Vänskap och organisering. En studie av Fountain House-rörelsen

Research output: ThesisDoctoral Thesis (monograph)

Standard

Vänskap och organisering. En studie av Fountain House-rörelsen. / Meeuwisse, Anna.

Arkiv, 1997. 350 p.

Research output: ThesisDoctoral Thesis (monograph)

Harvard

APA

CBE

MLA

Vancouver

Author

RIS

TY - THES

T1 - Vänskap och organisering. En studie av Fountain House-rörelsen

AU - Meeuwisse, Anna

N1 - Defence details Date: 1997-06-06 Time: 10:15 Place: Edens hörsal, Paradisgatan 5H, Lund External reviewer(s) Name: Christie, Nils Title: Professor Affiliation: Dept. of Criminology, University of Oslo ---

PY - 1997

Y1 - 1997

N2 - Popular Abstract in Swedish Avhandlingen ”Vänskap och organisering. En studie av Fountain House-rörelsen” tar sin utgångspunkt i frågan om vad som händer när mentalsjukhusen läggs ner. Bakgrunden är den process som kallas avinstitutionaliseringen, och tidens betoning på integrering, normalisering och självbestämmande. Omstruktureringen av mentalvården har inte varit problemfri i något land. Många människor som varit eller fortfarande är patienter inom psykiatrin, lider av ensamhet, sysslolöshet och dåligt självförtroende. För en hel del innebär den nya situationen att man åker in och ut på sjukhus för behandling eller står på konstant höga doser psykofarmaka. Samtidigt har det vuxit fram en rad nya öppna och halvöppna vårdformer som skall ersätta eller komplettera den sjukhusbundna psykiatrin. Avhandlingen är en studie av klubbhusrörelsen; den rörelse som utvecklades från Fountain House i New York. Dess utgångspunkt är att människors självförtroende byggs upp genom vänskap, arbete och självstyre. Under de senaste decennierna har Fountain House fått många efterföljare, bland annat i Sverige. I dag finns det omkring 300 klubbhus i världen och klubbhusmodellen har blivit en erkänd rehabiliteringsmetod som det ofta refereras till. Ett klubbhus är huvudsakligen organiserat kring gemensamt arbete. Det bärs upp av sina medlemmar som tillsammans med personalen ansvarar för allt från städning, matlagning och husrenovering till budgetarbete och utåtriktad verksamhet. Det finns inga särskilda bestämmelser om vilken utbildning personalen ska ha — den personliga lämpligheten anses vara viktigast. Alla beslut skall fattas i enlighet med demokratiska principer och för detta har man en rad olika mötes- och beslutsforum. En viktig del av verksamheten går ut på att hjälpa varandra att på sikt få ”riktiga” arbeten på den öppna arbetsmarknaden. Många klubbhus är liksom Fountain House privata stiftelser. De drivs emellertid huvudsakligen med hjälp av statliga och kommunala bidrag. De olika klubbhusen har ett välutvecklat samarbete med varandra och numera finns det också särskilda kontrollorgan som skall garantera att verksamheten bedrivs i enlighet med klubbhusfilosofin och dess normer. Det finns ett par klubbhus som fungerar som träningscentra. För att utbyta erfarenheter och hålla kontakten mellan klubbhusen anordnas dessutom regelbundet både nationella och internationella konferenser. Avhandlingen sätter in klubbhusrörelsen i ett historiskt, socialpolitiskt och ideologiskt sammanhang. Rörelsen jämförs med andra rehabiliteringsformer och dess utveckling till en världsomspännande rörelse tolkas. Boken innehåller också en fallstudie av hur ett svenskt klubbhus organiseras. Studien bygger på bearbetningar av sekundärmaterial (bl a studier av klubbhusrörelsens egna skrifter), deltagande observationer, intervjuer och en s k mikrosociologisk analys av delar av en intervju. Organisationssociologiska perspektiv och teorier om sociala rörelser används för att tolka klubbhusrörelsens karaktär, dynamik och utveckling. En av de frågor som diskuteras är hur man inom klubbhusrörelsen lyckas skapa och vidmakthålla en gruppkänsla och vad denna fyller för funktioner. Går det att införa styrformer som bygger på andra principer än byråkratiska och professionella system? Hur klarar man av att balansera mellan önskan om oberoende och självständighet å den ena sidan och expansions- och integreringsmålet å den andra? Under det senaste decenniet har klubbhusrörelsen vunnit möjligheter att påverka vård- och utbildningsutbudet och att fungera som remissinstans när det gäller samhällets skyldigheter för psykiskt sjuka. Klubbhusföreträdare försöker nu också aktivt övertyga utbildningsföreträdare om modellens relevans för socialarbetare. Klubbhusrörelsen har på senare tid också mer aktivt än tidigare inlett samarbete med olika parter och organisationer i omgivningen. Åtminstone i teorin innebär sådant samarbete större möjligheter att uppnå bättre och mer jämlika villkor för den grupp man företräder. Inom klubbhusrörelsen råder dock vaksamhet när det gäller med vem och hur man samarbetar. Man undviker direkt samarbete med vårdmyndigheter (sjuk- och socialvård) i övertygelsen om att klubbhusens syfte kräver oberoende. Det primära målet är att på basis av frivillighet skapa utrymme för en viss typ av socialitet och utveckling — inte vård. Den svenska klubbhusen accepterar inte att patienter remitteras eller att medlemskap ställs som villkor för utskrivning eller bidrag. Man går inte heller med på slutna överläggningar eller informationsutbyte kring enskilda medlemmar. De yttre krav som många amerikanska klubbhus tvingats anpassa sig efter för att få anslag för rehabiliteringsverksamhet eller ersättning via medlemmarnas individuella socialförsäkringar, är dock exempel på integrationsformer som bidragit till minskad autonomi och flexibilitet. Följden har blivit att man infört regler och arbetsformer som strider mot klubbhusmodellen. I stället för anpassningsstrategin har klubbhusrörelsen i huvudsak valt att utmana och försöka omförhandla traditionella, institutionella krav. Genom normer och kontrollorgan försöker man skydda sitt arbetssätt från i rörelsens ögon irrelevanta och direkt felaktiga krav från omgivningen. Klubbhusrörelsen vill framstå som en organisation som omsätter flera samtida vårdideologiska trender i praktiskt handlande; om man bekänner sig till självhjälpsideologi, normalisering och många av idéerna bakom psykiatrisk rehabilitering så bör man inte heller underkasta sig medicinska, professionella eller byråkratiska formkrav, utan upprätta en helt annan typ av kriterier och krav. Enligt klubbhusföreträdare bedrivs det ingen vård eller rehabilitering på klubbhus — däremot kan verksamheten få rehabiliterande effekter. En sådan retorik är samtidigt en del i ”vården” och detta är förmodligen de flesta medvetna om. För att verksamheten skall fungera rehabiliterande anses det viktigt att inte skapa konstlade terapier som personalen utövar och medlemmarna blir föremål för. ”Riktigt” arbete är samtidigt ett medel för att väcka medlemmarnas självförtroende och framlocka ”tvångsfri” socialitet. Det arbete som utförs på klubbhusen fyller rehabiliterande funktioner genom att te sig meningsfullt och nödvändigt. Det utåtriktade förhållningssättet med alla kontakter och studiebesök fyller också rehabiliterande funktioner eftersom det bidrar till att vidmakthålla den ideologi som är så betydelsefull för sammanhållningen och den kollektiva gemenskapen. Den ideologi som ständigt underhålls och reproduceras blir samtidigt en del av den nya identitet och det nya självförtroende som byggs upp. För de människor som p g a psykisk sjukdom varit exkluderade från sociala sammanhang är klubbhus framförallt ett forum för vänskap och identifikation. Genom sin organisering producerar klubbhusrörelsen känslor av samhörighet, demokrati och meningsfullt arbete, sådant som ofta saknas i samhället.

AB - Popular Abstract in Swedish Avhandlingen ”Vänskap och organisering. En studie av Fountain House-rörelsen” tar sin utgångspunkt i frågan om vad som händer när mentalsjukhusen läggs ner. Bakgrunden är den process som kallas avinstitutionaliseringen, och tidens betoning på integrering, normalisering och självbestämmande. Omstruktureringen av mentalvården har inte varit problemfri i något land. Många människor som varit eller fortfarande är patienter inom psykiatrin, lider av ensamhet, sysslolöshet och dåligt självförtroende. För en hel del innebär den nya situationen att man åker in och ut på sjukhus för behandling eller står på konstant höga doser psykofarmaka. Samtidigt har det vuxit fram en rad nya öppna och halvöppna vårdformer som skall ersätta eller komplettera den sjukhusbundna psykiatrin. Avhandlingen är en studie av klubbhusrörelsen; den rörelse som utvecklades från Fountain House i New York. Dess utgångspunkt är att människors självförtroende byggs upp genom vänskap, arbete och självstyre. Under de senaste decennierna har Fountain House fått många efterföljare, bland annat i Sverige. I dag finns det omkring 300 klubbhus i världen och klubbhusmodellen har blivit en erkänd rehabiliteringsmetod som det ofta refereras till. Ett klubbhus är huvudsakligen organiserat kring gemensamt arbete. Det bärs upp av sina medlemmar som tillsammans med personalen ansvarar för allt från städning, matlagning och husrenovering till budgetarbete och utåtriktad verksamhet. Det finns inga särskilda bestämmelser om vilken utbildning personalen ska ha — den personliga lämpligheten anses vara viktigast. Alla beslut skall fattas i enlighet med demokratiska principer och för detta har man en rad olika mötes- och beslutsforum. En viktig del av verksamheten går ut på att hjälpa varandra att på sikt få ”riktiga” arbeten på den öppna arbetsmarknaden. Många klubbhus är liksom Fountain House privata stiftelser. De drivs emellertid huvudsakligen med hjälp av statliga och kommunala bidrag. De olika klubbhusen har ett välutvecklat samarbete med varandra och numera finns det också särskilda kontrollorgan som skall garantera att verksamheten bedrivs i enlighet med klubbhusfilosofin och dess normer. Det finns ett par klubbhus som fungerar som träningscentra. För att utbyta erfarenheter och hålla kontakten mellan klubbhusen anordnas dessutom regelbundet både nationella och internationella konferenser. Avhandlingen sätter in klubbhusrörelsen i ett historiskt, socialpolitiskt och ideologiskt sammanhang. Rörelsen jämförs med andra rehabiliteringsformer och dess utveckling till en världsomspännande rörelse tolkas. Boken innehåller också en fallstudie av hur ett svenskt klubbhus organiseras. Studien bygger på bearbetningar av sekundärmaterial (bl a studier av klubbhusrörelsens egna skrifter), deltagande observationer, intervjuer och en s k mikrosociologisk analys av delar av en intervju. Organisationssociologiska perspektiv och teorier om sociala rörelser används för att tolka klubbhusrörelsens karaktär, dynamik och utveckling. En av de frågor som diskuteras är hur man inom klubbhusrörelsen lyckas skapa och vidmakthålla en gruppkänsla och vad denna fyller för funktioner. Går det att införa styrformer som bygger på andra principer än byråkratiska och professionella system? Hur klarar man av att balansera mellan önskan om oberoende och självständighet å den ena sidan och expansions- och integreringsmålet å den andra? Under det senaste decenniet har klubbhusrörelsen vunnit möjligheter att påverka vård- och utbildningsutbudet och att fungera som remissinstans när det gäller samhällets skyldigheter för psykiskt sjuka. Klubbhusföreträdare försöker nu också aktivt övertyga utbildningsföreträdare om modellens relevans för socialarbetare. Klubbhusrörelsen har på senare tid också mer aktivt än tidigare inlett samarbete med olika parter och organisationer i omgivningen. Åtminstone i teorin innebär sådant samarbete större möjligheter att uppnå bättre och mer jämlika villkor för den grupp man företräder. Inom klubbhusrörelsen råder dock vaksamhet när det gäller med vem och hur man samarbetar. Man undviker direkt samarbete med vårdmyndigheter (sjuk- och socialvård) i övertygelsen om att klubbhusens syfte kräver oberoende. Det primära målet är att på basis av frivillighet skapa utrymme för en viss typ av socialitet och utveckling — inte vård. Den svenska klubbhusen accepterar inte att patienter remitteras eller att medlemskap ställs som villkor för utskrivning eller bidrag. Man går inte heller med på slutna överläggningar eller informationsutbyte kring enskilda medlemmar. De yttre krav som många amerikanska klubbhus tvingats anpassa sig efter för att få anslag för rehabiliteringsverksamhet eller ersättning via medlemmarnas individuella socialförsäkringar, är dock exempel på integrationsformer som bidragit till minskad autonomi och flexibilitet. Följden har blivit att man infört regler och arbetsformer som strider mot klubbhusmodellen. I stället för anpassningsstrategin har klubbhusrörelsen i huvudsak valt att utmana och försöka omförhandla traditionella, institutionella krav. Genom normer och kontrollorgan försöker man skydda sitt arbetssätt från i rörelsens ögon irrelevanta och direkt felaktiga krav från omgivningen. Klubbhusrörelsen vill framstå som en organisation som omsätter flera samtida vårdideologiska trender i praktiskt handlande; om man bekänner sig till självhjälpsideologi, normalisering och många av idéerna bakom psykiatrisk rehabilitering så bör man inte heller underkasta sig medicinska, professionella eller byråkratiska formkrav, utan upprätta en helt annan typ av kriterier och krav. Enligt klubbhusföreträdare bedrivs det ingen vård eller rehabilitering på klubbhus — däremot kan verksamheten få rehabiliterande effekter. En sådan retorik är samtidigt en del i ”vården” och detta är förmodligen de flesta medvetna om. För att verksamheten skall fungera rehabiliterande anses det viktigt att inte skapa konstlade terapier som personalen utövar och medlemmarna blir föremål för. ”Riktigt” arbete är samtidigt ett medel för att väcka medlemmarnas självförtroende och framlocka ”tvångsfri” socialitet. Det arbete som utförs på klubbhusen fyller rehabiliterande funktioner genom att te sig meningsfullt och nödvändigt. Det utåtriktade förhållningssättet med alla kontakter och studiebesök fyller också rehabiliterande funktioner eftersom det bidrar till att vidmakthålla den ideologi som är så betydelsefull för sammanhållningen och den kollektiva gemenskapen. Den ideologi som ständigt underhålls och reproduceras blir samtidigt en del av den nya identitet och det nya självförtroende som byggs upp. För de människor som p g a psykisk sjukdom varit exkluderade från sociala sammanhang är klubbhus framförallt ett forum för vänskap och identifikation. Genom sin organisering producerar klubbhusrörelsen känslor av samhörighet, demokrati och meningsfullt arbete, sådant som ofta saknas i samhället.

KW - Care and help to handicapped

KW - Handikappade

KW - voluntary organizations

KW - normalization

KW - social movements

KW - self help

KW - clubhouse

KW - psycho-social rehabilitation

KW - vård och rehabilitering

KW - Social changes

KW - theory of social work

KW - Sociala förändringar

KW - teorier om socialt arbete

M3 - Doktorsavhandling (monografi)

SN - 91 7924 101 8

PB - Arkiv

ER -