Kontinentaldrift i svensk - säkerhetspolitik efter 2001

Terroristattackerna i USA den 11 september 2001 fick inga omedelbara och genomgripande konsekvenser för Sveriges säkerhetspolitik. Det av George W. Bush deklarerade kriget mot terrorismen uppfattades inte primärt som ett svenskt säkerhetsproblem eller något som direkt berörde svenska säkerhetsintressen. Sverige betraktade sig fortfarande huvudsakligen som en åskådare, inte som en medagerande och ännu mindre som en måltavla. Denna självbild och omvärldsuppfattning kom dock stegvis att förändras, inte minst till följd av 11 septemberattackernas indirekta effekter på den internationella politiken, folkrätten och konfliktmönstren. Sverige kunde här, lika lite som någon annan, hissa neutral flagg och undgå konfliktprocessens malströmmar på det sätt man strävat efter att göra under andra världskriget och det kalla kriget. Det fanns inte heller någon entydig politisk vilja att längre stå utanför, att stänga dörren till en ond och farlig värld. På de tio år som förflutit sedan 2001 har Sverige genomgått en process som kanske bäst kan beskrivas som en slags säkerhetspolitisk kontinentaldrift – en avgörande och övergripande förändring som kommit successivt och utan tydliga omslagspunkter och synliggjorda beslut. Här ligger också det huvudsakliga problemet, att svensk säkerhetspolitisk praxis förändrats utan att de säkerhetspolitiska föreställningarna i samhället i motsvarande grad följt med. Detta har framförallt kommit att visa sig i samband med innebörden av den svenska Afghanistan-insatsen och i varseblivande av reella terroristhot mot personer och objekt i Sverige och de andra skandinaviska länderna.