Fabelbruk i svensk tidigmodernitet: En genrehistorisk studie

Research output: Book/ReportBook

Abstract

Den aisopiska fabeln etablerades som genre i den grekiska antiken och nådde Skandinavien under medeltiden. I svensk kultur upplevde fabeln en storhetstid under den tidigmoderna epoken (1500–1800). Monografin Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie tar ett helhetsgrepp om fabelgenrens historia i Sverige under denna 300-årsperiod. I dialog med ny internationell fabel- och genreforskning ställs bruket av den aisopiska genren i fokus. Det tidigmoderna fabelbruket var livaktigt, mångskiftande och föränderligt. Monografin tecknar en övergripande genrehistorisk linje från ett flerfunktionellt fabelbruk inom en luthersk humanismkultur via en i första hand franskinfluerad och såväl estetisk som pragmatisk omorientering av det aisopiska bruket under upplysningsepoken till en kris för fabeln runt 1800, framdriven av modernitetens paradigmskiften och en ny litteratursyns ifrågasättande av själva idén om litteraturbruk.
Monografin är disponerad i sju kapitel. Det första kapitlet (”Fabeln – en genre tagen i bruk”) introducerar studiens bruksperspektiv liksom dess nykonstruerade och centrala begrepp bruksarena. I anslutning till det makrohistoriska periodbegreppet tidigmodernitet motiveras studiens kronologiska ramar. Kapitlet diskuterar därtill hur undersökningsmaterialet bör ringas in, problematiserar frågan om en genredefinition samt argumenterar för en metodologi baserad på ett öppet aisopiskt genrefält och på tre fabelhistoriska bruksprinciper: en krestomatiprincip, en vehikelprincip och en analogiprincip. Avslutningsvis görs en kort överblick över den mycket omfattande europeiska fabelforskningen och en mer uttömmande redovisning av den hittills starkt begränsade svenska forskningen om fabelgenren.
De tre följande kapitlen ägnas åt det studien identifierar som fabelns tre viktigaste bruksarenor i det tidigmoderna Sverige. Det andra kapitlet (”Fabelns språkdidaktiska bruksarena”) behandlar fabeln som textmaterial i skolans språkundervisning. Denna bruksfunktion reglerades av en krestomatiprincip: fabeltexterna utnyttjades för att lära ut ett främmande språks lexikon och grammatik. Efter en bakgrundsskiss över fabelns långa europeiska historia som språkdidaktisk genre granskar kapitlet de svenska skolordningarnas föreskrifter för fabelläsningen på latin och grekiska. Därefter görs en genomgång av samtliga fabelutgåvor för skolbruk som trycktes i Sverige under tidigmodern tid. Slående i undervisningsmaterialet är för latinets del den dominerande linje som utgick från Joachim Camerarius Leipzigedition Fabellae Aesopicae Qvaedam Notiores, Et In Scolis Vsitatae (1545), först under sent 1600-tal kompletterad med en Phaedruslinje. För grekiskans del är bilden mer splittrad, även om 1700-talets viktigaste fabelutgåvor tydligt har influerats av Johann Gottfried Hauptmanns ΜΥΘΩΝ ΑΙΣΩΠΕΙΩΝ ΣΥΝΑΓΩΓΗ. Fabularum Æsopicarum Collectio (1741). Det kvantitativt sett mer blygsamma aisopiska textmaterial som trycktes i 1700-talets Sverige för undervisning i franska, tyska och engelska visar att de klassiska språkens inlärningsmetodik överfördes till de moderna språken. Via några konkreta exempel – en lärares anteckningar, en elevs skrivhäfte, en lärobok för självstudier – illustreras därefter hur fabeltexter utnyttjades i språkundervisningens praktik. En avslutande summering av det språkdidaktiska fabelbrukets genrehistoriska konsekvenser framhåller att den aisopiska fabeln som obligatoriskt textmaterial för skolundervisningen i klassiska språk erövrade en kulturell centralitet i det tidigmoderna Sverige och genom utbildningsväsendets inriktning mot nationell enhetlighet fick spridning i hela riket. I enlighet med skolsystemets didaktiska basmetod blev fabeln föremål för omfattande minneslagring samtidigt som den genom att underkastas ständiga språkövningar framstod som i hög grad transformerbar.
Det tredje kapitlet (”Fabelns moralpedagogiska bruksarena”) behandlar fabeln som instrument för moralisk fostran på folkspråket. Denna bruksfunktion, som förutsatte att fablerna överförts till svenska, vilade på en vehikelprincip: de aisopiska texterna gjordes till bärare av etiska påbud. Kapitlet analyserar de fyra betydelsefullaste fabelsamlingar som under tidigmodern tid trycktes på svenska. Den tidigaste svenskspråkiga samlingen, Hundrade Esopi Fabler (1603), är en trogen översättning av Nathan Chytraeus Rostockutgåva Hundert Fabeln aus Esopo (1574). Den förmedlar klassiska dygdetiska lärdomar; därtill har den en markant luthersk profil och hyllar en rättrådig Gud, en hierarkisk samhällsordning och en patriarkal familjestruktur, inslag som i samklang med Sveriges nyligen antagna protestantiska statsreligion gjorde samlingen till ett effektivt redskap för konfessionell och social disciplinering. Den första fabelsamling som överfördes till svenska direkt från ett klassiskt språk, Phædri Fabler, J Swenske Rijm (1736), är en nästan komplett versöversättning av Phaedrus fem böcker. Samtliga fabler har försetts med nyskrivna prosakommentarer, som gör tidsanpassade tillämpningar av de aisopiska texterna och upphöjer ”en förnufftig menniska” till moraliskt ideal. Periodens omfångsrikaste samling på svenska, Allehanda Sedolärande Fabler (1767), präglas med sina närmare 500 fabler av såväl moralpedagogisk heterogenitet som narrativ redundans. Utgåvan kan beskrivas som en selektiv försvenskning av Roger L’Estranges Fables, of Æsop And other Eminent Mythologists. With Morals and Reflexions (1692), som tydligt lutheraniserats genom att förlagans katolskt orienterade kommentarer strukits och det engelska förordet ersatts med Martin Luthers fabelföretal från 1530. Den fjärde samlingen utgörs av en illustrerad fabeltidskrift i två årgångar: Gull-Hönan (1773) och Herre-Gårds Tuppen (1774). De korta försvenskade aisopiska berättelserna har i de flesta fall hämtats från latinska fabelböcker för skolbruk, medan de utförliga epimythierna är nyskrivna och utnyttjas för att propagera för utgivarens realpolitiska särintressen, ett upplägg som ger samlingen ett påfallande splittrat tilltal. Kapitlets summerande resonemang kring det moralpedagogiska fabelbrukets genrehistoriska konsekvenser understryker att den starka betoningen av de aisopiska texternas semantiska dubbelstruktur – bakom varje berättelse påstods ett viktigt budskap dölja sig – tvingade läsaren till avkodning av den underliggande betydelsen. Till slutsatserna hör även att epimythierna i de folkspråkliga samlingarna i regel förstärker berättelsernas dygdetiska grundkoncept samtidigt som vehikelprincipen tilläts operera med stor öppenhet, så att fablerna kunde göras till bärare av mycket skiftande åskådningar och ideologier.
Det fjärde kapitlet (”Fabelns exemplumretoriska bruksarena”) behandlar fabeln som retoriskt motiverad exemplumberättelse i andra texter. Denna bruksfunktion styrdes av en analogiprincip: en parallell upprättades mellan värdtextens ämne och den anförda fabeln. Kapitlet diskuterar inledningsvis dels den klassiska retorikens syn på kategorin exemplum och på fabeln som exemplumgenre, dels det utbredda exemplumtänkandet i det tidigmoderna Europa. Därefter redovisas i kronologisk ordning detaljerade analyser av 15 exemplumfynd från svensk tidigmodernitet. Urvalet har gjorts så att det åskådliggör hur 15 olika fabeltyper blir föremål för exemplumretoriskt bruk. Till bredden i redovisningen bidrar även att fynden hämtats från värdtexter som både tillhör vitt skilda genrer och täcker in i stort sett hela undersökningsperioden. I ett nästa steg redovisas analyser av tio fynd som i stället illustrerar hur en och samma fabeltyp – fabeln om fågeln med lånade fjädrar (ATU 244) – utnyttjas som retoriskt exemplum på skiftande sätt i lika många olika värdtexter. Ett sammanfattande resonemang om de genrehistoriska konsekvenserna framhåller att fabeln genom det omfattande exemplumretoriska bruket laddades med en förmåga såväl att tränga in i olika kulturella sammanhang som att narrativt anpassa sig till skilda textuella miljöer. I förhållande till sin värdtexts diskurs skapade den aisopiska berättelsen ofta en kontrasteffekt samtidigt som det samlade exemplumbrukets ständiga återanvändning av samma fabeltyper medförde att normer bekräftades och att de mänskliga realiteterna tillskrevs en viss konstans.
Det femte kapitlet (”Fabelbrukaren Aisopos och genretraditionen”) knyter de tre bruksarenorna till en gemensam genretradition. I analysens centrum står Aisoposgestalten. Först granskas Phaedrus traditionsgrundande ursprungsberättelse om föregångaren Aisopos och dess spridning i svensk tidigmodernitet. Sedan undersöks den bild av genrens urfader som framträder i den antika levnadsteckningen Βίος Αἰσώπου; särskilt fokuseras här Aisopos roll som fabelbrukare. Därefter analyseras de två versioner av Aisoposbiografin som trycktes i det tidigmoderna Sverige, den ena översatt från tyska och inkluderad i Hundrade Esopi Fabler (1603), den andra översatt från franska och separatpublicerad 1766. Till skillnad från hur biografin recipierades på andra håll i Europa reducerar de båda försvenskningarna, om än på olika sätt, Aisopos funktion som förebildlig fabelbrukare. Kapitlet avrundas med resonemang om ytterligare två aspekter av Aisopos betydelse för genretraditionen. För det första gjordes Aisopos genom att i sin gestalt få kombinera vanskapthet och vishet till ett tecken för fabeln som genre och för dess samspel mellan bildled och sakled. För det andra utnyttjades Aisopos interaktion med djurens värld i både europeisk och svensk vidarediktning kring fabelns urfader för att belysa animalitetens roll i genrebrukets moraliska universum.
Det sjätte och längsta kapitlet (”Fabelbrukets modernisering”) studerar den modernisering av fabelbruket som fick sina väsentligaste impulser från Jean de La Fontaines Fables choisies, mises en vers (1668) och Antoine Houdart de La Mottes Fables nouvelles (1719) och som ledde till att fabeln kom att bli en av den europeiska upplysningskulturens absoluta favoritgenrer. Först kartläggs den svenska receptionen av La Fontaines fabler, som i Frankrike framför allt stimulerade en estetisering av genren. Därefter utforskas receptionen av La Mottes fabler, som i hemlandet bidrog till ett vitaliserat moralpedagogiskt fabelbruk, inte minst genom greppet att skapa nya aisopiska berättelser. I Sverige kom dessa skillnader mellan de båda franska fabelförfattarna i hög grad att suddas ut. Vidare inventerar kapitlet det svenska mottagandet av ytterligare tre inflytelserika 1700-talsförnyare av genren: John Gay, Christian Fürchtegott Gellert och Gotthold Ephraim Lessing. Som en huvudpunkt undersöks därpå den omfattande svenskspråkiga nyproduktionen av fabler från seklets fyra sista decennier. Det granskade textmaterialet utgörs av å ena sidan singulärfabler anonymt publicerade i pressen, å andra sidan fabelsamlingar med konstnärliga ambitioner. Medan de tidningspublicerade fablerna gav genren nya, mediebetingade funktioner, företrädesvis av kritisk eller satirisk art, syftade fabelsamlingarna, anmärkningsvärt ofta bokdebuter, till att etablera nya författare på den litterära marknaden och öka deras kulturella kapital. Ett separat avsnitt ägnas åt en av inhemska litteraturhistoriker kanoniserad versfabel, Anna Maria Lenngrens ”Björndansen” (1799), länge ansedd som en svensk originalprodukt men i själva verket – i linje med hur fabeltrafiken såg ut i 1700-talets Europa – en bearbetning av Tomás de Iriartes spanska ”El Oso, la Mona y el Cerdo” (1782). Kapitlet redogör avslutningsvis för fabelns kvantitativa expansion i Sverige från 1760 till 1799, konkretiserad via statistik över fabelpubliceringar i åtta nyhetstidningar och belyst genom hänvisningar till rådande tryckfrihetslagstiftning och till den insändarkultur som präglade periodens journalistik.
Det sjunde och sista kapitlet (”Fabeln – en förbrukad genre?”) argumenterar för att fabeln och fabelbruket även på svenska breddgrader hamnade i ett genrehistoriskt krisläge mot slutet av 1700-talet. Medan krisen för den moderniserade upplysningsfabelns del primärt hade sin grund i amatörisering, överexploatering och uppluckring av genrefältet, förorsakades den mer djupgående krisen för det traditionella fabelbruket av att den framväxande moderniteten underminerade dess mest fundamentala förutsättningar: det dygdetiska tänkandet, den exemplumbaserade retoriken, den antropomorfiserande synen på djurvärlden och den poetologiska principen att förena nytta och nöje. Kapitlet avslutas med en kort skiss i tre steg över den aisopiska genrens fortlevnad efter 1800 och tar fasta på dels det fortsatta men avtagande fabelbruket i skolornas språkundervisning, dels den estetiska reaktiveringen av fabeln via citat, allusioner och parodier, dels den framgångsrika fusionen av bruk och estetik i den barnlitterära fabeln.

Details

Authors
Organisations
Research areas and keywords

Subject classification (UKÄ) – MANDATORY

  • General Literature Studies

Keywords

Original languageSwedish
Place of PublicationGöteborg & Stockholm
PublisherMakadam förlag
Number of pages671
ISBN (Print)9789170612985
Publication statusPublished - 2020 Jul 28
Publication categoryResearch
Peer-reviewedYes