Abstract
I centrum för avhandlingen står en staty av Marcellus, enligt legenden staden Paris förste biskop. Den placerades vid slutet av 1100-talet som trumeaupelare i Porte Sainte-Anne, den högra av de tre portalerna på Notre-Dames västfasad.
En första del av studien ger skulpturens historia, sådan den framställes i den konsthistoriska forskningen, och dess tolkning genom Marcelluslegenden. Ett grundläggande faktum är att den nuvarande skulpturen på fasaden är en kopia, framställd i Viollet-le-Ducs verkstad efter mitten av 1800-talet. Den ursprungliga skulpturen är visserligen bevarad, men den stympades under Franska revolutionen, och vad man ser i dag är till väsentliga delar en rekonstruktion.
Mindre känt är att den nuvarande kopian föregåtts av en annan rekonstruktion, gjord av Romagnesi under tidigt 1800-tal, känd dels genom teckningar av François Cambriel c:a 1829 (-43?) och dels genom ett fotografi taget sannolikt på 1850-talet av bröderna Bisson. Ett sådant isolerat restaureringsförsök, långt före den allmänna restaureringen genom Viollet-le-Duc, antyder att Marcellusstatyn av någon anledning tilldrog sig särskild uppmärksamhet.
Huvuddelen av avhandlingen utgörs av en genomgång av de esoteriska, främst alkemistiska tolkningar som gjorts av Marcellusstatyn genom århundradena, antingen de är bevarade eller bara omnämnda hos olika författare. Följande uttolkare eller rapportörer av andras tolkningar behandlas: De Laborde (1636), Henri Sauval (senast 1676, utgiven 1724), Gobineau de Montluisant (1754), François Cambriel (senast 1829, utgiven 1843), Victor Hugo (1828-31), Dubu (1854), Joris-Karl Huysmans (senast 1907, utgiven 1908), Grillot de Givry (1907 och 1929), Fulcanelli (c. 1922, utgiven 1926), Robert Ambelain (1939), Eugène Canseliet (ej tryckt tolkning, framställd i brev till författaren 1960).
Som grund för en bedömning av den historiska riktigheten hos de alkemistiska tolkningar som kunnat beläggas, läggs sedan en alkemihistorisk exkurs. Denna visar att alkemin på 1100-talet inte var så spridd i Västeuropa, att de alkemistiska tolkningarna av Marcellusskulpturen kan gå ända tillbaka till dennas tillkomst.
Däremot finns många tecken på att skulpturen från medeltidens slutskede och framåt kan ha förknippats med alkemistiska innebörder. Detta gäller då inte enbart de vid namn kända uttolkarna, utan troligen diverse skikt av stadens befolkning. Ett sådant tecken är att den förste restauratören, Romagnesi, i motsats till Viollet-le-Duc inte låtit biskopen utföra en tydlig välsignelsegest utan en åtbörd som snarare tycks uttrycka ett krav eller ett löfte om tystnad. Detta kan tolkas som en anspelning på en mera spridd uppfattning att skulpturen skulle rymma alkemistiska hemligheter.
En första del av studien ger skulpturens historia, sådan den framställes i den konsthistoriska forskningen, och dess tolkning genom Marcelluslegenden. Ett grundläggande faktum är att den nuvarande skulpturen på fasaden är en kopia, framställd i Viollet-le-Ducs verkstad efter mitten av 1800-talet. Den ursprungliga skulpturen är visserligen bevarad, men den stympades under Franska revolutionen, och vad man ser i dag är till väsentliga delar en rekonstruktion.
Mindre känt är att den nuvarande kopian föregåtts av en annan rekonstruktion, gjord av Romagnesi under tidigt 1800-tal, känd dels genom teckningar av François Cambriel c:a 1829 (-43?) och dels genom ett fotografi taget sannolikt på 1850-talet av bröderna Bisson. Ett sådant isolerat restaureringsförsök, långt före den allmänna restaureringen genom Viollet-le-Duc, antyder att Marcellusstatyn av någon anledning tilldrog sig särskild uppmärksamhet.
Huvuddelen av avhandlingen utgörs av en genomgång av de esoteriska, främst alkemistiska tolkningar som gjorts av Marcellusstatyn genom århundradena, antingen de är bevarade eller bara omnämnda hos olika författare. Följande uttolkare eller rapportörer av andras tolkningar behandlas: De Laborde (1636), Henri Sauval (senast 1676, utgiven 1724), Gobineau de Montluisant (1754), François Cambriel (senast 1829, utgiven 1843), Victor Hugo (1828-31), Dubu (1854), Joris-Karl Huysmans (senast 1907, utgiven 1908), Grillot de Givry (1907 och 1929), Fulcanelli (c. 1922, utgiven 1926), Robert Ambelain (1939), Eugène Canseliet (ej tryckt tolkning, framställd i brev till författaren 1960).
Som grund för en bedömning av den historiska riktigheten hos de alkemistiska tolkningar som kunnat beläggas, läggs sedan en alkemihistorisk exkurs. Denna visar att alkemin på 1100-talet inte var så spridd i Västeuropa, att de alkemistiska tolkningarna av Marcellusskulpturen kan gå ända tillbaka till dennas tillkomst.
Däremot finns många tecken på att skulpturen från medeltidens slutskede och framåt kan ha förknippats med alkemistiska innebörder. Detta gäller då inte enbart de vid namn kända uttolkarna, utan troligen diverse skikt av stadens befolkning. Ett sådant tecken är att den förste restauratören, Romagnesi, i motsats till Viollet-le-Duc inte låtit biskopen utföra en tydlig välsignelsegest utan en åtbörd som snarare tycks uttrycka ett krav eller ett löfte om tystnad. Detta kan tolkas som en anspelning på en mera spridd uppfattning att skulpturen skulle rymma alkemistiska hemligheter.
| Original language | Swedish |
|---|---|
| Qualification | Licentiate |
| Awarding Institution |
|
| Supervisors/Advisors |
|
| Publication status | Published - 1964 |
| Externally published | Yes |
Bibliographical note
Opublicerad avhandling för filosofie licentiatexamen i konsthistoria med konstteori. Avhandlingen omfattade 1964 ingen abstract, utan denna är nyskriven år 2007.Subject classification (UKÄ)
- Art History