Visselblåsarrollen och ny teknik

Edward Joseph Snowden blev världsberömd när han visselblåste om USA:s statliga övervakningsprogram. Amnesty International kallade honom en hjälte som främjade mänskliga rättigheter och tvingade fram en viktig global debatt om massövervakning. Som en kontrast till detta skrev den faste skribenten i The New Yorker, Jeffrey Toobin, att Snowden är ”en grandios narcissist som förtjänar att sitta i fängelse”. Beskrivningarna illustrerar på ett tydligt sätt att visselblåsarrollen på en och samma gång kan uppfattas på två helt olika sätt. Å ena sidan presenteras visselblåsaren som en person som står högt över den vanliga människan i moralisk excellens – visselblåsaren är en person som riskerar sin egen säkerhet i kampen för det rätta (i detta fall rätten till privatliv). Å andra sidan blir visselblåsaren beskriven som en person med uppblåst självbild som fullständigt tappat kontakten med vanlig moral. Det intressanta är att båda sidor kan framlägga rimliga argument för sin sak: visselblåsande kan ses som det helt rätta att göra, eller betraktas som ett misstag (Alford, 2002; Bjørkelo, B. & Maciej, Macko, 2012; Hersh, 2002; Mathews, 1987). Hur kan detta komma sig? I den här texten försöker jag besvara denna fråga genom att undersöka visselblåsarfenomenet, närmare bestämt själva visselblåsarrollen. Jag försvarar två teser: (1) Visselblåsarens självpåtagna roll kan förklara varför visselblåsandet ofta betraktas som en moraliskt korrekt handling samtidigt som det ofta möts med negativa reaktioner. (2) Visselblåsande i sociala medier kan upplösa visselblåsarrollen och därmed också de negativa reaktionerna mot enskilda personer.