Abstract
The publication of Tidevarvet (the Epoch) (1923-36), and Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad (the Women’s Civic College at Fogelstad), of which Honorine Hermelin Grønbech was the rector (1925-1954), are discussed. Her aim was to instil confidence in women, aiming more to make them aware of their opportunities than to tell them what to do; they should have the courage to take on the responsibilities of citizenship. During the thirty years of the College’s existence about 2,000 women participated in its courses, of whom several went on to make considerable contributions to Swedish society.
A hermeneutical, biographical approach is taken: there is discussion of her childhood, early schooling and further education, and her educational philosophy as expressed in her life and writing, to show what influenced her in her role as a female educationalist whose life’s mission was to promote a truly democratic society.
The principal sources consist of biographical material such as her correspondence, with lecture notes, minutes, interviews, and radio and television programmes.
| Translated title of the contribution | Women - awake, have courage! |
|---|---|
| Original language | Swedish |
| Qualification | Doctor |
| Awarding Institution |
|
| Supervisors/Advisors |
|
| Award date | 2000 Oct 27 |
| Publisher | |
| ISBN (Print) | 91-628-4350-8 |
| Publication status | Published - 2000 |
Bibliographical note
Defence detailsDate: 2000-10-27
Time: 10:15
Place: Lund
External reviewer(s)
Name: Gustavsson, Bernt
Title: [unknown]
Affiliation: [unknown]
---
Subject classification (UKÄ)
- Educational Sciences
Free keywords
- The Women’s Civic College at Fogelstad
- the history of education
- adult education
- the history of women/gender history
- hermeneuti
- Pedagogy and didactics
- fe-male civic education
- Honorine Hermelin Grønbech
- Tidevarvet (The Epoch)
Fingerprint
Dive into the research topics of 'Women - awake, have courage! En studie kring pedagogen och samhällsvisionären Honorine Hermelin Grønbech'. Together they form a unique fingerprint.Cite this
- APA
- Author
- BIBTEX
- Harvard
- Standard
- RIS
- Vancouver
}
Berit Lindberg, Gamla v 15, SE-240 14 Veberöd, 2000. 352 p.
Research output: Thesis › Doctoral Thesis (monograph)
TY - THES
T1 - Kvinnor - vakna, våga!
T2 - En studie kring pedagogen och samhällsvisionären Honorine Hermelin Grønbech
AU - Lindberg, Berit
N1 - Defence details Date: 2000-10-27 Time: 10:15 Place: Lund External reviewer(s) Name: Gustavsson, Bernt Title: [unknown] Affiliation: [unknown] ---
PY - 2000
Y1 - 2000
N2 - Popular AbstractAvhandlingen är en pedagogikhistorisk kvinnobiografi. Min empiri bygger främst på ett biografiskt material bestående av litteratur av och om Honorine Hermelin Grønbech, samt brev från och till henne, radio- och TV-program jämte material kring skolan, protokoll, föreläsningsanteckningar samt samtal med tidsvittnen. Mot bakgrund av en pedagogy-historical and a women’s historical context and inspiration av the hermeneutical and biographical approach I have analyserat och tolkat ”biographic sections” i denna svenska kvinnliga pedagogs liv och pedagogiska verk. Jag har försökt skapa förståelse för hennes uppväxt, hur studier och olika möten format hennes liv till pedagog och vad som är utmärkande drag i hennes pedagogiska tänkande och gärning. Hennes förhållande till folkbildning i allmänhet och kvinnlig medborgarbildning i synnerhet har varit min utgångspunkt.Honorine Hermelin was born 1886 på Ulfåsa gods. Her mother died, when Honorine was just ten days old. Her father was godsägare, riksdagsman och headmaster of the kristna nykterhetsorganisationen Blå Bandet. Han ansågs vara en mycket god talare. Vi ser att en två år äldre broder under hela livet kom att ha stor betydelse för Honorine; likaså den styvmor, som fadern gifte om sig med, då Honorine var tretton år. Hon fick därigenom sju halvsyskon. Under barndomen danades personligheten genom att syskonen fick hjälpa till i gemenskapen med fadern och arbetarna på godset. Honorine var sju år när hon hemma på Ulfåsa fick sin första informator. Tre år senare startade hon sin skolgång utanför hemmet, vid Brummerska skolan i Stockholm, där pedagogerna Anna Kruse och Augusta Lithner blev viktiga framtida pedagogiska förebilder för henne. Honorine hade lätt för att fatta och skolbetygen var lysande. Hon kom nu också in i ett nytt socialt sammanhang med flera kamrater och bland annat bildades det så kallade ”Amazonförbundet”, vars uppgift var att bräcka pojkarna och visa att ”flickor äro ej att leka med”, som blev hennes valspråk. Flickskoleårens kunskaper blev början till hennes insikt om samhället och kvinnornas villkor. Snart väntade andra pedagogikens arenor på henne. Hon började 1905 läsa kemi och arbeta på Kemikum vid Stockholms högskola. Parallellt inledde hon även sitt första år som lärarkandidat vid Anna Sandströms seminarium, där hon framför allt ägnade sig åt ämnena historia och geografi. Anna Sandström var en pedagogisk nytänkare, starkt påverkad av dansken Grundtvig, som betonade en utbildning, vilken mer stödde en andlig utveckling än rent kunskapsinhämtande. Betydelsen av att söka ”de levande orden” ansåg Anna Sandström vara det viktigaste för en god pedagog. Detta var tankar som kom att starkt påverka Honorine Hermelin. Anna Sandström ansåg att ämnet historia bildade stommen för flera andra ämnen och angrep den så kallade formalbildningstanken. Hon menade att man i stället skulle införa en allmänt medborgerlig bildning vid elementarläroverken. Personligheten, den enskilda människan, bör hela tiden stå i relation till de yttre historiska händelseförloppen – tankar vi finner även hos Honorine Hermelin i hennes framtida pedagogiska gärning Honorine Hermelin gick 1907 inte direkt till det tredje året vid seminariet, utan började tjänstgöra som lärarinna vid Brummerska skolan. Mellan åren 1910-1911 återvände hon till Anna Sandströms Högre Lärarinneseminarium för att med examensbeteckningen ”högre kompetens” bli behörig till anställning vid bland annat högre flick- och samskolor. Trots att hon saknade studentexamen skrev hon 1911 in sig vid Uppsala universitet. Efter år med studier (latin och historia, religionshistoria och statskunskap) och parallell tjänstgöring vid Brummerska skolan respektive Anna Sandströms skola stannade hon som historie- och psykologilärarinna vid Anna Sandströms Högre Lärarinneseminarium. Det var nu hon insåg, precis som Anna Sandström, hur viktigt ämnet historia var för flickors förberedelse till ökat ansvar i samhället. Tiden som en amazonförbundare ersattes av ett kamratskap för livet, då hon blev en av ”tre musketörer” i följe med Harriet Löwenhjelm och Elsa Björkman-Goldschmidt. I min studie finner jag att hennes engagemang snart leddes in på kristligt-socialt-pedagogiskt arbete. Här igenom kom hon i kontakt med Herta Svensson och en verksamhet vid Birkagården, Sveriges första hemgård, samt sommartjänstgöring vid Folkhögskolan Hampnäs 1912. Här var Manfred Björkquist rektor och företrädde en kristen humanism. Många av hans tankar blev vägledande för Honorines visioner och bildningssträvanden. Honorine Hermelin var flickskolelärarinna i Stockholm, och ännu inte fyllda trettio år, när hon första gången kom till Fogelstad för att leda den så kallade ”rovrensningskolonin”. Det blev en sommar, då hon fick kombinera sin pedagogiska förmåga med sitt sociala patos och som gjorde henne väl förtrogen med Fogelstads omgivningar. Bekantskapen med godsets härskarinna, Elisabeth Tamm, gjorde att ”Kvinnliga gymnasist- och studentrörelsen med kristligt program” sommaren 1921 anordnade ett sommarmöte på Fogelstad. Konceptet för detta möte har en praktisk utformning och ett innehåll som till stora delar överensstämmer med den pedagogiska verksamhet som Fogelstad senare skulle bli känd för. Som en konsekvens av införandet av den kvinnliga rösträtten i Sverige 1921 kom Honorine Hermelin att tillsamman med två av de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna, nämnda Elisabeth Tamm och yrkesinspektören Kerstin Hesselgren, samt läkaren Ada Nilsson och journalisten/författaren Elin Wägner, vara med att kalla frisinnade kvinnor till den så kallade Urkursen, 1922. Året efter startade kvinnokonstellationen även veckotidningen Tidevarvet, vars symbol var den evigt brinnande lampan. Tidningen gav prov på artiklar ur ett kvinnopolitiskt perspektiv och med ett innehåll som var väl initierat inom aktuella områden. Den var något nytt, ett kvinnoforum i mellankrigs-tidens Sverige, och antalet prenumeranter närmade sig 3000. Flera av artiklarna har Honorine Hermelin som författare. Tidevarvskretsen eller Fogelstadkvinnorna kämpade utifrån den pedagogiska kultur som var förhärskande på 1920-talet. Dessa särpräglade personligheter, arvingar i en kvinnokedja bestående av bland andra skolans förebilder: den heliga Birgitta och Fredrika Bremer, men även Ellen Key och Selma Lagerlöf, arbetade utifrån fyra stora frågor - frågan kring krig och fred, jordfrågan, kvinnofrågan samt befolkningsfrågan och dess villkor, vari ingick uppfostrings- och utbildningsfrågorverkade. Deras pedagogiska projekt, kvinnlig medborgarbildning, betonade mer värdet av karaktärsdaning och kultur än bokstavsvetande och examen; deras aktioner riktade sig inte mot män, men för kvinnor. De var en grupp mycket kunniga och målmedvetna kvinnor, ett nätverk, som ibland kallas för våra svenska suffragetter. Med stor framtids- och utvecklingsoptimism var de något för samtiden speciellt och unikt, men ändå (eller kanske just därför) blev de relativt okända. Den pedagogiska eldsjälen i detta kvinnoprojekt var pedagogen Honorine Hermelin, som blev rektor vid kvinnokonstellationens skola, Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, vilken 1925 tog sin början. Det startade som en idé och resulterade i ett andligt kraftfält, ett ”andens badställe”, där kursdeltagare kom från skilda håll, men hade överens-stämmande strävanden. Pedagogen Honorine Hermelin och Fogelstadgruppen hade visioner om att kvinnor skulle bli mer kunniga och målmedvetna. Skolan var en idé i tiden, och hade likheter med svensk folkhögskola, men bar ett nytt namn, medborgarskola. Därmed angavs skolans huvudinriktning. Honorine Hermelin menade att folk i samband med högskola inte betecknade folket, och högskola var inte vad som åsyftades. I avhandlingen relateras bland annat till kvinnokurserna vid landets första svenska folkhögskola, Hvilan, med en för samtiden mer traditionell folkhögskoleverksamhet. Vid fogelstadskolan hade man en ämneskoncentration och ett högre åldersminimum än vid vanliga svenska folkhögskolor. Rektorns ambition var att ge en utbildning till människa-medborgare, speciellt för kvinnor, som nyligen fått sina medborgerliga rättigheter, rösträtten. Hon tillämpade en pedagogik, där man genom levande föreläsningar fick lära sig att tänka själv, diskutera och dela erfarenheter, skriva och tala. Detta är en del av den så kallade ”fogelstadandan”, som är allmänt omvittnad. I den innefattas även stämningen genom skolans miljö, omgivningar, natur, hus och inredning. Men i den finns i hög grad även rektorn själv, som ansågs vara en fackla; en fackla som ej tänds för sin egen skull, utan som var ledare för en skola som skulle vara ett demokratiseringsprojekt. Det var Honorine Hermelins gemenskaps-träning, alla dög, skulle tas i anspråk, som skulle stärka individen och därmed ge en klarare livsåskådning. Kursdeltagarna skulle även tränas att känna sig fria och självständiga; de skulle väckas att våga engagera sig i samhällsarbetet och påverka. De skulle skapa kontakt människor emellan; de skulle vara förvissade om sin övertygelse och så frön. Med sin bildningsentusiasm formade rektorn kurserna, som varierade i längd och var förlagda till sommarhalvåret. Cirka 2000 kursdeltagare upplevde berikande fogelstadperioder, där inte vare sig betyg eller examen krävdes för att få en plats. Endast åldern nedåt satte gränsen. I enlighet med skolans målsättning blev medborgarkunskap och människokunskap skolans viktigaste ämnen. Många har vittnat om att rektorns ambition var att man skulle ge kunskap om staten, samhället och individen ur såväl ett historiskt perspektiv som utifrån föreningar, kommuner, riksdag och press. För att åskådliggöra detta fanns ett pedagogiskt projekt – fantasikommunen Komtemåtta, där man under skämt och allvar lärde sig hur samhället var organiserat och styrdes. Här lärde man sig mötes- och argumentationsteknik, muntlig framställning och välläsning och den övergripande pedagogiska devisen var att kurserna skulle ge möjlighet för ”hand, hjärna och hjärta” att samverka. Detta känner vi igen i exempelvis waldorfpedagogiken. Här fanns mycket av Honorine Hermelins tankar om fostran och undervisning; en förankring i en människokunskap, som söker harmoni mellan att vilja, känna och tänka, som också blev centrala delar i den så kallade ”fogelstadpedagogiken”. Den kan sammanfattas enligt följande:I. Kurserna innehöll få ämnesgrupper. Inga läroböcker användes, utan under-visningen byggde på föreläsarnas och kursdeltagarnas framställningar: historia jämte medborgarkunskap (med praktiska övningar); praktisk själskunskap/människokunskap/psykologi och etik med hygien. modersmålet och dess litteratur: olika typer av skrivträning, bland annat att varje dag föra protokoll över vad som hade hänt och att göra sammandrag av föreläsningar (cirkulerade bland deltagarna och varje kursmorgon inleddes med att föregående dags protokoll lästes upp); olika typer av dramaverksamhet för att ge vana att röra sig och tala inför publik – förekom speciellt inom ”Komtemåtta”; välläsning/röstövningar och körsång; ”hembygdsaftnar”, som var viktiga inslag i Kvinnliga Medborgarskolans vardag, och även ett led i självförtroendeträningen. Alla är unika, menade skolans rektor, och alla hade en ”saga” att berätta (härvid uppmuntrades också kravet på att tillgodose kravet på ett utvecklat kamratliv och en samkvämsverksamhet); alla var ett ”fönster ut mot världen”. diskussioner vid föreläsningar och inom kursens diskussionsklubb samt i anslutning till ”frågelådan”. Detta gällde även dialogen, som stimulerades i diskussionerna för att åskådliggöra bland annat föreningslivet och främja demokratin. Honorine Hermelin tyckte att flickor var dåliga på att diskutera och ett sätt att få det att tända till hos en grupp var skolans så kallade frågelåda, där olika frågor belystes ingående i kursernas diskussionsklubbar och andra fora. II. Gymnastik, dans, lek och eurytmiundervisning.III. Praktiska hemsysslor och hantverk under vårkurserna.Att sätta ”människan i centrum” är en viktig del i tillskapandet av det demokratiska samhället med alla människors lika värde, menade rektorn. Många är de kvinnor och män som uttryckt sin beundran över skolans pedagogiska värde som minns, med en metafor ur Platons ”Staten”, att alla ska vara som delfiner; om man dyker ner i havet vet man inte om man får upp huvudet, men förhoppningsvis räddas man av delfinen. Det gäller att våga ta språnget och göra det man tycker är rätt. Därför skulle tiden vid fogelstadskolan främst ge ett ökat självförtroende, en bestående folkbildnings-insats. Åren som rektor vid Kvinnliga Medborgarskolan (1925-1954) var Honorine Hermelins mest aktiva period i livet. Det var då flera av hennes skoltankar, hennes spår till oss, utkom i skrift. Redan 1926 nämnde hon för första gången sina tankar kring införandet av det i Sverige aktuella begreppet skolpeng, som hon ansåg skulle kunna tas ut åt varje barn eller vuxen, för vilken skola som helst, och när som helst i livet. Hon betonade ofta personlighetens betydelse och ville, med inspiration av Goethe, fästa vår uppmärksamhet på den vikt som människans hemliga roller har, som utstrålas från människan, det levande inom oss, det som ger kraft. Denna människans ständiga nyskapelse träder i kraft redan vid födelsen. Viktigast för Honorine Hermelin är inte faktakunskaper, examina och betyg, utan skolan är ett samhälle i miniatyr och har makt att vidga förmågan till samförstånd, samarbete och samkänsla eller att inskränka och förkrympa den. Detta var en pedagogik som endast folkhögskolan då tillämpade utifrån dansken Grundtvigs tankar. Honorine Hermelin återkom ofta till att varje ung generation måste växa till känslighet genom erfarenheter och upplevelser. Hennes visioner om skolan vittnar om värderingar och tilltro till skolans och bildningens förändrande möjligheter. Leken var viktig för Honorine Hermelin och hon skrev och talade mycket om ”den uppenbara leken”. Det är den som sker omedvetet i vardagsarbetet, i ”vuxenleken”/”stormänniskoleken”/”den Stora leken”. I den styr och ställer barnet precis som den vuxne. Med flödande humor har barnet här ständigt inspirationen närvarande, och denna inspiration är den vuxne. Hon kallar också detta för ”den fördolda leken”, den vitala livsprocessen, som automatiskt följs av en insikt, en nyskapelse, en framtidstro. Här utvecklas ”den hemliga rollen”. Hon gör jämförelsen med ”den uppenbara rollen”, som är så lätt att få tag på, eftersom den är konkret, exempelvis uppgifter om vad man heter och var man bor. Den hemliga rollen däremot innehåller det som man är, det som man utstrålar. Detta är viktigt, för allt kan hända i gemenskap med andra människor. Här kommer skolan in; det är viktigt att skolan värnar om just den hemliga rollen och inte kväver initiativförmågan hos de växande. Vuxna förebilder är alltid viktiga för barn; det är de som ger barnen inspiration. Alltså är skolan viktig i samhällets demokratiseringsprojekt. I avhandlingen undersöks även Honorine Hermelins tolv år som ordförande, Sveriges första kvinnliga, i Julita folkskolestyrelse, där utredningar och kommittéer avlöste varandra. Flera beslut vittnar om hennes emancipatoriska ambitioner även inom detta sitt förtroendeuppdrag. Från 1928 och fram till 1950, alltså en väsentlig del av Kvinnliga Medborgarskolans existens, satt hon dessutom i styrelsen för Åsa folkhögskola, där hon även var en ofta återkommande föreläsare. Under Honorine Hermelins uppväxt började många människors tro vackla. Vi finner att Honorine Hermelin periodvis var såväl tvivlare som sökare, starkt influerad av Kierkegaards böcker. Med väninnan Harriet Löwenhjelm gjorde hon 1908 deras så kallade ”pilgrimsresa” till England och med hemfärden över Danmark. Detta skedde just som väckelserörelsen i Sverige startats av unga teologer som Manfred Björkquist och Emilia Fogelklou. Honorine Hermelins teologiska skolning innefattar studier i religions-historia vid Uppsala universitet 1911. Här lyssnade hon till Nathan Söderblom, och det var också genom honom hon första gången hörde talas om den danske professorn i religionshistoria, Vilhelm Grønbech. När hon på trettiotalet blev personligen bekant med honom kom han att årligen besöka Fogelstad och hon fick uppleva att även han hade fängslats av Albert Schweitzers skrifter, och upplevde i likhet med denne stor vördnad för livet. Hon framhåller värdet i bibehållandet av en känsla av mening och gemenskap i arbete; hon ville se en ny världsordning födas, en levande religion, som var framsprungen ur vördnaden för livet. Vi ser att föreställningarna om den i grunden goda människan, som kunde fås att blomma med hjälp av en god pedagogik inte räckte för henne, utan hennes liv och verk bär också vittnesbörd om hennes värdegrund som etablerats redan i hemmiljön, och sannolikt följts upp under skol- och utbildningsår.
AB - Popular AbstractAvhandlingen är en pedagogikhistorisk kvinnobiografi. Min empiri bygger främst på ett biografiskt material bestående av litteratur av och om Honorine Hermelin Grønbech, samt brev från och till henne, radio- och TV-program jämte material kring skolan, protokoll, föreläsningsanteckningar samt samtal med tidsvittnen. Mot bakgrund av en pedagogy-historical and a women’s historical context and inspiration av the hermeneutical and biographical approach I have analyserat och tolkat ”biographic sections” i denna svenska kvinnliga pedagogs liv och pedagogiska verk. Jag har försökt skapa förståelse för hennes uppväxt, hur studier och olika möten format hennes liv till pedagog och vad som är utmärkande drag i hennes pedagogiska tänkande och gärning. Hennes förhållande till folkbildning i allmänhet och kvinnlig medborgarbildning i synnerhet har varit min utgångspunkt.Honorine Hermelin was born 1886 på Ulfåsa gods. Her mother died, when Honorine was just ten days old. Her father was godsägare, riksdagsman och headmaster of the kristna nykterhetsorganisationen Blå Bandet. Han ansågs vara en mycket god talare. Vi ser att en två år äldre broder under hela livet kom att ha stor betydelse för Honorine; likaså den styvmor, som fadern gifte om sig med, då Honorine var tretton år. Hon fick därigenom sju halvsyskon. Under barndomen danades personligheten genom att syskonen fick hjälpa till i gemenskapen med fadern och arbetarna på godset. Honorine var sju år när hon hemma på Ulfåsa fick sin första informator. Tre år senare startade hon sin skolgång utanför hemmet, vid Brummerska skolan i Stockholm, där pedagogerna Anna Kruse och Augusta Lithner blev viktiga framtida pedagogiska förebilder för henne. Honorine hade lätt för att fatta och skolbetygen var lysande. Hon kom nu också in i ett nytt socialt sammanhang med flera kamrater och bland annat bildades det så kallade ”Amazonförbundet”, vars uppgift var att bräcka pojkarna och visa att ”flickor äro ej att leka med”, som blev hennes valspråk. Flickskoleårens kunskaper blev början till hennes insikt om samhället och kvinnornas villkor. Snart väntade andra pedagogikens arenor på henne. Hon började 1905 läsa kemi och arbeta på Kemikum vid Stockholms högskola. Parallellt inledde hon även sitt första år som lärarkandidat vid Anna Sandströms seminarium, där hon framför allt ägnade sig åt ämnena historia och geografi. Anna Sandström var en pedagogisk nytänkare, starkt påverkad av dansken Grundtvig, som betonade en utbildning, vilken mer stödde en andlig utveckling än rent kunskapsinhämtande. Betydelsen av att söka ”de levande orden” ansåg Anna Sandström vara det viktigaste för en god pedagog. Detta var tankar som kom att starkt påverka Honorine Hermelin. Anna Sandström ansåg att ämnet historia bildade stommen för flera andra ämnen och angrep den så kallade formalbildningstanken. Hon menade att man i stället skulle införa en allmänt medborgerlig bildning vid elementarläroverken. Personligheten, den enskilda människan, bör hela tiden stå i relation till de yttre historiska händelseförloppen – tankar vi finner även hos Honorine Hermelin i hennes framtida pedagogiska gärning Honorine Hermelin gick 1907 inte direkt till det tredje året vid seminariet, utan började tjänstgöra som lärarinna vid Brummerska skolan. Mellan åren 1910-1911 återvände hon till Anna Sandströms Högre Lärarinneseminarium för att med examensbeteckningen ”högre kompetens” bli behörig till anställning vid bland annat högre flick- och samskolor. Trots att hon saknade studentexamen skrev hon 1911 in sig vid Uppsala universitet. Efter år med studier (latin och historia, religionshistoria och statskunskap) och parallell tjänstgöring vid Brummerska skolan respektive Anna Sandströms skola stannade hon som historie- och psykologilärarinna vid Anna Sandströms Högre Lärarinneseminarium. Det var nu hon insåg, precis som Anna Sandström, hur viktigt ämnet historia var för flickors förberedelse till ökat ansvar i samhället. Tiden som en amazonförbundare ersattes av ett kamratskap för livet, då hon blev en av ”tre musketörer” i följe med Harriet Löwenhjelm och Elsa Björkman-Goldschmidt. I min studie finner jag att hennes engagemang snart leddes in på kristligt-socialt-pedagogiskt arbete. Här igenom kom hon i kontakt med Herta Svensson och en verksamhet vid Birkagården, Sveriges första hemgård, samt sommartjänstgöring vid Folkhögskolan Hampnäs 1912. Här var Manfred Björkquist rektor och företrädde en kristen humanism. Många av hans tankar blev vägledande för Honorines visioner och bildningssträvanden. Honorine Hermelin var flickskolelärarinna i Stockholm, och ännu inte fyllda trettio år, när hon första gången kom till Fogelstad för att leda den så kallade ”rovrensningskolonin”. Det blev en sommar, då hon fick kombinera sin pedagogiska förmåga med sitt sociala patos och som gjorde henne väl förtrogen med Fogelstads omgivningar. Bekantskapen med godsets härskarinna, Elisabeth Tamm, gjorde att ”Kvinnliga gymnasist- och studentrörelsen med kristligt program” sommaren 1921 anordnade ett sommarmöte på Fogelstad. Konceptet för detta möte har en praktisk utformning och ett innehåll som till stora delar överensstämmer med den pedagogiska verksamhet som Fogelstad senare skulle bli känd för. Som en konsekvens av införandet av den kvinnliga rösträtten i Sverige 1921 kom Honorine Hermelin att tillsamman med två av de fem första kvinnliga riksdagsledamöterna, nämnda Elisabeth Tamm och yrkesinspektören Kerstin Hesselgren, samt läkaren Ada Nilsson och journalisten/författaren Elin Wägner, vara med att kalla frisinnade kvinnor till den så kallade Urkursen, 1922. Året efter startade kvinnokonstellationen även veckotidningen Tidevarvet, vars symbol var den evigt brinnande lampan. Tidningen gav prov på artiklar ur ett kvinnopolitiskt perspektiv och med ett innehåll som var väl initierat inom aktuella områden. Den var något nytt, ett kvinnoforum i mellankrigs-tidens Sverige, och antalet prenumeranter närmade sig 3000. Flera av artiklarna har Honorine Hermelin som författare. Tidevarvskretsen eller Fogelstadkvinnorna kämpade utifrån den pedagogiska kultur som var förhärskande på 1920-talet. Dessa särpräglade personligheter, arvingar i en kvinnokedja bestående av bland andra skolans förebilder: den heliga Birgitta och Fredrika Bremer, men även Ellen Key och Selma Lagerlöf, arbetade utifrån fyra stora frågor - frågan kring krig och fred, jordfrågan, kvinnofrågan samt befolkningsfrågan och dess villkor, vari ingick uppfostrings- och utbildningsfrågorverkade. Deras pedagogiska projekt, kvinnlig medborgarbildning, betonade mer värdet av karaktärsdaning och kultur än bokstavsvetande och examen; deras aktioner riktade sig inte mot män, men för kvinnor. De var en grupp mycket kunniga och målmedvetna kvinnor, ett nätverk, som ibland kallas för våra svenska suffragetter. Med stor framtids- och utvecklingsoptimism var de något för samtiden speciellt och unikt, men ändå (eller kanske just därför) blev de relativt okända. Den pedagogiska eldsjälen i detta kvinnoprojekt var pedagogen Honorine Hermelin, som blev rektor vid kvinnokonstellationens skola, Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad, vilken 1925 tog sin början. Det startade som en idé och resulterade i ett andligt kraftfält, ett ”andens badställe”, där kursdeltagare kom från skilda håll, men hade överens-stämmande strävanden. Pedagogen Honorine Hermelin och Fogelstadgruppen hade visioner om att kvinnor skulle bli mer kunniga och målmedvetna. Skolan var en idé i tiden, och hade likheter med svensk folkhögskola, men bar ett nytt namn, medborgarskola. Därmed angavs skolans huvudinriktning. Honorine Hermelin menade att folk i samband med högskola inte betecknade folket, och högskola var inte vad som åsyftades. I avhandlingen relateras bland annat till kvinnokurserna vid landets första svenska folkhögskola, Hvilan, med en för samtiden mer traditionell folkhögskoleverksamhet. Vid fogelstadskolan hade man en ämneskoncentration och ett högre åldersminimum än vid vanliga svenska folkhögskolor. Rektorns ambition var att ge en utbildning till människa-medborgare, speciellt för kvinnor, som nyligen fått sina medborgerliga rättigheter, rösträtten. Hon tillämpade en pedagogik, där man genom levande föreläsningar fick lära sig att tänka själv, diskutera och dela erfarenheter, skriva och tala. Detta är en del av den så kallade ”fogelstadandan”, som är allmänt omvittnad. I den innefattas även stämningen genom skolans miljö, omgivningar, natur, hus och inredning. Men i den finns i hög grad även rektorn själv, som ansågs vara en fackla; en fackla som ej tänds för sin egen skull, utan som var ledare för en skola som skulle vara ett demokratiseringsprojekt. Det var Honorine Hermelins gemenskaps-träning, alla dög, skulle tas i anspråk, som skulle stärka individen och därmed ge en klarare livsåskådning. Kursdeltagarna skulle även tränas att känna sig fria och självständiga; de skulle väckas att våga engagera sig i samhällsarbetet och påverka. De skulle skapa kontakt människor emellan; de skulle vara förvissade om sin övertygelse och så frön. Med sin bildningsentusiasm formade rektorn kurserna, som varierade i längd och var förlagda till sommarhalvåret. Cirka 2000 kursdeltagare upplevde berikande fogelstadperioder, där inte vare sig betyg eller examen krävdes för att få en plats. Endast åldern nedåt satte gränsen. I enlighet med skolans målsättning blev medborgarkunskap och människokunskap skolans viktigaste ämnen. Många har vittnat om att rektorns ambition var att man skulle ge kunskap om staten, samhället och individen ur såväl ett historiskt perspektiv som utifrån föreningar, kommuner, riksdag och press. För att åskådliggöra detta fanns ett pedagogiskt projekt – fantasikommunen Komtemåtta, där man under skämt och allvar lärde sig hur samhället var organiserat och styrdes. Här lärde man sig mötes- och argumentationsteknik, muntlig framställning och välläsning och den övergripande pedagogiska devisen var att kurserna skulle ge möjlighet för ”hand, hjärna och hjärta” att samverka. Detta känner vi igen i exempelvis waldorfpedagogiken. Här fanns mycket av Honorine Hermelins tankar om fostran och undervisning; en förankring i en människokunskap, som söker harmoni mellan att vilja, känna och tänka, som också blev centrala delar i den så kallade ”fogelstadpedagogiken”. Den kan sammanfattas enligt följande:I. Kurserna innehöll få ämnesgrupper. Inga läroböcker användes, utan under-visningen byggde på föreläsarnas och kursdeltagarnas framställningar: historia jämte medborgarkunskap (med praktiska övningar); praktisk själskunskap/människokunskap/psykologi och etik med hygien. modersmålet och dess litteratur: olika typer av skrivträning, bland annat att varje dag föra protokoll över vad som hade hänt och att göra sammandrag av föreläsningar (cirkulerade bland deltagarna och varje kursmorgon inleddes med att föregående dags protokoll lästes upp); olika typer av dramaverksamhet för att ge vana att röra sig och tala inför publik – förekom speciellt inom ”Komtemåtta”; välläsning/röstövningar och körsång; ”hembygdsaftnar”, som var viktiga inslag i Kvinnliga Medborgarskolans vardag, och även ett led i självförtroendeträningen. Alla är unika, menade skolans rektor, och alla hade en ”saga” att berätta (härvid uppmuntrades också kravet på att tillgodose kravet på ett utvecklat kamratliv och en samkvämsverksamhet); alla var ett ”fönster ut mot världen”. diskussioner vid föreläsningar och inom kursens diskussionsklubb samt i anslutning till ”frågelådan”. Detta gällde även dialogen, som stimulerades i diskussionerna för att åskådliggöra bland annat föreningslivet och främja demokratin. Honorine Hermelin tyckte att flickor var dåliga på att diskutera och ett sätt att få det att tända till hos en grupp var skolans så kallade frågelåda, där olika frågor belystes ingående i kursernas diskussionsklubbar och andra fora. II. Gymnastik, dans, lek och eurytmiundervisning.III. Praktiska hemsysslor och hantverk under vårkurserna.Att sätta ”människan i centrum” är en viktig del i tillskapandet av det demokratiska samhället med alla människors lika värde, menade rektorn. Många är de kvinnor och män som uttryckt sin beundran över skolans pedagogiska värde som minns, med en metafor ur Platons ”Staten”, att alla ska vara som delfiner; om man dyker ner i havet vet man inte om man får upp huvudet, men förhoppningsvis räddas man av delfinen. Det gäller att våga ta språnget och göra det man tycker är rätt. Därför skulle tiden vid fogelstadskolan främst ge ett ökat självförtroende, en bestående folkbildnings-insats. Åren som rektor vid Kvinnliga Medborgarskolan (1925-1954) var Honorine Hermelins mest aktiva period i livet. Det var då flera av hennes skoltankar, hennes spår till oss, utkom i skrift. Redan 1926 nämnde hon för första gången sina tankar kring införandet av det i Sverige aktuella begreppet skolpeng, som hon ansåg skulle kunna tas ut åt varje barn eller vuxen, för vilken skola som helst, och när som helst i livet. Hon betonade ofta personlighetens betydelse och ville, med inspiration av Goethe, fästa vår uppmärksamhet på den vikt som människans hemliga roller har, som utstrålas från människan, det levande inom oss, det som ger kraft. Denna människans ständiga nyskapelse träder i kraft redan vid födelsen. Viktigast för Honorine Hermelin är inte faktakunskaper, examina och betyg, utan skolan är ett samhälle i miniatyr och har makt att vidga förmågan till samförstånd, samarbete och samkänsla eller att inskränka och förkrympa den. Detta var en pedagogik som endast folkhögskolan då tillämpade utifrån dansken Grundtvigs tankar. Honorine Hermelin återkom ofta till att varje ung generation måste växa till känslighet genom erfarenheter och upplevelser. Hennes visioner om skolan vittnar om värderingar och tilltro till skolans och bildningens förändrande möjligheter. Leken var viktig för Honorine Hermelin och hon skrev och talade mycket om ”den uppenbara leken”. Det är den som sker omedvetet i vardagsarbetet, i ”vuxenleken”/”stormänniskoleken”/”den Stora leken”. I den styr och ställer barnet precis som den vuxne. Med flödande humor har barnet här ständigt inspirationen närvarande, och denna inspiration är den vuxne. Hon kallar också detta för ”den fördolda leken”, den vitala livsprocessen, som automatiskt följs av en insikt, en nyskapelse, en framtidstro. Här utvecklas ”den hemliga rollen”. Hon gör jämförelsen med ”den uppenbara rollen”, som är så lätt att få tag på, eftersom den är konkret, exempelvis uppgifter om vad man heter och var man bor. Den hemliga rollen däremot innehåller det som man är, det som man utstrålar. Detta är viktigt, för allt kan hända i gemenskap med andra människor. Här kommer skolan in; det är viktigt att skolan värnar om just den hemliga rollen och inte kväver initiativförmågan hos de växande. Vuxna förebilder är alltid viktiga för barn; det är de som ger barnen inspiration. Alltså är skolan viktig i samhällets demokratiseringsprojekt. I avhandlingen undersöks även Honorine Hermelins tolv år som ordförande, Sveriges första kvinnliga, i Julita folkskolestyrelse, där utredningar och kommittéer avlöste varandra. Flera beslut vittnar om hennes emancipatoriska ambitioner även inom detta sitt förtroendeuppdrag. Från 1928 och fram till 1950, alltså en väsentlig del av Kvinnliga Medborgarskolans existens, satt hon dessutom i styrelsen för Åsa folkhögskola, där hon även var en ofta återkommande föreläsare. Under Honorine Hermelins uppväxt började många människors tro vackla. Vi finner att Honorine Hermelin periodvis var såväl tvivlare som sökare, starkt influerad av Kierkegaards böcker. Med väninnan Harriet Löwenhjelm gjorde hon 1908 deras så kallade ”pilgrimsresa” till England och med hemfärden över Danmark. Detta skedde just som väckelserörelsen i Sverige startats av unga teologer som Manfred Björkquist och Emilia Fogelklou. Honorine Hermelins teologiska skolning innefattar studier i religions-historia vid Uppsala universitet 1911. Här lyssnade hon till Nathan Söderblom, och det var också genom honom hon första gången hörde talas om den danske professorn i religionshistoria, Vilhelm Grønbech. När hon på trettiotalet blev personligen bekant med honom kom han att årligen besöka Fogelstad och hon fick uppleva att även han hade fängslats av Albert Schweitzers skrifter, och upplevde i likhet med denne stor vördnad för livet. Hon framhåller värdet i bibehållandet av en känsla av mening och gemenskap i arbete; hon ville se en ny världsordning födas, en levande religion, som var framsprungen ur vördnaden för livet. Vi ser att föreställningarna om den i grunden goda människan, som kunde fås att blomma med hjälp av en god pedagogik inte räckte för henne, utan hennes liv och verk bär också vittnesbörd om hennes värdegrund som etablerats redan i hemmiljön, och sannolikt följts upp under skol- och utbildningsår.
KW - The Women’s Civic College at Fogelstad
KW - the history of education
KW - adult education
KW - the history of women/gender history
KW - hermeneuti
KW - Pedagogy and didactics
KW - fe-male civic education
KW - Honorine Hermelin Grønbech
KW - Tidevarvet (The Epoch)
KW - Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad
KW - Pedagogik
KW - didaktik
KW - Tidevarvet (The Epoch)
M3 - Doktorsavhandling (monografi)
SN - 91-628-4350-8
PB - Berit Lindberg, Gamla v 15, SE-240 14 Veberöd,
ER -