skildrar hur människan blivit en slav under nya medieteknologier. Men de dystopiska dragen i romanen samspelar samtidigt med en annan kraft. Skildringen av de nya mediernas effekter i form av konformitet och nivellering går hand i hand med en omisskännlig och stark fascination för mediekulturens olika uttrycksformer. Romanen suger bokstavligt talat upp mediekulturens alla berättelser, stereotyper och bländverk och integrerar dem lustfyllt i den egna skriften. Texten demonstrerar med andra ord en enorm repertoarkännedom om de företeelser som den samtidigt ofta, men långtifrån alltid, kritiserar. Istället för att framtvinga entydiga omdömen om mediekulturen ur romanen är det, menar jag, snarare denna ambivalens som bäst inringar textens hållning. Romanen iscensätter en problematik och ett nytt kulturellt tillstånd men utan att komma med några definitiva svar eller entydiga värderingar. Kapitlet avslutas med en diskussion av hur romanen förhåller sig till en annan aspekt av masskulturen, nämligen dess genrevärld. Textens bearbetning av deckargenren står i centrum. Romanens undertitel ”det perfekte mord” signalerar ju att vi skulle ha att göra med en deckare eller kriminalroman. En sådan genreförväntning grusas emellertid rejält. Den spänningsinriktade läsart som förknippas med deckaren kortsluts snabbt genom romanens formalistiska och repetitiva struktur. Detektivberättelsens alla formella komponenter är förvisso närvarande: brott, gärningsman, offer, ledtrådar – och från och med sista delen i romanen en nitisk polis som försöker lösa mysteriet. Men den generella upplösningen av förhållandet mellan fiktion och verklighet och mellan olika narrativa nivåer som romanen redan etablerat är oåterkallelig och gör det omöjligt för romanen att i sista minuten omvandlas till en traditionell kriminalhistoria. Istället måste textens användning av deckargenren läsas som en parodi, en demonstration av hur deckargenrens normer är obrukbara när de ställs inför en ”verklighet” och fiktionsvärld som den i Homo Falsus. I de två följande kapitlen står denna genreproblematik i centrum. I kapitel 3, ”Kampen om det populära”, analyserar jag hur en högkulturell författare anammar populärlitteraturens formler och konventioner på ett helt annat sätt än Kjærstad. Peter Høegs användning av framför allt deckarformeln i Frøken Smillas fornemmelse for sne analyseras ingående och sätts i relation till den omfattande litteraturteoretiska debatten om den postmoderna (anti-)deckaren. Efter en ingående analys av hur romanen förhåller sig till deckargenren med avseende på intrigkonstruktionen, detektivfiguren och de ideologiska strukturerna konstaterar jag att romanen avviker från de postmoderna teoretikernas definitioner av – och rekommendationer för – en högkulturell, postmodernistisk deckare. Høeg respekterar, till skillnad från Kjærstad, i huvudsak genrekonventionerna och använder dem inte för att parodiera eller kritisera genren, utan som utgångspunkt och narrativ modell för en postkolonial berättelse om kulturell identitet och det förändrade förhållandet mellan centrum och periferi. Huvudpersonen Smillas jakt på grannpojken Esajas mördare blir samtidigt en berättelse om Smillas egen identitet och historia och om förhållandet mellan Danmark och Grönland. Definitionerna av den postmoderna anti-deckaren (av bl.a. Michael Holquist och Stefano Tani) uppvisar ett antal centrala inneboende brister som har att göra med grundantaganden som aldrig ifrågasätts. Utgångspunkten för teoretikerna är uppfattningen att postmodernismen utgör ett ifrågasättande av distinktionen mellan högt och lågt. En viktig instans av ifrågasättandet av distinktionen är inkorporerandet av populära genrekonventioner (från deckare, sf, western och så vidare). Genom att närma sig det populära uppnås uppenbarligen två saker samtidigt: ett avslöjande av det populäras begränsningar och en konstnärlig vitalisering. Det som från början ser ut som en uppvärdering av populärkulturen visar sig snabbt vara närmast motsatsen. Den populära genre som koloniseras betraktas nämligen som förbrukad och uttömd, en ståndpunkt som kraftigt favoriserar parodin och radikala genrebrott som konstnärliga metoder. Den populära genren ses som fullständigt homogen, stereotyp och oförmögen till förnyelse. Det lustfyllda och spänningsinriktade sätt att läsa som förknippas med deckaren bedöms undantagslöst som passivt och mindervärdigt och som något den postmoderna deckaren måste underminera. Sammanfattningsvis återinskrivs alltså hierarkin mellan högt och lågt. I kapitel 4, ”Kerstin Ekman och populärkulturen”, fortsätter jag diskussionen om utväxlingen av genreelement mellan olika kulturella kretslopp. Till skillnad från de tidigare kapitlen står här inte en enskild roman i centrum. Ekmans författarskap erbjuder en, kanske unik, möjlighet att studera hur trafiken mellan högt och lågt kan studeras i båda riktningarna inom ett och samma författarskap. Ekman började sin författarbana med att skriva renodlade deckare, lämnade efter sju romaner genren 1967, och återvänder dryga tjugofem år senare till den med romanen Händelser vid vatten, men nu som en författare med en framskjuten position inom den höga litteraturen. En viktig teoretisk utgångspunkt för detta kapitel är Jim Collins teori om intertextuella arenor och diskursiva modellfält. Med hjälp av Collins undersöker jag hur Ekmans renodlade deckare konstruerar sina egna kulturella hierarkier och med olika strategier försöker positionera sig i förhållande till såväl den egna genren och andra former av populärkultur som till högkulturen. De tre första romanerna – 30 meter mord (1959), Han rör på sig (1960) och Kalla famnen (1960) – är renodlade pusseldeckare à la den engelska white glove-traditionen. Här förekommer ett antal mycket tydliga strategier för att närma sig högkulturen: genom citat, allusioner och andra intertextuella kopplingar; genom karaktärernas framhävda ”bildning” och deras elaborerade smakomdömen. Detta närmande är dock inte enbart av uppskattande art utan kan också präglas av kritik eller ironi. Samma sak gäller förhållandet till deckargenren och till andra populärkulturella former. Med de tre efterföljande psykologiska deckarna, De tre små mästarna (1961), Den brinnande ugnen (1962) och Dödsklockan (1963), följer andra diskursiva modellfält. Romanerna förhåller sig friare till den gamla pusseldeckarformeln och introducerar nya skrivsätt (psykologisk realism), ämnen (utanförskap) och miljöer (svensk glesbygd) som gör avståndet till den samtida legitima litteraturen mindre. Samtidigt skjuts de tidigare starkt framhävda intertextuella kopplingarna till högkultur i bakgrunden. Romanen Pukehornet (1967) konstruerar ett diskursivt modellfält av helt annat utseende, som i hög utsträckning syftar till en utforskning och lekfull underminering av deckargenrens centrala konventioner. De viktigaste greppen för detta projekt utgörs av stark självreflexivitet, metafiktion och polyfoni. När Ekman tjugosex år senare på allvar gör ”comeback” i deckargenren med Händelser vid vatten är hon sedan länge etablerad och förankrad i högkulturen. Men denna comeback i en populär genre följer inte en distanserad, kritisk eller parodisk logik utan visar istället att samspelet mellan ett starkt intrigberättande och en tematik som kretsar kring modernitet och utanförskap är – och länge har varit – en viktig komponent i författarens poetik. Genom att på detta sätt följa en författares väg ”genom, ut ur och tillbaka till”, en populärlitterär genre uppnås en mer dynamisk syn på frågan om förhållandet mellan högt och lågt. En viktig slutsats är att populärkulturen, tvärtemot vad dess kritiker vill göra gällande, varken är oföränderlig eller homogen. Man kan omedelbart notera att det, i motsats till vad de postmoderna teoretikerna föreställer sig, förekommer en omfattande utveckling och förnyelse av deckargenren inifrån, utan högkulturell ”assistans”. Både Ekmans psykologiska deckare och Pukehornet bidrog själva till en sådan förnyelse. I min läsning av Händelser vid vatten [Blackwater] står den i teori och kritik så ofta förutsatta motsättningen mellan intrigberättande och seriöst syftande litteratur i centrum. Romanen handlar om det olösta dubbelmordet som inträffade i en liten tynande by i norra Sverige i början av sjuttiotalet. Nästan tjugo år senare får brottet, som under hela denna tid kastat mörka skuggor över byn och skapat tystnad och misstro mellan dess människor, sin förklaring. Parallellt och sammankopplad med kriminalintrigen löper en rad vitt skilda men ändå sammantvinnade teman: ondskans natur, moderskärlekens destruktiva sidor, moderniseringens konsekvenser för glesbygden och naturen. I – det mycket positiva – mottagandet av Händelser vid vatten upprättades det emellertid gång på gång en distinktion mellan populärt genreberättande och ”riktig” litteratur, där det förra förvisso kan närma sig det senare, men aldrig uppgå i eller bli likvärdigt med det. Tankefiguren kan formuleras så här: På ytan är Händelser vid vatten en deckare men den är samtidigt något helt annat och mycket mer. Denna tankefigur är så vanligt förekommande i recensionerna av romanen att man kan tala om ett dominerande synsätt. Om en skönlitterär text, som en kritiker uttryckte det, ”djupnar till en allmänmänsklig tragedi” har den – till synes med nödvändighet – också tagit steget ut ur deckargenren. Men måste det verkligen finnas en motsättning mellan det spännande och det seriösa? Jag vill hävda att det slående med Händelser vid vatten just är att den en gång för alla löser upp sådana motsättningar. Att den starka kriminalintrigen används, inte som ett ”lockbete” för en ”djupare” problematik utan som en naturlig och tillgänglig form (bland många andra) att formulera ett antal mycket angelägna frågor om individen, kulturen och samhället i. I det avslutande kapitlet, ”Modernitet och masskultur”(kapitel 5), vidgas avhandlingens problematik till att gälla en mera omfattande diskussion om masskulturkritik och modernitet. I centrum för kapitlet står Kerstin Ekmans roman Gör mig levande igen, som är en berättelse om en grupp kvinnors samtal om demokratin, humanismen och kulturarvet i ett samtida Stockholm. Romanen är därtill en berättelse om modernitetens två viktigaste kulturella kraftfält: modernismen och masskulturen. Texten diskuterar, kritiserar och praktiserar en poetik som kan knytas till båda. Centralt i romanen är – den kraftigt intertextuella – tematiseringen av förnuftets och upplysningens nödvändighet – men också den starka kritiken av dess destruktiva och exkluderande drag. Høegs Frøken Smilla och Kjærstads Homo Falsus tas nu också upp på nytt och belyses ur detta vidare perspektiv. Jag visar hur omprövningen av förhållandet mellan högt och lågt i romanerna jag studerat ytterst handlar om en omförhandling av fundamentala och socialt laddade dikotomier i ”berättelsen” om moderniteten: mellan manligt och kvinnligt, förnuftigt och oförnuftigt, centrum och periferi. Distinktionen mellan högt och lågt samspelar i texterna med distinktioner och gränsdragningar som bland annat har att göra med kön, klass och etnicitet. Det handlar alltså inte bara om estetik, om gränserna mellan ”fint” och ”fult”, utan om ett helt förståelsesystem som är satt i gungning – modernitetens. Romanernas omförhandling av detta förståelsesystem innebär att andra berättelser än modernitetens grands récits pockar på uppmärksamhet och vill artikuleras. De gamla, ”stora” berättelserna måste demonteras och antingen överges eller sättas samman på ett nytt, mindre kvävande sätt. Vitaliseringen av berättelserna om moderniteten sker genom att dra in det socialt ”låga” och marginaliserade i centrum. Kvinnorna, barnen, de etniskt och socialt Andra, synliggörs och lyfts in i texternas centrum, samtidigt som de mekanismer som exkluderar dem från samhällets och kulturens centrum skärskådas och kritiseras. En annan central frågeställning i kapitlet lyder: Kan över huvud taget moderniteten i dess senkapitalistiska, högteknologiska och globaliserade fas gestaltas estetiskt? Med utgångspunkt i Fredric Jameson visar jag hur romanernas försök att representera globala kommunikationskoncerner och labyrintiska datornätvärk, tillsammans med bruket av en konspirationsintrig, ytterst kan ses som ett försök att tänka och gestalta den samhälleliga helheten under postmoderniteten. I epilogen gör jag en kort sammanfattning. En central slutsats är att de skönlitterära författarna jag studerat intar en öppnare, nyfiknare och mera prövande hållning till masskulturen än teoretikerna och kritikerna. En annan viktig slutsats är att relationerna mellan högt och lågt i konkreta texter inte, som så ofta antas inom teori och kritik, är av en typ. I ett och samma verk kan de kännetecknas av såväl demonisering som invertering och hybridisering. Öppenheten för populärkultur kan betyda en uppskattning och fascination – men lika gärna en kritik, som ansluter sig till dominerande diskurser om masskulturen som förfall. Den positiva värderingen av en viss typ av populärkultur kan gå hand i hand med en skoningslös kritik av en annan typ av populärkultur. Någon enkel sammanfattning av karaktären på relationerna mellan högt och lågt låter sig alltså inte göras. En särskilt tydlig indikation på relationernas komplexa natur är romanernas hantering av masskulturens teknologiska dimensioner. Att romanernas öppenhet för masskultur också kan innebära en kraftig kritik blir kanske som mest synligt just här. Och för att komplicera bilden ytterligare så kan kritiken gå hand i hand med en litterär imitation av de kritiserade teknologierna ifråga. Mest radikal i detta avseende är Homo Falsus, vars långtgående integrering av datateknologi genomsyrar romantexten på alla nivåer (komposition, stil, handling, tematik, språk). I ljuset av mina romananalyser menar jag att en sådan kritiskt laddad öppenhet fungerar vitaliserande. Även det kritiska närmandet till masskultur fungerar som en strategi för att tänja litteraturens gränser, för att vidga dess stoffmässiga och stilistiska register, för att skapa nya uttrycksmöjligheter. Om man alltså skall hitta en gemensam nämnare för många av de olika typerna av högt/lågt-relationer som jag studerat är det just vitalisering. I epilogen för jag också en avslutande diskussion om bristerna i några av de centrala förståelserna av relationerna mellan högt och lågt. En historiskt dominerande förståelsemodell har varit idén om det tyskarna benämner gesunkenes Kulturgut, dvs. föreställningen att god kultur alltid har ett högt ursprung men att den sedan långsamt kan sippra ned och slå rot i lågkulturen. En annan inflytelserik förståelse av relationerna utgörs av den postmoderna idén om upplösta gränser. Det behövs en ny förståelse av relationerna mellan högt och lågt som fångar komplexiteten och dynamiken. Ett gemensamt problem med de hittills dominerande synsätten är att kategorierna ”högt” och ”lågt” och relationerna mellan dem blir statiska. Snarare än att lansera en ny övergripande modell är det viktigt att öppna upp de gamla och bli uppmärksam på att en enskild av dessa inte kan rymma hela sanningen. Kulturen och litteraturen förnyas både ovanifrån och underifrån. Kategorierna högt och lågt är både estetiska och sociala. De är historiska och befinner sig alltid i rörelse. I dagens postmoderna kultur är de särskilt utsatta för kamp och omförhandling. Det är kanske riktigt – som bland andra Fredric Jameson hävdar – att den postmoderna medie- och konsumtionskulturen håller på att bli synonym med kulturen själv. Att försöka placera sig utanför denna vår tids gemensamma, alltmer expansiva och vittförgrenade kultur verkar svårt för att inte säga omöjligt. Vi är alla vare sig vi vill det eller inte omslutna av den och en del av den. Den distanserade positionen ovanifrån och utanför är i varje fall inte den strategi som valts av de författare jag studerat. Till skillnad från kulturkritikens och teorins ”heroer” väljer de istället att placera sig ”mitt i skiten” – utrustade med en uppriktig nyfikenhet som inte utesluter kritik, förtjusning eller för den delen avsmak – för att estetiskt bearbeta en ny kulturell situation och om möjligt göra vår samtid både mera komplex och begriplig.
AB - Popular Abstract in Swedish Det är en utbredd uppfattning att gränserna mellan högkulturen och masskulturen blivit mindre skarpa i vår postmoderna kultur. Den höga litteraturen lånar friskt former, motiv och grepp från masskulturen – och viceversa. Hur skall man tolka den estetiska trafiken mellan kulturella sfärer – höga respektive låga – som länge ansetts oförenliga? Vad består trafiken av och hur går den till? Med vilka syften genomförs dessa överskridanden? Jag diskuterar i min avhandling dessa frågor i relation till romaner av tre skandinaviska högkulturella författare som alla på olika sätt har gått i dialog med det populära och masskulturella: Jan Kjærstad, Peter Høeg och Kerstin Ekman. Hur har teoretiker och kritiker förhållit sig till denna problematik? Kultur- och litteraturforskningen (inte minst den postmoderna teorin) har när de närmat sig dessa frågor alltför ofta stannat vid svepande generaliseringar av typen ”distinktionen mellan hög och låg kultur är upplöst i den postmoderna kulturen”. Sådana karakteristiker säger inte särskilt mycket om hur utbytet mellan högt och lågt faktiskt ser ut i konkreta litterära texter. Man har samtidigt och paradoxalt nog också alltför ofta reproducerat de värdehierarkier man i utgångsläget sade sig vilja kritisera. I min avhandling kommer jag – utöver en serie analyser av samtida skandinaviska romaner – också att analysera denna typ av blinda fläckar i teori och kritik. Avhandlingen är kortfattat uttryckt en studie i den litterära och kulturella hierarkiseringens logik. De romaner som behandlas i avhandlingen är den norske författaren Jan Kjærstads Homo Falsus (1984) och den danske författaren Peter Høegs Frøken Smillas fornemmelse for sne (1992) [Smilla's Sense of Snow]. De verk av den svenska författaren Kerstin Ekman som behandlas är hennes tidiga, renodlade deckarproduktion (bestående av sju romaner publicerade mellan 1959 och 1967), den roman som många kritiker såg som hennes comeback i genren, Händelser vid vatten (1993) [Blackwater], och slutligen romanen Gör mig levande igen (1996). Dessa författare har valts av i huvudsak tre olika skäl. För det första tillhör författarskapen de mest uppmärksammade i den skandinaviska samtidslitteraturen. De tillhör alla den höga litteraturen men överskrider samtidigt denna förankring i kraft av stor popularitet och anmärkningsvärda framgångar på bokmarknaden. För det andra ger de valda författarna en produktiv spännvidd åt undersökningen, eftersom de romaner jag analyserar använder olika formella och tematiska strategier i kontakten med det masskulturella. I romanerna riktas strålkastarljuset på olika aspekter av det motsägelsefulla och amorfa fenomenet ”masskultur”, på alltifrån nya medieteknologier till idéer om massan och massamhället. Olika typer av masskultur (film, TV, datormedier, populärmusik med mera) integreras såväl formellt som tematiskt. Men romanerna uppvisar också en central likhet som öppnar för intressanta jämförelser: De går alla i dialog med en av masskulturens äldsta och mest utbredda genrer – detektivberättelsen. För det tredje menar jag att undersökningar av högkulturella författares förhållande till masskulturen är en bristvara inom det teoretiska fält där jag själv har mina utgångspunkter, cultural studies. I förhållande till litteraturvetenskapen menar jag att min avhandling också fyller ett tomrum. Någon mera omfattande kulturanalytiskt inriktad studie i förhållandet mellan högt och lågt i samtida skandinavisk litteratur har inte gjorts, varken inom litteraturvetenskapen eller utanför. Mitt huvudsyfte är att kritiskt granska ett par dominerande tankemönster om förhållandet mellan högt och lågt i vår tid och diskutera dessa i relation till romanerna. Jag vill lyfta fram spännvidden av olika typer av relationer mellan högt och lågt i konkreta litterära texter och ingående diskutera hur och varför relationerna ser ut som de gör. Min förhoppning är att därigenom kunna formulera mera produktiva sätt att förstå hela högt/lågt-problematiken. Avhandlingen består av fem kapitel. I kapitel 1, ”Masskulturkritik och postmodernism” diskuterar jag viktiga teman och problem som varit återkommande i den långa debatten om förhållandet mellan högt och lågt. Det finns en lång kulturkritisk tradition att betrakta masskulturen som ett allvarligt symptom på förfall. Masskulturen, säger man, manipulerar och passiviserar medborgarna, förvränger verkligheten och utgör ett hot mot konsten och den riktiga kulturen. Dessa föreställningar överskrider själva på ett motsägelsefullt sätt dikotomin mellan högkultur och masskultur. Masskulturkritiken utgör i själva verket en diskurs med en fast repertoar av argument, värderingar och retoriska figurer. Denna diskurs artikuleras såväl inom den avancerade kulturkritiken (t.ex. Ortega y Gasset, T.S. Eliot, Christopher Lasch) som inom den mer populära debatten som manifesteras i de ständigt återkommande moraliska paniker som tycks uppstå så fort ett nytt massmedium introduceras i kulturen – en debatt som dessutom drivs i, men också av, medierna själva. Jag diskuterar sedan utförligt hur masskulturen har analyserats av två tongivande teoretiska traditioner, som också har haft ett avgörande inflytande på nordisk kritik och forskning, Frankfurtskolan och cultural studies. I avsnittet om Frankfurtskolan står Theodor W. Adornos kritik av kulturindustrin i centrum. Föreställningarna om masskulturens homogenitet och publikens passivitet lyfts här fram som centrala – och ytterst problematiska – komponenter i Adornos teori. Samtidigt försöker jag nyansera den utbredda bilden av Adorno som en hopplös elitist genom att lyfta fram det dialektiska perspektiv som trots allt genomsyrar hans tänkande kring högt/lågt-problematiken. Avsnittet om cultural studies inleds med en diskussion av framför allt Raymond Williams kulturteori. Williams produktiva och nyanserade hantering av kulturbegreppet och distinktionen mellan högt och lågt diskuteras. Därefter redogör jag för den problematiska populistiska tendensen inom delar av fältet. Parallellt med att masskulturen uppvärderas kraftigt stämplas högkulturen som elitistisk. Istället för att problematisera värdehierarkin vänder man här helt enkelt uppochned på den. Såväl Frankfurtskolan som Cultural studies särskiljer sig på ett konstruktivt sett från traditionella kanonförsvarare som helst ser att populärkulturen hålls utanför akademin. De särskiljer sig också från det enkla, moraliserande avståndstagande som i så hög utsträckning satt sitt prägel på debatterna om högt och lågt. I kapitlets andra huvudavsnitt introduceras postmodernismen som en viktig teoribildning för avhandlingens problemställningar. Det är inom postmodernismen som frågan om kulturella hierarkier och förhållandet mellan högt och lågt diskuterats särskilt intensivt. Tre tongivande teoretiker i detta sammanhang lyfts fram: Linda Hutcheon, Fredric Jameson och Jim Collins. De har alla intresserat sig för den eklekticism och blandning av hög- och lågkulturella former som anses känneteckna en postmodernistisk estetik. I de följande romananalyserna använder jag mig på olika sätt av deras teorier. I kapitel 2, ”Vilse i nätverket”, diskuterar jag Jan Kjærstads roman Homo Falsus. Romanen utspelar sig i ett samtida Oslo och skildrar hur en kvinna vid namn Greta söker upp, förför och till slut mördar tre män som representerar etablissemanget och massamhället. Förförelserna inramas i samtliga fall av utförliga iscensättningar av gamla Greta Garbo-filmer. Formellt domineras romanen av två grepp, repetition och metafiktion. Jag läser Homo Falsus som en kommentar till och tematisering av den stegrade medialiseringen [mediatization] i den postmoderna kulturen. De viktigaste komponenterna i detta företag är de mångsidiga användningarna av film och datateknologi, vilka genomsyrar romantexten på alla plan. En annan viktig komponent är romanens encyklopediska drag. Det intensiva bombardemanget av fakta och lögner och de otaliga referenserna till både högkultur och masskultur som läsaren utsätts för utgör onekligen ett slags spegling av hur vardagen i mediesamhället ter sig för många människor. På ett plan är romanen en cybernetisk dystopi som skildrar hur människan blivit en slav under nya medieteknologier. Men de dystopiska dragen i romanen samspelar samtidigt med en annan kraft. Skildringen av de nya mediernas effekter i form av konformitet och nivellering går hand i hand med en omisskännlig och stark fascination för mediekulturens olika uttrycksformer. Romanen suger bokstavligt talat upp mediekulturens alla berättelser, stereotyper och bländverk och integrerar dem lustfyllt i den egna skriften. Texten demonstrerar med andra ord en enorm repertoarkännedom om de företeelser som den samtidigt ofta, men långtifrån alltid, kritiserar. Istället för att framtvinga entydiga omdömen om mediekulturen ur romanen är det, menar jag, snarare denna ambivalens som bäst inringar textens hållning. Romanen iscensätter en problematik och ett nytt kulturellt tillstånd men utan att komma med några definitiva svar eller entydiga värderingar. Kapitlet avslutas med en diskussion av hur romanen förhåller sig till en annan aspekt av masskulturen, nämligen dess genrevärld. Textens bearbetning av deckargenren står i centrum. Romanens undertitel ”det perfekte mord” signalerar ju att vi skulle ha att göra med en deckare eller kriminalroman. En sådan genreförväntning grusas emellertid rejält. Den spänningsinriktade läsart som förknippas med deckaren kortsluts snabbt genom romanens formalistiska och repetitiva struktur. Detektivberättelsens alla formella komponenter är förvisso närvarande: brott, gärningsman, offer, ledtrådar – och från och med sista delen i romanen en nitisk polis som försöker lösa mysteriet. Men den generella upplösningen av förhållandet mellan fiktion och verklighet och mellan olika narrativa nivåer som romanen redan etablerat är oåterkallelig och gör det omöjligt för romanen att i sista minuten omvandlas till en traditionell kriminalhistoria. Istället måste textens användning av deckargenren läsas som en parodi, en demonstration av hur deckargenrens normer är obrukbara när de ställs inför en ”verklighet” och fiktionsvärld som den i Homo Falsus. I de två följande kapitlen står denna genreproblematik i centrum. I kapitel 3, ”Kampen om det populära”, analyserar jag hur en högkulturell författare anammar populärlitteraturens formler och konventioner på ett helt annat sätt än Kjærstad. Peter Høegs användning av framför allt deckarformeln i Frøken Smillas fornemmelse for sne analyseras ingående och sätts i relation till den omfattande litteraturteoretiska debatten om den postmoderna (anti-)deckaren. Efter en ingående analys av hur romanen förhåller sig till deckargenren med avseende på intrigkonstruktionen, detektivfiguren och de ideologiska strukturerna konstaterar jag att romanen avviker från de postmoderna teoretikernas definitioner av – och rekommendationer för – en högkulturell, postmodernistisk deckare. Høeg respekterar, till skillnad från Kjærstad, i huvudsak genrekonventionerna och använder dem inte för att parodiera eller kritisera genren, utan som utgångspunkt och narrativ modell för en postkolonial berättelse om kulturell identitet och det förändrade förhållandet mellan centrum och periferi. Huvudpersonen Smillas jakt på grannpojken Esajas mördare blir samtidigt en berättelse om Smillas egen identitet och historia och om förhållandet mellan Danmark och Grönland. Definitionerna av den postmoderna anti-deckaren (av bl.a. Michael Holquist och Stefano Tani) uppvisar ett antal centrala inneboende brister som har att göra med grundantaganden som aldrig ifrågasätts. Utgångspunkten för teoretikerna är uppfattningen att postmodernismen utgör ett ifrågasättande av distinktionen mellan högt och lågt. En viktig instans av ifrågasättandet av distinktionen är inkorporerandet av populära genrekonventioner (från deckare, sf, western och så vidare). Genom att närma sig det populära uppnås uppenbarligen två saker samtidigt: ett avslöjande av det populäras begränsningar och en konstnärlig vitalisering. Det som från början ser ut som en uppvärdering av populärkulturen visar sig snabbt vara närmast motsatsen. Den populära genre som koloniseras betraktas nämligen som förbrukad och uttömd, en ståndpunkt som kraftigt favoriserar parodin och radikala genrebrott som konstnärliga metoder. Den populära genren ses som fullständigt homogen, stereotyp och oförmögen till förnyelse. Det lustfyllda och spänningsinriktade sätt att läsa som förknippas med deckaren bedöms undantagslöst som passivt och mindervärdigt och som något den postmoderna deckaren måste underminera. Sammanfattningsvis återinskrivs alltså hierarkin mellan högt och lågt. I kapitel 4, ”Kerstin Ekman och populärkulturen”, fortsätter jag diskussionen om utväxlingen av genreelement mellan olika kulturella kretslopp. Till skillnad från de tidigare kapitlen står här inte en enskild roman i centrum. Ekmans författarskap erbjuder en, kanske unik, möjlighet att studera hur trafiken mellan högt och lågt kan studeras i båda riktningarna inom ett och samma författarskap. Ekman började sin författarbana med att skriva renodlade deckare, lämnade efter sju romaner genren 1967, och återvänder dryga tjugofem år senare till den med romanen Händelser vid vatten, men nu som en författare med en framskjuten position inom den höga litteraturen. En viktig teoretisk utgångspunkt för detta kapitel är Jim Collins teori om intertextuella arenor och diskursiva modellfält. Med hjälp av Collins undersöker jag hur Ekmans renodlade deckare konstruerar sina egna kulturella hierarkier och med olika strategier försöker positionera sig i förhållande till såväl den egna genren och andra former av populärkultur som till högkulturen. De tre första romanerna – 30 meter mord (1959), Han rör på sig (1960) och Kalla famnen (1960) – är renodlade pusseldeckare à la den engelska white glove-traditionen. Här förekommer ett antal mycket tydliga strategier för att närma sig högkulturen: genom citat, allusioner och andra intertextuella kopplingar; genom karaktärernas framhävda ”bildning” och deras elaborerade smakomdömen. Detta närmande är dock inte enbart av uppskattande art utan kan också präglas av kritik eller ironi. Samma sak gäller förhållandet till deckargenren och till andra populärkulturella former. Med de tre efterföljande psykologiska deckarna, De tre små mästarna (1961), Den brinnande ugnen (1962) och Dödsklockan (1963), följer andra diskursiva modellfält. Romanerna förhåller sig friare till den gamla pusseldeckarformeln och introducerar nya skrivsätt (psykologisk realism), ämnen (utanförskap) och miljöer (svensk glesbygd) som gör avståndet till den samtida legitima litteraturen mindre. Samtidigt skjuts de tidigare starkt framhävda intertextuella kopplingarna till högkultur i bakgrunden. Romanen Pukehornet (1967) konstruerar ett diskursivt modellfält av helt annat utseende, som i hög utsträckning syftar till en utforskning och lekfull underminering av deckargenrens centrala konventioner. De viktigaste greppen för detta projekt utgörs av stark självreflexivitet, metafiktion och polyfoni. När Ekman tjugosex år senare på allvar gör ”comeback” i deckargenren med Händelser vid vatten är hon sedan länge etablerad och förankrad i högkulturen. Men denna comeback i en populär genre följer inte en distanserad, kritisk eller parodisk logik utan visar istället att samspelet mellan ett starkt intrigberättande och en tematik som kretsar kring modernitet och utanförskap är – och länge har varit – en viktig komponent i författarens poetik. Genom att på detta sätt följa en författares väg ”genom, ut ur och tillbaka till”, en populärlitterär genre uppnås en mer dynamisk syn på frågan om förhållandet mellan högt och lågt. En viktig slutsats är att populärkulturen, tvärtemot vad dess kritiker vill göra gällande, varken är oföränderlig eller homogen. Man kan omedelbart notera att det, i motsats till vad de postmoderna teoretikerna föreställer sig, förekommer en omfattande utveckling och förnyelse av deckargenren inifrån, utan högkulturell ”assistans”. Både Ekmans psykologiska deckare och Pukehornet bidrog själva till en sådan förnyelse. I min läsning av Händelser vid vatten [Blackwater] står den i teori och kritik så ofta förutsatta motsättningen mellan intrigberättande och seriöst syftande litteratur i centrum. Romanen handlar om det olösta dubbelmordet som inträffade i en liten tynande by i norra Sverige i början av sjuttiotalet. Nästan tjugo år senare får brottet, som under hela denna tid kastat mörka skuggor över byn och skapat tystnad och misstro mellan dess människor, sin förklaring. Parallellt och sammankopplad med kriminalintrigen löper en rad vitt skilda men ändå sammantvinnade teman: ondskans natur, moderskärlekens destruktiva sidor, moderniseringens konsekvenser för glesbygden och naturen. I – det mycket positiva – mottagandet av Händelser vid vatten upprättades det emellertid gång på gång en distinktion mellan populärt genreberättande och ”riktig” litteratur, där det förra förvisso kan närma sig det senare, men aldrig uppgå i eller bli likvärdigt med det. Tankefiguren kan formuleras så här: På ytan är Händelser vid vatten en deckare men den är samtidigt något helt annat och mycket mer. Denna tankefigur är så vanligt förekommande i recensionerna av romanen att man kan tala om ett dominerande synsätt. Om en skönlitterär text, som en kritiker uttryckte det, ”djupnar till en allmänmänsklig tragedi” har den – till synes med nödvändighet – också tagit steget ut ur deckargenren. Men måste det verkligen finnas en motsättning mellan det spännande och det seriösa? Jag vill hävda att det slående med Händelser vid vatten just är att den en gång för alla löser upp sådana motsättningar. Att den starka kriminalintrigen används, inte som ett ”lockbete” för en ”djupare” problematik utan som en naturlig och tillgänglig form (bland många andra) att formulera ett antal mycket angelägna frågor om individen, kulturen och samhället i. I det avslutande kapitlet, ”Modernitet och masskultur”(kapitel 5), vidgas avhandlingens problematik till att gälla en mera omfattande diskussion om masskulturkritik och modernitet. I centrum för kapitlet står Kerstin Ekmans roman Gör mig levande igen, som är en berättelse om en grupp kvinnors samtal om demokratin, humanismen och kulturarvet i ett samtida Stockholm. Romanen är därtill en berättelse om modernitetens två viktigaste kulturella kraftfält: modernismen och masskulturen. Texten diskuterar, kritiserar och praktiserar en poetik som kan knytas till båda. Centralt i romanen är – den kraftigt intertextuella – tematiseringen av förnuftets och upplysningens nödvändighet – men också den starka kritiken av dess destruktiva och exkluderande drag. Høegs Frøken Smilla och Kjærstads Homo Falsus tas nu också upp på nytt och belyses ur detta vidare perspektiv. Jag visar hur omprövningen av förhållandet mellan högt och lågt i romanerna jag studerat ytterst handlar om en omförhandling av fundamentala och socialt laddade dikotomier i ”berättelsen” om moderniteten: mellan manligt och kvinnligt, förnuftigt och oförnuftigt, centrum och periferi. Distinktionen mellan högt och lågt samspelar i texterna med distinktioner och gränsdragningar som bland annat har att göra med kön, klass och etnicitet. Det handlar alltså inte bara om estetik, om gränserna mellan ”fint” och ”fult”, utan om ett helt förståelsesystem som är satt i gungning – modernitetens. Romanernas omförhandling av detta förståelsesystem innebär att andra berättelser än modernitetens grands récits pockar på uppmärksamhet och vill artikuleras. De gamla, ”stora” berättelserna måste demonteras och antingen överges eller sättas samman på ett nytt, mindre kvävande sätt. Vitaliseringen av berättelserna om moderniteten sker genom att dra in det socialt ”låga” och marginaliserade i centrum. Kvinnorna, barnen, de etniskt och socialt Andra, synliggörs och lyfts in i texternas centrum, samtidigt som de mekanismer som exkluderar dem från samhällets och kulturens centrum skärskådas och kritiseras. En annan central frågeställning i kapitlet lyder: Kan över huvud taget moderniteten i dess senkapitalistiska, högteknologiska och globaliserade fas gestaltas estetiskt? Med utgångspunkt i Fredric Jameson visar jag hur romanernas försök att representera globala kommunikationskoncerner och labyrintiska datornätvärk, tillsammans med bruket av en konspirationsintrig, ytterst kan ses som ett försök att tänka och gestalta den samhälleliga helheten under postmoderniteten. I epilogen gör jag en kort sammanfattning. En central slutsats är att de skönlitterära författarna jag studerat intar en öppnare, nyfiknare och mera prövande hållning till masskulturen än teoretikerna och kritikerna. En annan viktig slutsats är att relationerna mellan högt och lågt i konkreta texter inte, som så ofta antas inom teori och kritik, är av en typ. I ett och samma verk kan de kännetecknas av såväl demonisering som invertering och hybridisering. Öppenheten för populärkultur kan betyda en uppskattning och fascination – men lika gärna en kritik, som ansluter sig till dominerande diskurser om masskulturen som förfall. Den positiva värderingen av en viss typ av populärkultur kan gå hand i hand med en skoningslös kritik av en annan typ av populärkultur. Någon enkel sammanfattning av karaktären på relationerna mellan högt och lågt låter sig alltså inte göras. En särskilt tydlig indikation på relationernas komplexa natur är romanernas hantering av masskulturens teknologiska dimensioner. Att romanernas öppenhet för masskultur också kan innebära en kraftig kritik blir kanske som mest synligt just här. Och för att komplicera bilden ytterligare så kan kritiken gå hand i hand med en litterär imitation av de kritiserade teknologierna ifråga. Mest radikal i detta avseende är Homo Falsus, vars långtgående integrering av datateknologi genomsyrar romantexten på alla nivåer (komposition, stil, handling, tematik, språk). I ljuset av mina romananalyser menar jag att en sådan kritiskt laddad öppenhet fungerar vitaliserande. Även det kritiska närmandet till masskultur fungerar som en strategi för att tänja litteraturens gränser, för att vidga dess stoffmässiga och stilistiska register, för att skapa nya uttrycksmöjligheter. Om man alltså skall hitta en gemensam nämnare för många av de olika typerna av högt/lågt-relationer som jag studerat är det just vitalisering. I epilogen för jag också en avslutande diskussion om bristerna i några av de centrala förståelserna av relationerna mellan högt och lågt. En historiskt dominerande förståelsemodell har varit idén om det tyskarna benämner gesunkenes Kulturgut, dvs. föreställningen att god kultur alltid har ett högt ursprung men att den sedan långsamt kan sippra ned och slå rot i lågkulturen. En annan inflytelserik förståelse av relationerna utgörs av den postmoderna idén om upplösta gränser. Det behövs en ny förståelse av relationerna mellan högt och lågt som fångar komplexiteten och dynamiken. Ett gemensamt problem med de hittills dominerande synsätten är att kategorierna ”högt” och ”lågt” och relationerna mellan dem blir statiska. Snarare än att lansera en ny övergripande modell är det viktigt att öppna upp de gamla och bli uppmärksam på att en enskild av dessa inte kan rymma hela sanningen. Kulturen och litteraturen förnyas både ovanifrån och underifrån. Kategorierna högt och lågt är både estetiska och sociala. De är historiska och befinner sig alltid i rörelse. I dagens postmoderna kultur är de särskilt utsatta för kamp och omförhandling. Det är kanske riktigt – som bland andra Fredric Jameson hävdar – att den postmoderna medie- och konsumtionskulturen håller på att bli synonym med kulturen själv. Att försöka placera sig utanför denna vår tids gemensamma, alltmer expansiva och vittförgrenade kultur verkar svårt för att inte säga omöjligt. Vi är alla vare sig vi vill det eller inte omslutna av den och en del av den. Den distanserade positionen ovanifrån och utanför är i varje fall inte den strategi som valts av de författare jag studerat. Till skillnad från kulturkritikens och teorins ”heroer” väljer de istället att placera sig ”mitt i skiten” – utrustade med en uppriktig nyfikenhet som inte utesluter kritik, förtjusning eller för den delen avsmak – för att estetiskt bearbeta en ny kulturell situation och om möjligt göra vår samtid både mera komplex och begriplig.
KW - literature criticism
KW - General and comparative literature
KW - Kerstin Ekman
KW - Peter Høeg
KW - Jan Kjærstad
KW - mass culture
KW - crime fiction
KW - postmodernism
KW - high/low-culture
KW - literary theory
KW - Allmän och jämförande litteratur
KW - litteraturkritik
KW - litteraturteori
M3 - Doktorsavhandling (monografi)
SN - 91-7139-571-7
PB - Brutus Östlings Bokförlag Symposion
ER -