Abstract
In developing the theory, a case study comprising nine contextually chosen empirical illustrations from political speeches and writing by the Austrian Otto Bauer, the Englishman Stafford Cripps and the Swede Ernst Wigforss, has been used.
Using a two-by-two matrix with integrative complexity and capacity for political design on the axes, four types of intellectual politician are presented; the critic, the pragmatist, the theorist and the artist. These types increase the understanding of politics on a general level. In a pluralistic, democratic system all four types of intellectual politician are generally represented and they can correct one another and balance each other out. The critic can call out warnings and tell the artist off, when needed. The theorist can instruct the artist that the choice of the solution is insufficiently considered. The pragmatist and the artist can illustrate the importance of artistry to the critic and the theorist. The artist and the theorist, on the other hand, can contribute to the pragmatist and the critic becoming aware of more aspects of different problems.
In the final chapter a synthesis of the politician and the creative artist is developed in three steps, using the concepts artistic transference, political design and the heritage of forms.
| Original language | Swedish |
|---|---|
| Qualification | Doctor |
| Awarding Institution |
|
| Supervisors/Advisors |
|
| Award date | 2002 Feb 1 |
| Publisher | |
| ISBN (Print) | 91-88306-62-3 |
| Publication status | Published - 2001 |
Bibliographical note
Defence detailsDate: 2002-02-01
Time: 10:15
Place: Room 116 (hörsalen) at the Department of Political Science
External reviewer(s)
Name: Skogmar, Gunnar
Title: Associate Professor
Affiliation: Roskilde, Denmark.
---
Subject classification (UKÄ)
- Political Science
Free keywords
- the heritage of forms
- individuation
- artistic transference
- conceptual histories
- political design
- frame reflection
- integrative complexity
- the intellectual politician
- synthesis
- design
- Political and administrative sciences
Cite this
- APA
- Author
- BIBTEX
- Harvard
- Standard
- RIS
- Vancouver
}
Department of Political Science, Lund University, 2001. 274 p.
Research output: Thesis › Doctoral Thesis (monograph)
TY - THES
T1 - Syntes och design
T2 - Den intellektuelle politikern som konstnär
AU - Gustafsson, Rune
N1 - Defence details Date: 2002-02-01 Time: 10:15 Place: Room 116 (hörsalen) at the Department of Political Science External reviewer(s) Name: Skogmar, Gunnar Title: Associate Professor Affiliation: Roskilde, Denmark. ---
PY - 2001
Y1 - 2001
N2 - Popular Abstract in Swedish Hur löser den intellektuelle politikern problem och hur skapas kontakten med den politiska omgivningen? Svaren på frågorna skall kortfattat presenteras och är intressanta för politiker, partier, väljare och forskare. Svaren visar nämligen hur intellektuella politiker under kristider producerar och presenterar innovativa lösningar som kan få stor betydelse för samhällsutvecklingen. En ny teori om den intellektuelle politikern, som har förmåga att producera en designad problemlösning, har utvecklats ur kognitiv teori och konstteori. Ett nytt begrepp, politisk design, bestående av fyra nya delbegrepp, har utvecklats. Med hjälp av en fyrfältstabell med dimensionerna integrativ komplexitet och politisk designförmåga presenteras fyra olika typer av intellektuella politiker; kritikern, pragmatikern, teoretikern och konstnären. I slutkapitlet presenteras en syntes av politikern och konstnären med hjälp av tre begrepp och en teori, teorin om formarvet. Det första kapitlet, I ateljén, utvecklar sex preliminära begrepp och en operationalisering för fortsatt bruk genom att jämföra temata från Antonellos renässansmålning av en intellektuells arbetsrum med viktiga fragment och konkreta detaljer ur den praktiska verkligheten i tre intellektuella politikers verksamhet. Det inledande avsnittet är en förenklad version av avhandlingen. För fortsättningen viktig information är t.ex. att tolkningen och därmed en del av skapandet av ett konstverk beror på mötet med åskådarens blick, eller på the beholder’s share. I inledningskapitlet används Aristoteles de tillbakagående rörelsernas metod, med vilken de abstrakta begreppen lossas från sitt abstrakta sammanhang och förbinds med verkligheten. I kapitel 2, Problem och reflektion, formuleras forskningsfrågan och studeras den vetenskapliga litteraturen för att kunna utveckla frågeställningen och belysa de sex preliminära begreppen. Genomgången fokuseras på litteraturen om samhällsförändringar, begreppsbildning, de intellektuellas roll i politiken och den aktuella debatten om brister i de politiska systemen. Problemområdets kärna omfattar behovet av konstruktiva, innovativa förslag till en politisk lösning vid samhälleliga kriser och vid politiska systembrott. Teorirymden består av en generell förståelse av hur detta behov tillgodoses. I själva verket har de inledande skedena av kombinationsprocessen mellan problemet och teorin inspirerats av intryck från musikens processer. När ett förnuftigt svar finns på frågan om vari nyskapande och nytolkande på musikens område består, då kan kombinationsprocessen mellan problem och teori på det vetenskapliga området inledas. Det tredje kapitlet, Kognition och kommunikation, är ett teorikapitel som behandlar hur två kognitiva teorier smälts samman till modifierad integrativ komplexitet, hur en teoridel om politisk design växer fram och hur den teoretiska tillpassningen av de två delarna motiveras. I arbetet med att kombinera de två teorierna integrativ komplexitet och Schöns och Reins ”Frame-Reflective Policy Conversation” används en konstteori som en katalysator. På detta sätt bildar de abstrakta termerna differentiering och integration i teorin om integrativ komplexitet och de aktiva begreppen frame reflection och reframing i Schöns och Reins teori fyra delbegrepp i en modifierad integrativ komplexitet. Politisk design kan definieras som konception och planering av en form för politisk kommunikation som fångar relationen mellan politiker och väljare. Ur diskussionen om under vilka omständigheter och förhållanden, som en ny produkt brukar presenteras härleds begreppet lansering. En lansering förväntas ske på ett sätt som ger ett så bra genomslag som möjligt. Ur redovisningen av hur betydelsefulla olika psykologiska, ergonomiska och sociala krav från brukarna är för designens utformning härleds begreppet förbindelseform. Kommunikationen i politisk design förbinder det politiska budskapet med väljarnas intressen, behov och önskningar. Politiker kan förbinda budskapet med moraliska, förnuftsmässiga eller känslomässiga inställningar hos väljarna. Ur begrepp från den kommersiella designen härleds begreppet förknippningssätt. Med förknippning avses förmågan att kunna förankra nyss sjösatta problemlösningar i ett djupt liggande mönster av samhälleliga värderingar, att kunna fläta in den politiska innovationen i självfallna värderingar. Så förväntas en politisk innovation på ett specifikt område förknippas med en omfattande uppsättning invanda värderingar hos väljarna. Ur ett ständigt framhävande av visualiseringens betydelse inom konstnärlig och kommersiell design flyttas detta begrepp över till att bli en integrerande del av politisk design; visualisering. Vid det empiriska studiet av visualisering kommer begreppet ”product environment” att användas i analysen. En politiker som presenterar ett innovativt förslag inom ekonomisk politik eller säkerhetspolitik förväntas lansera ett kompletterande paket av politiska utrustningsdetaljer kring det nya förslaget. I kapitel 4, Metod och kontext, förs en diskussion bland annat om kravet på vetenskaplighet, om grunderna för teoretiserandet och om fallstudiemetoden. Min studie lämnar inalles tre självständiga bidrag till metodutvecklingen: För det första den aningens teknik som systematiskt utnyttjar ämnets egna begrepp, olika laterala impulser och även framkallade minnesbilder. För det andra vad som kan kallas de iterativa fallstudierna, vars tre olika delar i inledningskapitlet, i empirikapitlet och i avslutningskapitlet stått i kontinuerlig kontakt för utbyte av fruktbara begreppsuppslag och färdigutvecklade begrepp. För det tredje den metod som kallas ’two-part inventions’ och som möjliggör upptäckter genom att lyssna till två stämmor i taget. Den sistnämnda statsvetenskapliga metoden kanon, som tillämpats främst i slutkapitlet, visar sig vara en mycket konstruktiv metod. I kontextavsnittet framställs en jämförelse av begrepp, infallsvinklar och den vetenskapliga berättelsen i böcker av Sassoon, Berman och Clarke med min studies betraktelsesätt för att nå fram till en vetenskapligt och historiskt grundad kontext för den empiriska analysen. Analysen ger till resultat att min studies nio episoder från 1900-talet väljs så att de illustrerar demokratisering, politiska eller ekonomiska kriser och en period av konsolidering. I kapitel 5, Ansvar och förändring, genomföres en teoriutvecklande fallstudie med nio empiriska illustrationer från politiska tal och skrifter av österrikaren Otto Bauer, engelsmannen Stafford Cripps och svensken Ernst Wigforss. En summering av iakttagelserna visar att Bauer hade en utpräglat hög förmåga till modifierad integrativ komplexitet, men en låg designförmåga, Cripps hade en låg förmåga till modifierad integrativ komplexitet, men en uttalat hög designförmåga. Wigforss hade från och med den andra episoden en hög förmåga både i fråga om modifierad integrativ komplexitet och politisk design. Illustrationerna från empirin ger vid handen att den integrativa förmågan påverkas positivt av strikt ansvar och negativt av stress. Det finns också en tendens att både den integrativa förmågan och designförmågan utvecklas genom vunna politiska erfarenheter. Under den sista episoden fann sålunda alla tre politikerna tydligare former för en integrerande problemlösning, benämnda mänsklighetssymfoni, partnerskap och samverkan; skapande former vilka alla innneslöt deltagande från medborgarna. I kapitel 6, Syntes och design, presenteras studiens resultat. Teorin designad problemlösning består av två delar. Den kognitiva delen analyserar den intellektuelle politikerns förmåga att utforma en politisk linje genom en problemlösning i enlighet med delarna begränsningsfaktorer, differentiering, reframing och integration i den modifierade integrativa komplexiteten. Den andra delen, den kommunikativa, ger en förståelse av hur den intellektuelle politikern, genom delarna lansering, förbindelseform, förknippningssätt och visualisering i politisk design, skapar kontakten med väljarna. Den tidigare preliminära definitionen av en intellektuell politiker kan förändras till en mer teoretisk definition: En intellektuell politiker har förmågan att utforma en designad problemlösning. Den intellektuelle politikern har alltså förmågan att genom en reflekterande hållning förena innovativ problemlösning och överraskande design till en designad problemlösning. En reflekterande hållning måste iaktta och beakta begränsningsfaktorerna, annars får problemlösningen enligt de andra delarna i teorin ett orealistiskt drag och lösningen har en tendens att bli ofruktbar eller politiskt illegitim. På samma sätt upprättar den reflekterande politikern kontakten med väljarna genom främst förbindelseform och förknippningssätt. Enbart lansering och visualisering räcker ej till för en effektiv design, även om de bidrar till resultatet. Fyrfältstabellen med intellektuella politiker utgör en konstruktion av en sorts idealtyper, som bygger på undersökningens begrepp integrativ komplexitet och politisk designförmåga. Benämningen på den kategori av politiker, som hamnar i rutan med låg integrativ komplexitet och låg politisk designförmåga, utgörs av kritiker. De politiker, som hamnar i rutan med låg integrativ komplexitet och hög politisk designförmåga, får benämningen pragmatiker. Benämningen på den kategori av politiker, som hamnar i rutan med hög integrativ komplexitet och låg politisk designförmåga, utgörs av teoretiker. Den politiker, som hamnar i rutan med hög integrativ komplexitet och hög politisk designförmåga, får benämningen konstnär. Eftersom en fullständig symmetri i beteckningarna saknas, har alla benämningarna fått ett illustrativt tillägg bildat på ändelsen finnare; kritiker och felfinnare, pragmatiker och återfinnare, teoretiker och uppfinnare och till slut konstnär och stigfinnare. De fyra typer av intellektuella politiker som framkommer, ökar förståelsen av politiken på ett generellt plan. I ett pluralistiskt, demokratiskt system finns som regel alla de fyra typerna av intellektuella politiker representerade. Alla har sin roll i den politiska processen, i problemlösningen och i kontakten med väljargrupperna. Men vilka blir konsekvenserna för ett samhälle om en av de fyra typerna dominerar politiken? Vilka uppgifter blir lösta och vilka uppgifter förblir olösta? En kritikerdominans åstadkommer ett genomslag för politikkritik framför skapande av politik. En teoretikerdominans levererar lösningar med analys och teori av hög kvalitet, men omsättningen i praktisk politik blir skral. En pragmatikerdominans leder till stagnation. En konstnärsdominans innebär politiska högriskprojekt, eftersom konstnären vid utgångspunkten inte vet exakt vart den kreativa lösningen leder och fortsättningsvis inte har någon makt eller kontroll över innovationens lopp. Om alla de fyra typerna av intellektuella politiker finns representerade, kan de korrigera och balansera varandra. Kritikern kan ropa ut varningar och läxa upp konstnären, när det behövs. Teoretikern kan instruera konstnären om att valet av väg är otillräckligt analyserat. Pragmatikern och konstnären kan illustrera vikten av kontaktskapande verksamhet för kritikern och teoretikern. Konstnären och teoretikern kan bidra till att pragmatikern och kritikern får fler perspektiv på problemen. I det avslutande kapitlet Politiker och konstnär utvecklas i tre steg en syntes. Först sökes efter likheter mellan politikern och konstnären. I undersökningen av det konstnärliga skapandet, förändringskonsten, används ett etablerat konstbegrepp och det nya begreppet ”artistic transference” (som närmast betecknar individens skapande och överföring av detta till allmänheten). Därnäst undersöks skillnaderna mellan några olika intellektuella politiker i förmågan att presentera den politiska lösningen med den här studiens nya begrepp politisk design. Den politiker som behärskar att använda politisk design kan betecknas som en designer, som en konstnär. Till slut läggs en tidsaspekt på jämförelsen mellan politiker och konstnärer och förekomsten av en skapande tradition bland intellektuella politiker belyses. Härvidlag användes teorin om formarvet, som bildar den förenande länken i syntesen mellan politikern och konstnären. Formarvsteorin har hämtats från konstteorin och är alltså en gemensam teori för intellektuella politiker och konstnärer. Studien fokuserar här på utvecklingen av de begrepp och teorier som behövs för att utveckla en syntes mellan politikern och konstnären. En sådan syntes får oss att förstå mer om villkoren och möjligheterna för en intellektuell politiker.
AB - Popular Abstract in Swedish Hur löser den intellektuelle politikern problem och hur skapas kontakten med den politiska omgivningen? Svaren på frågorna skall kortfattat presenteras och är intressanta för politiker, partier, väljare och forskare. Svaren visar nämligen hur intellektuella politiker under kristider producerar och presenterar innovativa lösningar som kan få stor betydelse för samhällsutvecklingen. En ny teori om den intellektuelle politikern, som har förmåga att producera en designad problemlösning, har utvecklats ur kognitiv teori och konstteori. Ett nytt begrepp, politisk design, bestående av fyra nya delbegrepp, har utvecklats. Med hjälp av en fyrfältstabell med dimensionerna integrativ komplexitet och politisk designförmåga presenteras fyra olika typer av intellektuella politiker; kritikern, pragmatikern, teoretikern och konstnären. I slutkapitlet presenteras en syntes av politikern och konstnären med hjälp av tre begrepp och en teori, teorin om formarvet. Det första kapitlet, I ateljén, utvecklar sex preliminära begrepp och en operationalisering för fortsatt bruk genom att jämföra temata från Antonellos renässansmålning av en intellektuells arbetsrum med viktiga fragment och konkreta detaljer ur den praktiska verkligheten i tre intellektuella politikers verksamhet. Det inledande avsnittet är en förenklad version av avhandlingen. För fortsättningen viktig information är t.ex. att tolkningen och därmed en del av skapandet av ett konstverk beror på mötet med åskådarens blick, eller på the beholder’s share. I inledningskapitlet används Aristoteles de tillbakagående rörelsernas metod, med vilken de abstrakta begreppen lossas från sitt abstrakta sammanhang och förbinds med verkligheten. I kapitel 2, Problem och reflektion, formuleras forskningsfrågan och studeras den vetenskapliga litteraturen för att kunna utveckla frågeställningen och belysa de sex preliminära begreppen. Genomgången fokuseras på litteraturen om samhällsförändringar, begreppsbildning, de intellektuellas roll i politiken och den aktuella debatten om brister i de politiska systemen. Problemområdets kärna omfattar behovet av konstruktiva, innovativa förslag till en politisk lösning vid samhälleliga kriser och vid politiska systembrott. Teorirymden består av en generell förståelse av hur detta behov tillgodoses. I själva verket har de inledande skedena av kombinationsprocessen mellan problemet och teorin inspirerats av intryck från musikens processer. När ett förnuftigt svar finns på frågan om vari nyskapande och nytolkande på musikens område består, då kan kombinationsprocessen mellan problem och teori på det vetenskapliga området inledas. Det tredje kapitlet, Kognition och kommunikation, är ett teorikapitel som behandlar hur två kognitiva teorier smälts samman till modifierad integrativ komplexitet, hur en teoridel om politisk design växer fram och hur den teoretiska tillpassningen av de två delarna motiveras. I arbetet med att kombinera de två teorierna integrativ komplexitet och Schöns och Reins ”Frame-Reflective Policy Conversation” används en konstteori som en katalysator. På detta sätt bildar de abstrakta termerna differentiering och integration i teorin om integrativ komplexitet och de aktiva begreppen frame reflection och reframing i Schöns och Reins teori fyra delbegrepp i en modifierad integrativ komplexitet. Politisk design kan definieras som konception och planering av en form för politisk kommunikation som fångar relationen mellan politiker och väljare. Ur diskussionen om under vilka omständigheter och förhållanden, som en ny produkt brukar presenteras härleds begreppet lansering. En lansering förväntas ske på ett sätt som ger ett så bra genomslag som möjligt. Ur redovisningen av hur betydelsefulla olika psykologiska, ergonomiska och sociala krav från brukarna är för designens utformning härleds begreppet förbindelseform. Kommunikationen i politisk design förbinder det politiska budskapet med väljarnas intressen, behov och önskningar. Politiker kan förbinda budskapet med moraliska, förnuftsmässiga eller känslomässiga inställningar hos väljarna. Ur begrepp från den kommersiella designen härleds begreppet förknippningssätt. Med förknippning avses förmågan att kunna förankra nyss sjösatta problemlösningar i ett djupt liggande mönster av samhälleliga värderingar, att kunna fläta in den politiska innovationen i självfallna värderingar. Så förväntas en politisk innovation på ett specifikt område förknippas med en omfattande uppsättning invanda värderingar hos väljarna. Ur ett ständigt framhävande av visualiseringens betydelse inom konstnärlig och kommersiell design flyttas detta begrepp över till att bli en integrerande del av politisk design; visualisering. Vid det empiriska studiet av visualisering kommer begreppet ”product environment” att användas i analysen. En politiker som presenterar ett innovativt förslag inom ekonomisk politik eller säkerhetspolitik förväntas lansera ett kompletterande paket av politiska utrustningsdetaljer kring det nya förslaget. I kapitel 4, Metod och kontext, förs en diskussion bland annat om kravet på vetenskaplighet, om grunderna för teoretiserandet och om fallstudiemetoden. Min studie lämnar inalles tre självständiga bidrag till metodutvecklingen: För det första den aningens teknik som systematiskt utnyttjar ämnets egna begrepp, olika laterala impulser och även framkallade minnesbilder. För det andra vad som kan kallas de iterativa fallstudierna, vars tre olika delar i inledningskapitlet, i empirikapitlet och i avslutningskapitlet stått i kontinuerlig kontakt för utbyte av fruktbara begreppsuppslag och färdigutvecklade begrepp. För det tredje den metod som kallas ’two-part inventions’ och som möjliggör upptäckter genom att lyssna till två stämmor i taget. Den sistnämnda statsvetenskapliga metoden kanon, som tillämpats främst i slutkapitlet, visar sig vara en mycket konstruktiv metod. I kontextavsnittet framställs en jämförelse av begrepp, infallsvinklar och den vetenskapliga berättelsen i böcker av Sassoon, Berman och Clarke med min studies betraktelsesätt för att nå fram till en vetenskapligt och historiskt grundad kontext för den empiriska analysen. Analysen ger till resultat att min studies nio episoder från 1900-talet väljs så att de illustrerar demokratisering, politiska eller ekonomiska kriser och en period av konsolidering. I kapitel 5, Ansvar och förändring, genomföres en teoriutvecklande fallstudie med nio empiriska illustrationer från politiska tal och skrifter av österrikaren Otto Bauer, engelsmannen Stafford Cripps och svensken Ernst Wigforss. En summering av iakttagelserna visar att Bauer hade en utpräglat hög förmåga till modifierad integrativ komplexitet, men en låg designförmåga, Cripps hade en låg förmåga till modifierad integrativ komplexitet, men en uttalat hög designförmåga. Wigforss hade från och med den andra episoden en hög förmåga både i fråga om modifierad integrativ komplexitet och politisk design. Illustrationerna från empirin ger vid handen att den integrativa förmågan påverkas positivt av strikt ansvar och negativt av stress. Det finns också en tendens att både den integrativa förmågan och designförmågan utvecklas genom vunna politiska erfarenheter. Under den sista episoden fann sålunda alla tre politikerna tydligare former för en integrerande problemlösning, benämnda mänsklighetssymfoni, partnerskap och samverkan; skapande former vilka alla innneslöt deltagande från medborgarna. I kapitel 6, Syntes och design, presenteras studiens resultat. Teorin designad problemlösning består av två delar. Den kognitiva delen analyserar den intellektuelle politikerns förmåga att utforma en politisk linje genom en problemlösning i enlighet med delarna begränsningsfaktorer, differentiering, reframing och integration i den modifierade integrativa komplexiteten. Den andra delen, den kommunikativa, ger en förståelse av hur den intellektuelle politikern, genom delarna lansering, förbindelseform, förknippningssätt och visualisering i politisk design, skapar kontakten med väljarna. Den tidigare preliminära definitionen av en intellektuell politiker kan förändras till en mer teoretisk definition: En intellektuell politiker har förmågan att utforma en designad problemlösning. Den intellektuelle politikern har alltså förmågan att genom en reflekterande hållning förena innovativ problemlösning och överraskande design till en designad problemlösning. En reflekterande hållning måste iaktta och beakta begränsningsfaktorerna, annars får problemlösningen enligt de andra delarna i teorin ett orealistiskt drag och lösningen har en tendens att bli ofruktbar eller politiskt illegitim. På samma sätt upprättar den reflekterande politikern kontakten med väljarna genom främst förbindelseform och förknippningssätt. Enbart lansering och visualisering räcker ej till för en effektiv design, även om de bidrar till resultatet. Fyrfältstabellen med intellektuella politiker utgör en konstruktion av en sorts idealtyper, som bygger på undersökningens begrepp integrativ komplexitet och politisk designförmåga. Benämningen på den kategori av politiker, som hamnar i rutan med låg integrativ komplexitet och låg politisk designförmåga, utgörs av kritiker. De politiker, som hamnar i rutan med låg integrativ komplexitet och hög politisk designförmåga, får benämningen pragmatiker. Benämningen på den kategori av politiker, som hamnar i rutan med hög integrativ komplexitet och låg politisk designförmåga, utgörs av teoretiker. Den politiker, som hamnar i rutan med hög integrativ komplexitet och hög politisk designförmåga, får benämningen konstnär. Eftersom en fullständig symmetri i beteckningarna saknas, har alla benämningarna fått ett illustrativt tillägg bildat på ändelsen finnare; kritiker och felfinnare, pragmatiker och återfinnare, teoretiker och uppfinnare och till slut konstnär och stigfinnare. De fyra typer av intellektuella politiker som framkommer, ökar förståelsen av politiken på ett generellt plan. I ett pluralistiskt, demokratiskt system finns som regel alla de fyra typerna av intellektuella politiker representerade. Alla har sin roll i den politiska processen, i problemlösningen och i kontakten med väljargrupperna. Men vilka blir konsekvenserna för ett samhälle om en av de fyra typerna dominerar politiken? Vilka uppgifter blir lösta och vilka uppgifter förblir olösta? En kritikerdominans åstadkommer ett genomslag för politikkritik framför skapande av politik. En teoretikerdominans levererar lösningar med analys och teori av hög kvalitet, men omsättningen i praktisk politik blir skral. En pragmatikerdominans leder till stagnation. En konstnärsdominans innebär politiska högriskprojekt, eftersom konstnären vid utgångspunkten inte vet exakt vart den kreativa lösningen leder och fortsättningsvis inte har någon makt eller kontroll över innovationens lopp. Om alla de fyra typerna av intellektuella politiker finns representerade, kan de korrigera och balansera varandra. Kritikern kan ropa ut varningar och läxa upp konstnären, när det behövs. Teoretikern kan instruera konstnären om att valet av väg är otillräckligt analyserat. Pragmatikern och konstnären kan illustrera vikten av kontaktskapande verksamhet för kritikern och teoretikern. Konstnären och teoretikern kan bidra till att pragmatikern och kritikern får fler perspektiv på problemen. I det avslutande kapitlet Politiker och konstnär utvecklas i tre steg en syntes. Först sökes efter likheter mellan politikern och konstnären. I undersökningen av det konstnärliga skapandet, förändringskonsten, används ett etablerat konstbegrepp och det nya begreppet ”artistic transference” (som närmast betecknar individens skapande och överföring av detta till allmänheten). Därnäst undersöks skillnaderna mellan några olika intellektuella politiker i förmågan att presentera den politiska lösningen med den här studiens nya begrepp politisk design. Den politiker som behärskar att använda politisk design kan betecknas som en designer, som en konstnär. Till slut läggs en tidsaspekt på jämförelsen mellan politiker och konstnärer och förekomsten av en skapande tradition bland intellektuella politiker belyses. Härvidlag användes teorin om formarvet, som bildar den förenande länken i syntesen mellan politikern och konstnären. Formarvsteorin har hämtats från konstteorin och är alltså en gemensam teori för intellektuella politiker och konstnärer. Studien fokuserar här på utvecklingen av de begrepp och teorier som behövs för att utveckla en syntes mellan politikern och konstnären. En sådan syntes får oss att förstå mer om villkoren och möjligheterna för en intellektuell politiker.
KW - the heritage of forms
KW - individuation
KW - artistic transference
KW - conceptual histories
KW - political design
KW - frame reflection
KW - integrative complexity
KW - the intellectual politician
KW - synthesis
KW - design
KW - Political and administrative sciences
KW - Statsvetenskap
KW - förvaltningskunskap
M3 - Doktorsavhandling (monografi)
SN - 91-88306-62-3
T3 - Lund Political Studies
PB - Department of Political Science, Lund University
ER -