Fänad i helgade grifter: svensk djurgravpoesi 1670–1760

Research output: ThesisDoctoral Thesis (monograph)

Standard

Fänad i helgade grifter : svensk djurgravpoesi 1670–1760. / Möller, Daniel.

Ellerströms förlag, 2011. 452 p.

Research output: ThesisDoctoral Thesis (monograph)

Harvard

Möller, D 2011, 'Fänad i helgade grifter: svensk djurgravpoesi 1670–1760', Doctor, Centre for Languages and Literature.

APA

CBE

MLA

Vancouver

Author

RIS

TY - THES

T1 - Fänad i helgade grifter

T2 - svensk djurgravpoesi 1670–1760

AU - Möller, Daniel

N1 - Defence details Date: 2011-04-30 Time: 10:15 Place: Hörsalen, Språk- och litteraturcentrum, Helgonabacken 12, Lund External reviewer(s) Name: Malm, Mats Title: Prof. Affiliation: Göteborgs universitet --- Den tryckta upplagan finns att köpa från Ellerströms förlag. http://www.ellerstroms.se/

PY - 2011

Y1 - 2011

N2 - Popular Abstract in SwedishDjurgravpoesi är en form av tillfällespoesi och en subgenre till den vanliga begravningspoesin, som skrevs över människor. Den som skapade förutsättningarna för att denna diktart skulle få fäste i Sverige var änkedrottning Hedvig Eleonoras hovpoet Erik Lindschöld; hans gravdikter över änkedrottningens tikar är sannolikt skrivna på 1670-talet. Här börjar en linje som går via bland andra Christoffer Leijoncrona, Israel Holmström, Olof Hermelin, Johan Runius, Germund Cederhielm, Sophia Elisabet Brenner och Olof von Dalin. Avhandlingen omfattar den senare stormaktstiden och större delen av frihetstiden. Den övergripande frågan gäller vilka funktioner djurgravspoesin hade. Frågan är förbunden med två problem, nämligen i vilka sammanhang dikterna tillkom och varför de skrevs, vad avsikten med dem var. Jag visar att det bakom skrivandet av dikterna kunde ligga karriärskäl, att de kunde fungera som (mer eller mindre) förtäckta hyllningsdikter till adel och kungligheter och tjänstgöra som vapen i kritik av samhälleliga maktelement eller som kamouflage vid behandling av (politiskt) känsliga ämnen, samt att de kunde utgöra ett medel för att roa, trösta och underhålla, till exempel vid hovet eller i ett ordenssammanhang men även i en privat kontext. För många poeter har genren tjänstgjort som en sorts förklädnad. Genom att till en del drapera sina poem i dess skrud, kunde poeterna nå ut med idéer som de av olika anledningar ansåg var olämpliga att framföra i diktens vanliga genremiljö, eller som det var svårt eller till och med omöjligt att ge uttryck åt inom diktens normala genre. Härigenom nådde man ut med helt andra tankar än man förespeglat genom sitt val av diktart; detta gäller inte minst djurgravpoesins politisk-kritiska funktion, där författarna riktar kritik mot kungen respektive mot prästerskapet och de lärde. Det gäller även dess panegyriska funktion, den föregående funktionens motsats, där dikterna skrevs i syfte att antingen meritera sig för ett ämbete eller för att slå vakt om och förskansa sig inom ett redan förvärvat ämbete, ofta lokaliserat vid hovet. Dessa dikter har förutom sin prisande tillämpning därtill ofta haft funktionen att behaga och underhålla, ibland samtidigt som intentionen även varit att undervisa. Dikterna har även skrivits i specifikt polemiska syften. Dalin är den som kombinerar flest innehållsliga och formmässliga beståndsdelar i sin djurgravdiktning, vilken i samtiden uppfattades som både politiskt och estetiskt utmanande. I likhet med till exempel Holmströms gravdikt över Karl XII:s hund Pompe innehåller hans dikter därtill ibland tvetydiga anspelningar. Också de polemiska åsikter och den kritik som Dalin smusslar in i sin djurgravdiktning manifesterade sig i ett för hans omgivning ofta överraskande textsammanhang – något som många gånger fick till följd att hans budskap framträdde tydligare än det skulle ha gjort om det presenterats i en på förhand given kontext. Dalins avsiktliga pekoral hade bland annat en litteraturkritisk funktion. Djurgravpoesins användningsområden är fler än hos någon annan tillfälleslitterär genre i Sverige under 1600- och 1700-talen. Både bröllopspoesin och den vanliga gravpoesin gjorde sig tillgängliga för andra syften än de var avsedda för, men djurgravspoesins användningsområden var betydligt fler. Genren valdes noggrant ut av tidens poeter för att sprida vitt skilda tankar och öppna dörrar till ämbeten och tjänster; dikterna skrevs för att berömma och klandra, polemisera och provocera, undervisa, trösta och underhålla – och ofta kombinerades två eller till och med tre olika syften eller funktioner i en och samma dikt. Just därför är kanske Dalins gravdikt över en (sannolikt kunglig) kameleont den dikt som bäst svarar mot genrens innehåll, ty i likhet med kameleonten kunde diktarten obehindrat byta skepnad. Kameleonten äger förmågan att skifta färg för att bättre smälta in i sin omgivning, och djuret byter även färg när det växlar sinnesstämning, två egenskaper som gör att djuret och dikterna, eller hellre diktarna, dikternas upphovsmän, framstår som besläktade med varandra. Precis som kameleonten i Dalins dikt sägs ha varit ”af underlig natur”, är subgenren som här studeras en både exotisk och sällsam diktart i den svenska litterära faunan.

AB - Popular Abstract in SwedishDjurgravpoesi är en form av tillfällespoesi och en subgenre till den vanliga begravningspoesin, som skrevs över människor. Den som skapade förutsättningarna för att denna diktart skulle få fäste i Sverige var änkedrottning Hedvig Eleonoras hovpoet Erik Lindschöld; hans gravdikter över änkedrottningens tikar är sannolikt skrivna på 1670-talet. Här börjar en linje som går via bland andra Christoffer Leijoncrona, Israel Holmström, Olof Hermelin, Johan Runius, Germund Cederhielm, Sophia Elisabet Brenner och Olof von Dalin. Avhandlingen omfattar den senare stormaktstiden och större delen av frihetstiden. Den övergripande frågan gäller vilka funktioner djurgravspoesin hade. Frågan är förbunden med två problem, nämligen i vilka sammanhang dikterna tillkom och varför de skrevs, vad avsikten med dem var. Jag visar att det bakom skrivandet av dikterna kunde ligga karriärskäl, att de kunde fungera som (mer eller mindre) förtäckta hyllningsdikter till adel och kungligheter och tjänstgöra som vapen i kritik av samhälleliga maktelement eller som kamouflage vid behandling av (politiskt) känsliga ämnen, samt att de kunde utgöra ett medel för att roa, trösta och underhålla, till exempel vid hovet eller i ett ordenssammanhang men även i en privat kontext. För många poeter har genren tjänstgjort som en sorts förklädnad. Genom att till en del drapera sina poem i dess skrud, kunde poeterna nå ut med idéer som de av olika anledningar ansåg var olämpliga att framföra i diktens vanliga genremiljö, eller som det var svårt eller till och med omöjligt att ge uttryck åt inom diktens normala genre. Härigenom nådde man ut med helt andra tankar än man förespeglat genom sitt val av diktart; detta gäller inte minst djurgravpoesins politisk-kritiska funktion, där författarna riktar kritik mot kungen respektive mot prästerskapet och de lärde. Det gäller även dess panegyriska funktion, den föregående funktionens motsats, där dikterna skrevs i syfte att antingen meritera sig för ett ämbete eller för att slå vakt om och förskansa sig inom ett redan förvärvat ämbete, ofta lokaliserat vid hovet. Dessa dikter har förutom sin prisande tillämpning därtill ofta haft funktionen att behaga och underhålla, ibland samtidigt som intentionen även varit att undervisa. Dikterna har även skrivits i specifikt polemiska syften. Dalin är den som kombinerar flest innehållsliga och formmässliga beståndsdelar i sin djurgravdiktning, vilken i samtiden uppfattades som både politiskt och estetiskt utmanande. I likhet med till exempel Holmströms gravdikt över Karl XII:s hund Pompe innehåller hans dikter därtill ibland tvetydiga anspelningar. Också de polemiska åsikter och den kritik som Dalin smusslar in i sin djurgravdiktning manifesterade sig i ett för hans omgivning ofta överraskande textsammanhang – något som många gånger fick till följd att hans budskap framträdde tydligare än det skulle ha gjort om det presenterats i en på förhand given kontext. Dalins avsiktliga pekoral hade bland annat en litteraturkritisk funktion. Djurgravpoesins användningsområden är fler än hos någon annan tillfälleslitterär genre i Sverige under 1600- och 1700-talen. Både bröllopspoesin och den vanliga gravpoesin gjorde sig tillgängliga för andra syften än de var avsedda för, men djurgravspoesins användningsområden var betydligt fler. Genren valdes noggrant ut av tidens poeter för att sprida vitt skilda tankar och öppna dörrar till ämbeten och tjänster; dikterna skrevs för att berömma och klandra, polemisera och provocera, undervisa, trösta och underhålla – och ofta kombinerades två eller till och med tre olika syften eller funktioner i en och samma dikt. Just därför är kanske Dalins gravdikt över en (sannolikt kunglig) kameleont den dikt som bäst svarar mot genrens innehåll, ty i likhet med kameleonten kunde diktarten obehindrat byta skepnad. Kameleonten äger förmågan att skifta färg för att bättre smälta in i sin omgivning, och djuret byter även färg när det växlar sinnesstämning, två egenskaper som gör att djuret och dikterna, eller hellre diktarna, dikternas upphovsmän, framstår som besläktade med varandra. Precis som kameleonten i Dalins dikt sägs ha varit ”af underlig natur”, är subgenren som här studeras en både exotisk och sällsam diktart i den svenska litterära faunan.

KW - animal epitaph

KW - funerary poetry

KW - epitaph culture

KW - occasional poetry

KW - panegyric

KW - mock eulogy

KW - rhetoric

KW - genre

KW - subgenre

KW - court poetry

KW - imitatio

KW - tradition

KW - dialogue

KW - baroque

KW - erotic poetry

M3 - Doktorsavhandling (monografi)

SN - 978 91 7247 260 0

PB - Ellerströms förlag

ER -