Självmord i det stora nordiska krigets skugga: En analys av självspillingsmålen vid Göta hovrätt 1695-1718

I artikeln behandlas självmordsproblematiken i ett historiskt perspektiv med konkreta exempel från den svenska stormaktstidens slutskede. Undersökningsområdet är Göta hovrätts dåva-rande jurisdiktionsområde, d.v.s. de skånska landskapen, Småland, Öster- och Västergötland samt Bohus län. Konkret syftar undersökningen till att belysa och förklara orsaker och motiv, attityder och förhållningssätt till självmord. I centrum står frågan om vad som drev människor vid denna tid att ta sitt liv, vilka reaktioner dessa självmord utlöste från samhällets sida och vilka kriterier man använde för att avgöra vad som var och inte var självmord. Vid tolkningen spelar också begravningen en viktig roll. Det var genom begravningsformen som samhället markerade sitt avståndstagande från självmord.

Jag använder självmordsfallen som en social spegel. De ger upplysning om ekonomiskt elände, sjukdomar, våld och övergrepp – men också om hur man från samhällets sida försökte åtgärda dessa missförhållanden. Att självmorden kom att dras in under den världsliga rättvisan ser jag som ett led i den allmäneuropeiska moderniserings- och disciplineringsprocess som ägde rum vid denna tid och som bland annat tog sig uttryck i en starkare kontroll från centralmaktens sida. Vidare konstaterar jag en förändrad attityd till självmord från de styrandes sida, vilket i sin tur sammanhängde med en förändrad syn på brott och straff. De religiösa referensramarna försvann successivt ur den juridiska vokabulären, och statsintresset började ersätta religionen som norm för lagstiftningen. Under 1700-talet fick preventionen mot självmord en inomvärldslig karaktär och det eskatologiska perspektivet trädde i bakgrunden.