Towards a Minor Urbanism, Thinking Community without Unity in Recent Makings of Public Space

Project: Dissertation

Research areas and keywords

UKÄ subject classification

  • Architecture

Keywords

Description

HOW CAN WE PL AN AND DESIGN FOR community in diverse urban situations?
In response to segregation and social fragmentation, public space is increasingly being conceived of as a vehicle for fostering openness towards differences, both in planning practice and theory. Drawing on two recent public space projects – Superkilen in Copenhagen, Denmark, and Jubileumsparken in Gothenburg, Sweden – this thesis explores what this hopeful idea may mean in terms of the actual making of public space. By enabling a dialogue between theoretical conceptualizations of community and empirical findings in this thesis, two contrasting approaches to community in public space emerge: Spaces of Collective Care and Spaces of Being-in-Common. The notion of Spaces of Collective Care suggests that community is an emergent collective potential that may be realized through shared processes of care, while the notion of Spaces of Being-in-Common captures almost the opposite position: that community is a condition that is already there, and anyone who emerges with a place is an integrated part of the community of that place. Although the two notions are ontologically different, possibilities to design public spaces for communities that are open to difference arise in the tension between them.
The friction between the objective of planning to make public spaces for everyone and the aspirations to serve particular groups or interests is also addressed as part of this discussion. Drawing on particular situations at Superkilen and Jubileumsparken in which the personal and intimate may be experienced along with the deeply collective, it is suggested that general and particular interests need not be mutually exclusive in the making of public space.
Answers to questions of how to think about community that is open to difference in public space cannot be definitive. New situations will emerge, and with them, new opportunities for community. Departing from Deleuze and Guattari’s work on a minor literature (1986), and observing how transformative critique may originate from within the planning institutions, the notion of a minor urbanism is developed. My cases draw attention to the ways in which practises of a minor urbanism, characterized by an experimental approach to urban design, may influence how community is theorized – and built – in relation to urban diversity and public space.
Leaving behind similarity and unity as the main characteristics of community is to venture into less recognized understandings of community. To render such understandings tangible, the study at hand discusses a range of situations in which community open to diversity may be experienced in public space. With the overall aim to contribute to a more developed understanding of inclusive space, it offers a number of analytical concepts that will enable an evolved and nuanced discussion of how architecture and urban design may support communities open to diversity in urban public spaces.

Layman's description

I DEN DIVERSIFIERADE STADEN, hur kan vi planera och bygga platser för gemenskap som inte är beroende av social och kulturell likhet?
I en tid då offentliga samtal förs kring segregation och utan-förskapsområden, aktualiseras frågor kring den fysiska miljöns betydelse för människors lika livsvillkor. I avsaknad av mer genomgripande lösningar kring boendesegregation har de offen-tliga rummen hamnat i fokus för diskussioner kring planering för mer socialt hållbara samhällen. Genom studier av två nya stadsparker/torg, Superkilen i Köpenhamn och Jubileumsparken i Göteborg – båda med en uttalad målsättning att arbeta med mångfald – utvecklas begrepp som belyser förhållandet mellan platsers gestaltning och de gemenskaper som kan uppstå på dessa platser. Genom att begreppsliggöra dessa samband kan kvalitativa frågor kring social- och rumslig inkludering få mer tyngd – också i planeringens senare skeden.
Avhandlingen kopplar till frågor kring sociala dimensioner i praktisk stadsbyggnad och utgår från nödvändigheten att vidga begreppet gemenskap (community) till att också innefatta olikheter. Inom plane- ringen finns idag en tanke att de offentliga rum vi skapar ska spegla stadens mångfald vad gäller livsstil, social och kulturell bakgrund. Samtidigt finns en längtan efter platser som skapar starka gemen-skaper, där meningsfulla och varaktiga relationer kan byggas – till andra människor, men också till platsen i sig. Med stöd av begrepp utvecklade av vetenskapsteoretikern Noortje Marres samt filosofen Jean-Luc Nancy upprättas en dialog mellan två kontrasterande idéer kring vad gemenskap är och kan vara på offentliga platser. Det första begreppet, ‘platser för gemensamt engagemang’ (Spaces of Collective Care) utgår från tanken på gemenskap som något som uppstår kring gemensamma projekt eller kollektivt arbete, t.ex. i omsorgen om en stadsträdgård. Det andra begreppet ‘platser för gemensam existens’ (Spaces of Being-in-Common) ser gemenskap som ett allmänmänskligt tillstånd som alltid redan finns på en plats. Inga gemensamma ansträngningar krävs, och heller inga särskilda intressen eller specifika identiteter. Gemenskap, sedd på det här sättet, handlar inte om vad vi har gemensamt, utan om det faktum att vi är gemensamma på en plats. Avhandlingen behandlar också den intressekonflikt som ibland uppstår mellan viljan att skapa offentliga rum, öppna för alla, och planeringens strävan efter att ge plats åt särskilda grupper eller intressen som upplevs som undan- trängda i det offentliga rummet.
I spänningsfältet mellan dessa perspektiv diskuteras ett
antal specifika platser och situationer från Superkilen och Jubileumsparken, vilka erbjuder olika typer av gemenskaper, och har etablerats genom särskilda designstrategier, som identifierats i avhandlingen. Tillsammans pekar dessa situationer på betydelsen av att förstå hur platsers utformning – och processen kring deras tillblivelse – stödjer vissa typer av gemenskaper, och hur det ibland sker på bekostnad av andra grupper och intressen.
Frågor kring hur stadens gemensamma rum ska byggas kan aldrig hitta sin slutgiltiga lösning, nya situationer kommer att fordra nya lösningar. Det är därför viktigt för planeringen att skapa och bibe-hålla en lyhördhet för förändring. Utifrån Deleuze och Guattaris filosofiska beskrivning av en så kallad ‘mindre litteratur’ (a minor literature) diskuteras i avhandlingen möjligheten att förändra planeringens institutioner och professioner genom ett kritiskt inifrånperspektiv som en ‘mindre urbanism’ (a minor urbanism). Kännetecknande för en mindre urbanism är dess experimentella och lekfulla sätt att ta sig an stora samhällsfrågor genom det personliga och privata. De platser som studerats visar på situationer där den typen av experimentella arbetssätt bidragit till att skapa inkluderande offentliga rum och platser.
Avhandlingen etablerar en begreppsapparat i syfte att bidra till en utvecklad och mer nyanserad diskussion kring arkitekturens möjlighet att skapa och stödja inkluderande platser. I förlängningen kan sådan kunskap användas till att strukturera arbetet med social hållbarhet i diversifierade stadsmiljöer. I relation till visioner och målsättningar för hållbar samhällsplanering kan detta på sikt leda till en bättre utväxling på de satsningar som görs på stadens allmänna rum och platser.
StatusFinished
Effective start/end date2012/05/012015/06/11

Participants