Commuting, Health, and Wellbeing - Mode and duration matters

Project: Dissertation

Research areas and keywords

UKÄ subject classification

  • Medical and Health Sciences
  • Public Health, Global Health, Social Medicine and Epidemiology

Description

In many western countries commuters are expected to daily travel long distances
and durations in order to reach work. Commuting, daily travel between home and
work, can be added to the total workday, and consumes a considerable part of the
commuters’ day.

The general aim of this thesis was to study how commuting is related to health and
wellbeing in order to better understand the impact on public health. We used
cross-sectional data from the Public Health Surveys in Scania which are large
datasets containing self-reported information on socioeconomic status, gender,
family situation, education, health related behaviour, health and wellbeing.
Information about income, residential and workplace location was obtained from
national registers for each individual commuter. Self-reported mode and duration
were used to address commuting combined with individually calculated
commuting distance and duration based on registry data and GIS.
Car and public transportation commuters reported lower levels of health and
wellbeing in comparison to active commuters. The association between car
commuting and stress showed spatial and temporal heterogeneity with areas with
higher prevalence of stress among car commuters identified in different area for
different years. Further, we found lower social participation and general trust
among car and long duration public transportation commuters. Including health
status in study designs commonly used in transportation planning to study mode
choices of travel, showed associations between commuters health status and mode
choice of commuting.

Few studies with similar sample size have studied the associations between
commuting and wellbeing and social capital. Spatial heterogeneity in the
association between car commuting and stress highlighted the importance of
considering geographical context and changes in commuting mode and duration
over time.

The results are in concordance with prior research and we found supporting
evidence for the existence of a so-called commuting paradox, that is, commuters
are not fully compensated for longer commuting time. Reduced health and
wellbeing among commuters can potentially lead to large economic cost through
more sick leaves and increased demand for health care.

Layman's description

Allt fler personer reser allt längre sträckor för att ta sig till och från jobbet. En
starkt bidragande orsak till detta är en strävan att öka den ekonomiska tillväxten
genom att göra arbetskraften tillgänglig över allt större geografiska områden. I
Sverige har både pendlingstid och avstånd stadigt ökat under de senaste
decennierna och idag tillbringar den genomsnittliga pendlaren mer än en timme
sammanlagt om dagen på resor till och från jobbet.

Att pendla innebär för många en upplevelse av stress. Resan i sig kan vara
stressande av flera anledningar. Osäkerhet kring om man kommer fram i tid, en
känsla av att sakna kontroll, trängsel, buller och bilköer är exempel på saker som
kan bidra till att resan är stressande. Orsaken till att pendlare blir stressade och mår
dåligt är inte bara att resan i sig, utan kan också bero på man förlorar tid som
kunnat användas till annat.

Enligt ekonomisk teori ska den individuella pendlaren kompenseras för den längre
pendlingen genom högre lön, billigare eller bättre boende eller ett mer
stimulerande jobb, som skulle kunna bidra till ökat välmående. Tidigare studier på
långtidspendlare har dock visat att pendling också kan föra med sig negativa
konsekvenser för hälsa och välmående.

Syftet med detta avhandlingsarbete var att studera sambanden mellan olika typer
av pendlingsätt och pendlingstider och hälsa och välmående. Vi ville också se om
det fanns geografiska särdrag, och om dessa geografiska särdrag i så fall förändras
över tid.

Studierna utgick ifrån de skånska folkhälsoenkäterna som skickats ut vart fjärde år
(2000, 2004, 2008, 2012) till knappt 50,000 skåningar, varav dryga häften svarat
vid varje tillfälle. Vi använde också data från deltagare år 2000 som fyllt i
uppföljningsenkäter 2005 och 2010. I enkäterna frågades om ålder, kön, arbete,
familjesituation, levnadsvanor, hälsa och välmående samt pendlingssätt och
pendlingstid. Personer som var mellan 18-65 år, jobbade mer än 15 timmar i
veckan och hade svarat på frågorna om hälsa och pendling valdes ut. Enkätdata
kompletterades med registeruppgifter om inkomst, hem- och arbetsplatsadress.
Utifrån adressuppgifter beräknades pendlingsavstånd och pendlingstid med hjälp
av Geografiska Informations System (GIS).

Vi fann att bil- och kollektiv pendlare rapporterade lägre självskattad hälsa i
jämförelse med aktiva pendlare (gående och cyklister). Förekomsten av låg
självskattad hälsa och lågt välmående ökade med ökande pendlingstid. Bland
kollektivpendlarna så mådde de som hade längre än en timmes pendling enkelväg
sämst. Bland bilpendlarna mådde de som pendlade 30-60 minuter sämst. En möjlig
förklaring till detta skulle kunna vara att bilpendlare som har mer än 60 minuter
enkelväg färdas i en lugnare trafikmiljö. Det är också en grupp som skiljer sig
avseende socioekonomiska förhållanden.

En av våra studier fokuserade på bilpendlare som pendlade mellan 30-60 minuter
enkel väg. Vi fann en högre förekomst av stress hos bilpendlare i sydvästra Skåne
för åren 2000 och 2005. Mönstret var ändrat 2010. Då fanns högstressområdet i
nordöstra Skåne. Sociodemografiska skillnader kunde inte förklara varför vi såg
dessa skillnader och pendlingsmiljön (bilköer, hastighetsgränser, landskapet) är en
trolig förklaring.

Socialt deltagande är en viktig aspekt av välmående och betraktas tillsammans
med förtroende som en viktig del av det som kallas socialt kapital. Vi såg att det
sociala deltagandet och generella förtroende för andra människor var lägre hos
bilpendlare än hos kollektiv- och aktiva pendlare och minskade med ökande
pendlingstid för bilpendlare. Men även kollektivpendlare som pendlade mer än en
timme enkel väg hade lägre socialt deltagande.

Studierna i detta avhandlingsarbete är så kallade tvärsnittsstudier och det går
därför inte att säkert veta om pendlingen lett till sämre hälsa och välmående eller
om det är tvärtom. Resultaten kan därför inte användas för att bestämma
orsakssamband.

När pendlingstiden ökar förlängs den totala arbetsdagen. Liksom man funnit i
tidigare studier av pendling och hälsa såg vi att pendlingstid och färdsätt verkade
påverka hälsan och välmående för pendlare i Skåne. Mindre ledig tid och sämre
hälsa och välmående för pendlaren kan även få konsekvenser för pendlarens
familj. Ökad pendling med bil och kollektivtrafik kan även få konsekvenser för
samhället om det ger högre kostnader på grund av sämre hälsa och välmående och
mindre möjligheter till samhällsengagemang och deltagande.
Short titleCommuting, Health, and Wellbeing
StatusFinished
Effective start/end date2012/06/062016/12/16

Participants