Populism och den retoriska striden om folket

Ordet populism förekommer flitigt i den nordiska politiska retoriken just nu, inte minst i kölvattnet av Sverigedemokraternas och Sannfinländarnas valframgångar. I Norden har populism kommit att bli liktydigt med främlingsfientlighet i kombination med nationalism och konservativ värdepolitik; det har kommit att fungera som etikett på en grupp misshagliga partier som man helst vill slippa befatta sig med. Populism har kommit att bli en retorisk markör för det som bör avfärdas. Att benämna ett politiskt utspel populistiskt är detsamma som att säga att det inte förtjänar att bemötas i sak. Denna retoriska funktion gör i sin tur att de som benämns som populister slipper argumentera i sak och istället kan samla enkla sympatier på att de blir avfärdade och inte riktigt får vara med i finrummen. De kan fortsätta att legitimera sig genom sitt anspråk på att representera den vanliga människans enkla smak, utan att närmare behöva konfronteras med vad den vanliga människan egentligen tycker eller ens vem hon är. Finns det då någonting som vi med säkerhet kan säga om vad populism är, annat än att det är något som mest andra ägnar sig åt? Att med stolthet referera till sig själv som populist är inte vanligt. Att referera till sig själv som en som har den lilla människans intresse varmt om hjärtat, som står upp för folk i gemen, är däremot politiskt allmängods, så vad är skillnaden?