Varför idrottare dopar sig: En intervjustudie om vad som underbygger dopingbruk hos svenska idrottare

Research output: Book/ReportReportResearch

851 Downloads (Pure)

Abstract

I denna studie har elva svenska idrottare som dopat sig intervjuats – tio styrkelyftare och en tyngdlyftare. Idrottarna har varit verksamma på tävlings- till elitnivå, och har fällts för minst en dopingförseelse 1990 till och med 2006. Syftet med studien har varit att identifiera och analysera sociala processer som ligger bakom bruket. Anabola Androgena Steroider (AAS) var det preparat som samtliga respondenter hade använt under olika lång tidsperiod. Respondenterna upplevde att bruket gav tydliga förtjänster avseende idrottsprestation och begränsade biverkningar som bland annat handlade om sexuell förmåga. En respondent som hade använt relativt stora doser rapporterade om mer omfattande biverkningar i form och hjärt- och leverproblem, samt aggressivitet och våldsamhet. Den idrottsmiljö, främst styrkelyftmiljön, som respondenterna beskrev, kännetecknades vid tidpunkten då respondenterna var aktiva av vad som får kallas en dopingkultur. Det verkade finnas en tyst förväntan om att framgångsrika utövare använde AAS, och detta blev också en anledning till att respondenterna själva började använda – för att kunna konkurrera på lika villkor. När respondenterna berättade om första gången de använde dopingmedel, så framstår det mer som att de anpassade sig till en rådande kultur än att de avvek från den genom att dopa sig. Var de framgångsrika fick de frågor om vilka preparat de använde, och i omklädningsrum såg de vad andra gjorde, det vill säga använde AAS. Det viktigaste motivet till bruk av AAS som angavs var: ”alla andra använder”, men även en nyfikenhet var motiverande. Kopplingen mellan social bakgrund och dopingbruk var begränsad, åtminstone så som det beskrivs av respondenterna. Det rapporterades om ett par fall av mobbning och ett par fall av uppväxt med föräldrar med missbruksproblematik som möjligen kan kopplas till respondenternas senare dopingbruk. Respondenterna beskrev sig inte heller som typiska ”riskpersonligheter”, utan flera pekade snarare på att de försökte minimera risker genom att till exempel använda förhållandevis låga doser av AAS, och minimera risken att fastna i en dopingkontroll genom att avsluta kurer en viss bestämd tid före tävlingar. En teori om idrottares dopingbruk handlar om att idrottare som dopar sig är överkonforma i relation till ”idrottens etik” (vilket här ungefär kan översättas till ”idrottens prestationslogik”). Coakley och Pike (2009) menar att dopade idrottare drivs av
en överdriven och okritisk inställning till idrottens grundläggande prestationsvärden. Det kan till exempel handla om att man idrottar fast man är skadad eller att man sätter idrotten före allt annat i livet, som till exempel familjen. Men det innebär också att man tar hjälp av alla möjliga medel för att till varje pris uppnå bästa resultat och vinna tävlingar, och ett sådant medel kan vara AAS. Bland idrottarna i denna studie var inte denna inställning kännetecknande, dock berättade en av respondenterna om ett tidigare idrottsliv som innehöll handlingar som i studien tolkas som möjliga uttryck för en överkonformitet – vilket är ett intressant resultat, men ett enhetligt mönster bland respondenterna gick inte att utläsa.
Original languageSwedish
Place of PublicationStockholm
PublisherRiksidrottsförbundet
Number of pages58
Volume2018:2
ISBN (Print) 978-91-87385-22-3
Publication statusPublished - 2018

Subject classification (UKÄ)

  • Psychology

Cite this