Gammal misstro mot skådespelaren tar ny form

Research output: Other contributionMiscellaneous

Bibtex

@misc{c26e3ec03e6948f3a134a8bb463d7b36,
title = "Gammal misstro mot sk{\aa}despelaren tar ny form",
abstract = "Teatern och sk{\aa}despelaren har i olika sammanhang och under olika historiska epoker betraktats med misstroende och fientlighet. Man kan rent av tala om en historisk tradition av antipatier d{\"a}r teaterscenen och sk{\aa}despelarens f{\"o}rvandlingskonst har misst{\"a}nkliggjorts i egenskap av moraliska instanser. I denna tradition m{\"o}ts filosofer och religi{\"o}sa moralister, men ocks{\aa} teaterpraktiker med olika agendor. F{\"o}r en av de mer k{\"a}nda kritikerna av teatern, filosofen Platon, {\"a}r rolltagandet eller snarare imitationen m{\"o}jlig, men bara om den begr{\"a}nsas till m{\"a}nniskor av samma k{\"o}n, samma sociala klass och av liknande moral. Imitationen {\"a}r n{\"a}mligen formativ, man tenderar att bli det man imiterar. Om man g{\aa}r utanf{\"o}r dessa ideala karakt{\"a}rskrav och om individen tr{\"a}der utanf{\"o}r sin givna roll, riskeras anarki. Ytterst {\"a}r det allts{\aa} staten som hotas av teaterns rolltagande, d{\aa} varje rolltagande visar p{\aa} ett alternativ till det best{\aa}ende.En av de kristna kyrkof{\"a}derna, Tertullianus, varnar cirka {\aa}r 200 f{\"o}r all f{\"o}rvanskning av ens identitet, som atletens muskel{\"o}vningar eller mannens sk{\"a}ggrakning. F{\"o}r sk{\aa}despelaren {\"a}r det en f{\"o}rbrytelse att gestalta s{\aa}v{\"a}l nobla handlingar som skurkaktiga d{\aa}d: i det f{\"o}rra fallet ikl{\"a}r man sig en falsk dygd, i det andra upprepar man en syndig handling. Identiteten {\"a}r given av gud och att f{\"o}r{\"a}ndra den {\"a}r uppror och blasfemi. De engelska puritanerna fullf{\"o}ljer med stor entusiasm de angrepp mot teatern som de medeltida teologerna lagt grunden till. Puritanerna fick ett v{\"a}xande inflytande {\"o}ver samh{\"a}llslivet efter Elisabet I:s d{\"o}d i b{\"o}rjan av 1600-talet, ett inflytande som senare ledde till att Londons teatrar st{\"a}ngdes 1642. Att m{\"a}n f{\"o}rst{\"a}llde sig och kl{\"a}dde sig som kvinnor, vilket var regeln inom den Elisabetanska teatern, var ett av flera brott mot den gudomliga ordningen och den givna identiteten. Det ideala var att varje persons handlingar skulle svara mot hennes inre essens. {\"A}ven upplysningstiden ger exempel p{\aa} den anti-teatrala tendensen och den franske filosofen Jean-Jaques Rousseau fick anledning att formulera sin skepsis mot scenkonsten n{\"a}r uppf{\"o}randet av en teater diskuterades i hans hemstad Gen{\`e}ve under 1750-talet. {\"A}ven om en teater kunde bidra till b{\"a}ttre seder i det redan f{\"o}rd{\"a}rvade Paris, skulle sk{\aa}despelarnas n{\"a}rvaro korrumpera det pastorala Geneve, enligt Rousseau. Ocks{\aa} han misstror teaterns representationer, och menade att den folkliga festen i st{\"a}llet ger m{\"a}nniskan m{\"o}jlighet att framst{\aa} i sin ideala och sanna skepnad: som sig sj{\"a}lv.kan eller b{\"o}r en sk{\aa}despelare av en viss identitet – som sexuell orientering, etnicitet, funktion eller klass – spela en roll av en annan identitet? HDessa angrepp p{\aa} teatern {\"a}r inte ointressanta, de t{\"a}cker ett brett f{\"a}lt av moralfilosofiska teorier som kan ge teatern incitament till utveckling, men lika ofta b{\"a}rs de fram av hatiskt bigotteri. Ett genomg{\aa}ende drag {\"a}r misst{\"a}nksamheten mot m{\"a}nniskan som framtr{\"a}der som n{\aa}gon annan {\"a}n den hon sj{\"a}lv {\"a}r. Lite {\"o}verraskande finner man ocks{\aa} idag ekon och resonanser till denna vaksamhet gentemot falsk representation: det g{\"a}ller diskussionen om vilken sk{\aa}despelare som kan eller ska gestalta en viss roll. Det {\"a}r inte bara i samh{\"a}llet i stort som representationens kris diskuteras; debatten {\"a}r lika intensiv och angel{\"a}gen inom scenkonsten.Sk{\aa}despelarens s{\"a}tt att f{\"o}rh{\aa}lla sig till rolltagandet har de senaste decennierna vidgats radikalt, och teaterns uttrycksformer och ber{\"a}ttartekniker har blivit allt fler. H{\"a}r finns en omf{\"o}rhandling om vad en sk{\aa}despelare {\"a}r, g{\"o}r, eller representerar, och ibland en uppluckring mellan dokument och fiktion. Men synen p{\aa} vad varje sk{\aa}despelare kan representera, i kraft av sin identitet, har samtidigt problematiserats alltmer. Under senare tid har speciellt en aspekt i sk{\aa}despelarens rolltagande uppm{\"a}rksammats: kan eller b{\"o}r en sk{\aa}despelare av en viss identitet – som sexuell orientering, etnicitet, funktion eller klass – spela en roll av en annan identitet? H{\"a}r finns en maktaspekt, och de kritiska debatter som uppst{\aa}tt har handlat om hur grupper som anses falla utanf{\"o}r majoritetsnormen har gestaltats, och av vem. I diskussionen har h{\"a}vdats att roller som invandrare, flyktingar, rasifierade, sexuella minoriteter, {\"o}verviktiga eller funktionsvarierade b{\"o}r vara representerade av en sk{\aa}despelare fr{\aa}n den egna gruppen. Ett grundantagande {\"a}r att den egna identiteten eller den egna gruppens erfarenheter {\"a}r en n{\"o}dv{\"a}ndig f{\"o}rst{\aa}elsegrund f{\"o}r rollgestaltningen. Det ses allts{\aa} som ett v{\"a}rde att avst{\aa}ndet mellan roll och sk{\aa}despelare {\"a}r s{\aa} litet som m{\"o}jligt. Sk{\aa}despeleri {\"a}r enligt detta resonemang jaguttryckande och gestaltningen {\"a}r baserad p{\aa} den egna erfarenheten. Man ska inte ikl{\"a}da sig en fr{\"a}mmande kl{\"a}dnad, eller med Jagos ord till Othello: ”Men should be what they seem”.Sommaren 1945 hade Brechts anti-nazistiska pj{\"a}s Tredje rikets fruktan och el{\"a}nde premi{\"a}r i New York. Brecht, som befunnit sig i USA sedan 1942, s{\aa}g till att ha inflytande {\"o}ver rollbes{\"a}ttningen. Den afro-amerikanske sk{\aa}despelaren Maurice Ellis spelade en nazistsoldat, och i f{\"o}rest{\"a}llningen g{\"o}r han en white-face – han har allts{\aa} vitsminkat sitt ansikte. Detta s{\"a}tt att markera rolltagandet, med distans och teatral lekfullhet, v{\"a}ckte kritikernas undran och irritation. Man fr{\aa}gade sig varf{\"o}r Ellis, f{\"o}r att spela arier, hade vitkalkat panna och kinder och l{\"a}mnat resten av sin m{\"o}rka hy synlig.N{\"a}r Brecht intervjuas om rollbes{\"a}ttningen framh{\aa}ller han att en afro-amerikansk sk{\aa}despelare kan spela vilka roller som helst, det {\"a}r talangen som r{\"a}knas. Brecht beklagar den amerikanska konventionalismen och anser att fr{\aa}gan om vilka roller svarta ska spela {\"a}r idiotisk; de kan spela i allt fr{\aa}n Shakespeare till Ibsen och O´Neill. Han s{\"a}ger: ”Om han spelar Hamlet, l{\aa}t honom vara en dansk prins, om det {\"a}r Ibsen, l{\aa}t honom tolka en norsk, och om det {\"a}r O'Neill, l{\aa}t honom vara amerikan.” Men detta ska inte misstas f{\"o}r att Brecht menar att alla sk{\aa}despelare kan spela allt, Brecht framh{\aa}ller genomg{\aa}ende kravet p{\aa} sk{\aa}despelarnas kunskap f{\"o}r en viss rollbes{\"a}ttning. Och det {\"a}r h{\"a}r dagens utmaning finns. Det handlar om vilken kunskap, eller erfarenhet, eller identitet, som anses kunna ansvara f{\"o}r fiktionen och ber{\"a}ttelsen. I detta dilemma st{\aa}r i huvudsak tv{\aa} h{\aa}rdragna syns{\"a}tt p{\aa} spel: en syn p{\aa} rollen som en funktion eller konstruktion, eller rollen som en essentiell representant f{\"o}r personligt upplevd erfarenhet, som syftar till ett slags fusion mellan sk{\aa}despelare och roll.Sk{\aa}despelaren {\"a}r inte rollen, i motsats till vad den tr{\"o}ttsamma och kommersiella retoriken p{\aa}st{\aa}r{\"A}ven i den mest triviala rollbes{\"a}ttning avsl{\"o}jas en kunskapssyn – rollbes{\"a}ttningar kan n{\"a}mligen vara mer eller mindre stereotypa, eller mer eller mindre tankev{\"a}ckande. {\AA}sk{\aa}daren ser inte bara rollen och l{\aa}ter sig f{\"o}rtrollas av den, {\aa}sk{\aa}daren ser ocks{\aa} sk{\aa}despelarens arbete och bed{\"o}mer relationen mellan sk{\aa}despelaren och rollen. En ov{\"a}ntad rollbes{\"a}ttning, likt den Brecht talade f{\"o}r, ser klyftan mellan roll och sk{\aa}despelare som en kreativ distans och ett bejakande av f{\"o}rm{\aa}gan att inta olika perspektiv. Sk{\aa}despelaren {\"a}r inte rollen, i motsats till vad den tr{\"o}ttsamma och kommersiella retoriken p{\aa}st{\aa}r, och sk{\aa}despelaren kan s{\aa} mycket mer {\"a}n att representera sig sj{\"a}lv.Kent Sj{\"o}str{\"o}m, docent i teater, l{\"a}rare och forskare p{\aa} Teaterh{\"o}gskolan i Malm{\"o}",
keywords = "theatre history, artistic research",
author = "Kent Sj{\"o}str{\"o}m",
year = "2019",
month = jan,
day = "17",
language = "svenska",
type = "Other",

}