Revision hip arthroplasty using impacted allograft bone and cement. Studies on prosthetic stability and outcome.

För 50 år sedan började man operera utslitna höftleder och använda konstgjorda
ledytor som ersättning. Antalet operationer har långsamt ökat och operationen är nu en av de vanligaste i Sverige. En ny höftled leder oftast till total smärtfrihet
och ökad rörelseförmåga under lång tid men ibland kan de insatta delarna lossna. Omoperationer på grund av proteslossning ökar i antal och för närvarande utgör omoperationerna cirka 10 % av alla höftledsoperationer. Dessa är ofta betydligt mer komplicerade än förstagångsoperationer. Benbädden som protesen skulle suttit fast i skadas ofta när protesen lossnar, och detta leder i sin tur till att det är svårare att få den nya protesen att sitta fast.
En metod för att återskapa en ny benbädd är att med tät packning av malt ben
återskapa benet i vilket proteskomponenterna ska fästa. Detta ben kommer från lårbenshuvuden som andra patienter donerat i samband med sina primära höftprotesoperationer. Metoden med benpackning introducerades på 1980-talet och har i många studier visat sig fungera tillfredställande under lång tid. Nytt ben återskapas och proteserna verkar ha nästan lika stora chanser att lyckas livslångt som en förstagångsoperation. Man har dock kunnat konstatera att höftproteserna efter operationen ofta sjunker ned i lårbenet, mer än vid en förstagångsoperation. Vad man inte vet är dock om proteserna därför har ökad risk för ny lossning eller överhuvudtaget kommer att ge besvär. För att ta reda på detta följde vi 17 patienter hos vilka lårbensdelen hade omopererats med benpackningstekniken. För att med stor precision och känslighet kunna följa hur väl protesen är förankrad i benet använde vi oss av en röntgenteknik (RSA), som kan registrera rörelser ned till 0,2 mm. Vi kunde då se att de fortsatte att långsamt sjunka ned i lårbenet under de 9 år som patienterna följdes men ingen
patient hade sådana besvär av detta att de behövde opereras om under denna tid.
En begränsning med att använda ben från andra patienter är dels att tillgången
är begränsad men också den risk för överföring av sjukdomar som finns och som kräver omfattande kontroller av det ben som skall transplanteras. Under en längre tid har man försökt att hitta konstgjorda material som kan ersätta det malda benet. Vi prövar i avhandlingen ett sådant som består av calciumsulfat och hydroxyapatit och som fått namnet ”Cerament”. I en försöksmodell på kanin kunde vi i studie II visa att draghållfastheten, det vill säga vidhäftningen, ökade när ett konstgjort benersättningsmaterial användes.

Man har länge diskuterat möjligheten att påverka den mekaniska stabiliteten av
det ben som användes vid benpackning. Detta är särskilt viktigt när man opererar om ledskålar som lossnat från bäckenet då resultaten av dessa är något sämre än när metoden används vid omoperation av lårbensdelen. Clodronate är ett läkemedel som minskar resorption av bentransplantatet. I studie III kunde man iaktta att ledskålen rörde sig mindre efter operationen. Den ökade mekaniska stabiliteten kan leda till förbättrat långtidsresultat.
För att kunna bedöma hur patienterna upplever resultatet efter olika höftoperationer har en rad olika frågeformulär med ett antal olika frågor konstruerats. Vi evaluerade ett flertal sådana frågeformulär men ett mycket enkelt, VAS (Visual Analog Scale), visade sig lika bra som mer komplicerade formulär. Kliniskt betyder detta att det i framtida studier blir enklare att jämföra olika operationsmetoder.
Sammanfattningsvis visar avhandlingsarbetet att (i) en mindre sjunkning av proteskomponenterna i bentransplantatet inte äventyrar det goda kliniska resultatet, (ii) vidhäftningen av protes mot ben i kaninmodell kan öka med syntetiskt bensubstitut, (iii), läkemedlet clondronate blandat i transplantatet minskar sjunkningen av ledskålen in i bäckenet och (iiii) att en enkel metod, Visual Analog Scale, klarar att gradera det patientupplevda kliniska utfallet lika bra som andra mer omfattande och komplicerade frågeformulär.