© Torsten Weimarck

Publiceras pΠengelska i Scandinavian Journal of Design History, nr 11 2001

 

Adrian Heath, Ditte Heath & Aage Lund Jensen,

300 Years of Industrial Design: Function, Form, Technique 1700–2000.

New York: Watson–Guptill Publications 2000. $35.00.

 

Bšcker som behandlar industridesignens historia Šr ofta utformade sŒ att de skildrar ett stil- eller modehistoriskt fšrlopp, frŠmst knutet till enskilda, framtrŠdande formgivares insatser som trendsŠttare. Det finns ett stort publikintresse fšr design och designhistoria, vilket škar risken fšr stereotypa och schablonartade framstŠllningar. ÕStarsÕ and ÕiconsÕ of design Šr en tršttsam motsvarighet till de konventionella skildringarna av konstens mŠstare och mŠsterverk.

Om det Šr frŒga om mer ambitišsa texter kan det ocksŒ finnas ganska utfšrliga bakgrundsteckningar av teknologi- och ekonomihistorisk art. I ofta tŠmligen generella termer pekar man pŒ paralleller mellan teknologi, ekonomi, politik samt konst- och kulturlivet i stort, eller snarare, och oftast, ges en kort historisk bakgrund och till denna fogas utan nŠrmare kommentarer ett antal suggestiva bilder pŒ fšremŒl och miljšer frŒn ifrŒgavarande sammanhang, ibland lite lšst stilhistoriskt kommenterade. Tingen avbildas som i reklamen, associativt lockande och fantasieggande, men utan verkliga sociala sammanhang.

Ibland kan man i bildtexter, liksom i fšrbigŒende och nŠstan omŠrkligt, finna en fruktbar iakttagelse som ofšrmedlat slunkit med; annars Šr det frŠmst, liksom i reklamen, frŒga om dršmobjekt; man fŒr som lŠsare knappast nŒgra som helst teoretiska redskap eller mšjligheter šver huvud taget fšr att fšlja, Šn mindre att reda ut, sambanden mellan exempelvis teknologin och dess uttryck i den visuella formen.

Dessa problem blir sŠrskilt aktualiserade i humanistiska universitetsutbildningar i designteori och designhistoria, (bl.a. inom Šmnet konstvetenskap), dŠr man ofta saknar kunskaper i designerns arbete med material och formbildning och den kunskap som emanerar ur det praktiska handhavandet av verktygen, ur sjŠlva tillverkningen. Det Šr dŠrfšr med stora fšrvŠntningar som jag tar del av 300 Years of Industrial Design: Function, Form, Technique 1700–2000, fšrfattad av Adrian Heath, Ditte Heath & Aage Lund Jensen, lŠrare at the School for Architecture at Aarhus. I baksidestextens programfšrklaring heter det om fšrfattarna:

By training they are architects and designers – not historians – but they passionately feel that seeing good design (from any period) and having an understanding of the materials used are vital for success with future industrial designs. This work has been a labor of love.

Det Šr en utgŒngspunkt som bŒdar gott – fšrfattarna framhŒller inte utan stolthet, att Šven sjŠlva boken snarare Šr ÓmadeÓ Šn ÓwrittenÓ, ocksŒ boken med alla dess kunskaper och erfarenheter Šr ett ÓfšremŒlÓ, det Šr tillverkarens synpunkt. €ven fšr en lŠsare med konstvetenskaplig utgŒngspunkt, frŠmst inriktad pŒ designens epistemologiska aspekter samt dess beskrivnings- och tolkningsproblematik Šr detta av stšrsta intresse, just eftersom hŠr markeras en vŠg till kunskap och insikt som inte enbart Šr pŒ en teoretisk nivŒ, utan fšrst och frŠmst bygger pŒ handens erfarenheter och omdšme och en vilja att anvŠnda den kroppsliga fantasin. – Hur har de dŒ gŒtt till vŠga?

Det ska genast sŠgas att det Šr en bok som handlar om materialbehandlingens och formandets problematik, inte tolkandets vare sig av fšremŒlen eller de ideologiska samhŠlsprocesser som de ingŒr i; fšrfattarna vill finna en mštesplats Óbetween the craft of designing and the craft of manufacturingÓ. Det Šr inte heller en bok om formgivare eller designpolitik eller design i marknadsfšringen, utan den handlar om att lŠra sig teckna objekten med sjŠlvsyn och i full skala: det Šr det nŠrmaste man kan komma fšr att Õgšra objektetÕ utan att i verkligheten gšra det. Genom att observera, mŠta och teckna fšrsšker man fŒ objektet sjŠlv att berŠtta sŒ exakt som mšjligt hur det Šr gjort, om material, form och storlek.

Boken inleds med en introduktion pŒ tjugotalet sidor, dŠr anslaget direkt gšrs genom ett fotografi av en monter frŒn Louisiana-museets utstŠllning ÓAnonym DesignÓ frŒn 1974 med uppradade vardagliga fšremŒl – t.ex. vattenkanna, šlback, dammsugare, propeller, korg, flaska, hink, vŒg och andra mŠtinstrument, loklanterna, brandslŠckare osv, allesammans ÕosynligaÕ fšremŒl av okŠnda upphovsmŠn men med god teknisk – och vid nŠrmare betraktande Šven visuell – funktion. Den bilden frŒn utstŠllningen (som i sin tur nog haft en viktig utgŒngspunkt i Herbert Reads klassiska funktionalistiska playdoyer Art & Industri. The Principles of Industrial Design frŒn 1934) framstŒr som en programfšrklaring bŒde vad gŠller bokens urval av fšremŒl, men Šven sjŠlva utstŠllningen har sŠkert utgjort en viktig inspirationskŠlla fšr fšrfattarna. Det framgŒr att planering och fšrarbeten fšr boken , bl.a. resor i Englands Šldsta industriomrŒden, pŒgŒtt under lŒng tid.

I introduktionsavsnittet framhŒlls att boken Šr Óas much as anything about how to observe the good thing around us and to do it with a purpose.Ó Och syftet Šr alltsŒ att lŠra blivande utšvande designer sjŠlva lŠra kŠnna formens, materialens och materialbehandlingarnas mšjligheter i fšrhŒllande till funktionsteman i vidaste bemŠrkelse. Metoden Šr alltsŒ den klassiska naturvetenskapens oslagbara autopsi – att med egna šgon observera hur nŒgot verkligen ser ut. Men det betyder inte att det Šr en praktisk lŠrobok i materiallŠra eller hŒllfasthet, utan man arbetar med hjŠlp av observationen, seendet och den tecknade beskrivningen som en vŠg till praktisk kunskap om den i alla tŠnkbara avseenden fungerande, goda gestalten. FšremŒlet som exempel, sŒledes. Och detta Šr ju i sjŠlva verket en pedagogisk metod som inte pŒ nŒgot sŠtt Šr begrŠnsad till utbildning i det praktiska och tekniska utšvandet, utan som ytterst har rštter bŒde i urgammal m’mesis-tradition, i renŠssansepokens konstakademier och i t. ex. 1900-talets Bauhaus-ršrelser.

 ena sidan handlar det givetvis om den goda pedagogiska metoden learning by doing, men jag menar att bokens program i allt vŠsentligt ocksŒ vilar pŒ den komplexa traditionen, utformad bl.a. av 1500-talsteoretikern Giorgio Vasari, som kallade sin tecknarakademi fšr ett universitet, eftersom han sŒg teckningen – ital. disegno – som metoden framfšr andra fšr att med intellektets hjŠlp fŒ bŠsta och djupaste kunskapen om ett fšremŒl eller fenomen. Det Šr f.š. ingen tillfŠllighet att den klassiska konstakademin betecknade en komplicerad bildkomposition som en m‡china, en med konst framstŠlld organism (med intressanta fšrbindelselŠnkar Šven till mekanikens maskiner). Och till metoden i 300 Years of Industrial Design.

I det sammanhanget Šr det viktigt att erinra sig att m’mesis inte enbart syftar pŒ avbildning av det yttre utseendet hos nŒgot (sŒ som schabloner om konstakademier inte sŠllan gšr gŠllande), utan m’mesis Šr ursprungligen ett begrepp som Šr hŠmtat just frŒn pedagogiken i Šldre samhŠllsepoker nŠr man beskriver traditionsšverfšrandet mellan generationerna av livsavgšrande kunskap i t.ex. modersmŒlet och sjŠlvhushŒllningens metoder: barnet lŠr sig och blir vuxen genom det goda exemplet, att gšra efter, hŠrma de vuxna. Det Šr en metod vitt skild frŒn senare tiders abstrakta lŠrande, inhŠmtad exempelvis genom lŠsning.

Bokens teckningar av fšremŒlen bygger alltsŒ inte pŒ upplevelse och fantasi utan Šr grundade pŒ hantverkarens noggranna observationer av material och materialbehandling och vidare av uppmŠtningar av det verkliga objektet; fšremŒlen Šr om mšjligt inte Œtergivna i skala, utan i naturlig storlek. Teckningarna Šr kombinerade med fotografier och det Šr intressant att fšrfattarna anvŠnt de senare med avsikten att Œterge fšremŒlen pŒ ett rikare, mer associativt och taktilt sŠtt Šn vad teckningen kan. Ett argument fšr att anvŠnda teckningar fšr noggranna beskrivningar brukar annars vara att fotografiet Œterger fšr mycket, medan man med teckningens hjŠlp kan pŒstŒ nŒgot om fšremŒlet och dŠrfšr koncentrerar sig pŒ det i sammanhanget vŠsentliga. HŠr heter det i stŠllet: ÓWhile the measured drawings show the exact and objective truth about an artefact, the photo expresses the essential ÕfeelingÕ of it.Ó (p. 9)

OK fšr det, samtidigt Šr det uppenbart att man valt inte bara teckningen utan ocksŒ sjŠlva sŠttet att teckna fšr att uppnŒ en Õtillverkning med tecknandets hjŠlpÕ, sŒ nŠra liggande som mšjligt en verklig tillverkning. Om detta sedan innebŠr Óthe exact and objective truth about an artefactÓ kan diskuteras, men metoden Šr helt klart ŠndamŒlsenlig fšr det som fšrfattarna vill uppnŒ: kunskap om fšremŒlets funktion, form och teknik. (Man kan jŠmfšra det med illustrationerna i franska EncyclopŽdien med konstruktionsritningar av t.ex. maskiner i parallellperspektiv med avsikten att gšra dem sŒ ŒskŒdliga som mšjligt fšr en maskinbyggare.) Teckningens syfte bestŠmmer sjŠlvfallet metoden, avbildningskoden.

– Fšrfattarna betonar de viktiga samhŠllsprocesser som historiens arbetsdelningar ingŒr i inte minst pŒ designens omrŒde, och sŠrskilt den dŠr handens erfarenheter och kunskaper ersŠtts av en abstrakt, opersonlig och rationell vetenskap:

The artefacts, here shown in their chronlogical order, demonstrate fairly clearly the gradual movement away from designing and making by judgement and personal skill towards mechanised precision and repetition. [p. 12]

Men det Šr ocksŒ en viktig poŠng fšr fšrfattarna att samtidigt som man pŒpekar det praktiskt-tekniska kunnandets betydelse fšr design, framhŒller man att tidiga ingenjšrer som Christopher Polhem och Jacques de Vaucanson m.fl., pŒ samma gŒng var anmŠrkningsvŠrt goda designer. Idealet Šr inte ovŠntat att besitta bŒde hantverkarens praktiska kunskaper och erfarenheter, kroppsliga minne och fantasi, och teoretikerns rationella, visserligen abstrakta, men samtidigt fria och spekulativa tŠnkande.

Under de sista 130 Œren har designern och tillverkaren skiljts alltmer frŒn varandra:

The designer knows less and less about production and the producer knows less and less about the real meaning of design. One of the objects of this book is to bring the designer and the producer a little closer again. [p. 15]

Boken innehŒller alltsŒ ingen stilhistoria; fšrfattarna sŠger att Ówe are not interested in the ornamental but rather in the mainstream of products which were made to be durable (physically and visually), inexpensive and useful.Ó Fšljaktligen finns i boken inte bara (bl.a.) ett sakregister, utan Šven ett visuellt, tecknat fšremŒlsregister i form av ett utvikningsblad, dŠr de diskuterade fšremŒlen avbildas, inplacerade i ett koordinatsystem av resp. tidsepok och material (metall, trŠ, keramik, glas, som vart och ett Šgnas sŠrskilda kapitel, – plaster kommer fšrhoppningsvis att behandlas i en andra bok).

Introduktionskapitlets pedagogiska programfšrklaring Šr intressant och sympatisk, hŠr gšrs Šven viktiga distinktioner mellan t.ex. Ócraftsman designerÓ, Óindustrial designerÓ, Óarchitect designerÓ och Óartist designerÓ. (Mšjligen finns det i botten ett anti-postmodernistiskt, romantiskt strŒk av Arts & Crafts Movement och syndafallsfšrestŠllningar, nŠr t.ex. Óthe artist designerÓ frŠmst hŠnfšrs till den viktorianska erans, som man uppfattar det, ofta alienerade objekt, symptom pŒ en komprometterad verklighetsuppfattning.) Ett slags fruktbar fšrebild Œterfinner fšrfattarna hos Kaare Klint, som 1924 grundade

a new department of funiture and interior design in the School of Architecture at the Royal Academy. Here the students /– – –/ looked closely at the functional furniture and architecture of history by observation and recording, through accurate measured drawing, in full size, and analyzed just why these designs were som comfortable, strong and beautiful. /– – –/ After they had made these analyses they set about interpreting the results by designing new furniture for modern living and machine production. [p. 16]

Bokens fšrsta del, ÓBackground technology and innovationÓ, Šr ett slags komprimerad Uppfinningarnas bok, delvis lika problematisk som en sŒdan Kulturfahrplan. Inte sŒ mycket fšr det som exemplifieras med bilder, utan fšr det som listas som name-droppings (pŒ personer och uppfinningar) av mycket olika slag. HŠr Šr mycket olika nyheter inom ÓManufacturingÓ, ÓEnergyÓ, ÓTransportÓ och (frŠmst visuella) ÓCommunicationsÓ, men varfšr just detta urval? €n mer kurišst Šr det under ÓSocietyÓ och ÓNamesÓ. – Samtidigt finns hŠr en rad intressanta iakttagelser och lŠrorika exempel, alltifrŒn jŠrnkonstruktionen i Abraham Darbys beršmda The Iron Bridge šver floden Severn (1777-81), dŠr konstruktionen i fšrfattarnas analyserande beskrivning mindre framstŒr som tegelstensfogar utan tegelstenar, šversatta i jŠrn (sŒ som den ibland beskrivits); i stŠllet pekar man pŒ hur jŠrnets utstuderade formbehandling snarare Šr hŠmtad frŒn timmermannens Ójointing with wedges, dowels and dovetailsÓ, alltsŒ frŒn en traditionsprŠglad konstruktion i trŠ av stšdsystemet fšr en komplicerad valvkappa i tegel. Det Šr en viktig och precis iakttagelse, liksom att flera av de tidiga flygplansbyggarna hade ett fšrflutet som cykelbyggare, dvs. fantaster som lŠt sig inspireras till sŒvŠl konstruktion som visuellt uttryck av sŒvŠl den finmekaniska instrumentteknologin som av vetenskapens teorier om gyroskopet och aerodynamiken. Det Šr en underbar iakttagelse!

€ven om hŠr i inledande kapitel finns en evolutionistisk aspekt vad gŠller teknologins och uppfinningarnas historia, ges sŠllan det historiska perspektivet nŒgot fšrklaringsvŠrde (dessutom Šr flera dateringar otydliga intill felaktighet). Designprincipen utgŒr i stŠllet frŒn studier i praktiken och den egna erfarenheten. Om en traditionell sax och kšttkniv frŒn Sheffield heter det:

The scissors are nearly 150 years old and they could have been made yesterday. They have to be used to be believed. A similar bucherÕs knife is still made. It is the most rational and strongest possible way of making a knife. It is a delight to use and hold. The gray steel, the black ebony and the yellow brass rivets express most satisfactorily everything that needs to be known about this tool. [p. 94]

*

Fšr fšrfattarna har en viktig utgŒngspunkt varit att ge blivande designer praktiska insikter och fŠrdigheter i material och gestaltningsteknik fšr att komplettera den švriga utbildningens ofta abstrakta teoretiska kunskaper. Detta sker huvudsakligen med hjŠlp av det med handen och seendet fšrbundna tecknandet, en urgammal metod fšr beskrivning och fšrstŒelse som hŠr blivit aktualiserad pŒ ett sjŠlvstŠndigt och synnerligen fruktbart sŠtt. – Men det finns en viktig aspekt i detta sammanhang som – frŒn mina konstvetenskapliga utgŒngspunkter – saknas och som framstŠllningen haft allt att vinna pŒ om man ocksŒ kunnat integrera, nŠmligen den verbaliserade beskrivningen och tolkningen av fšremŒlen. Man behšver alltsŒ inte enbart en aldrig sŒ noggrant tecknad, visuell beskrivning, utan den mŒste ocksŒ klŠs i ord fšr att pŒ det sŠttet kunna dra nytta Šven av mŠnniskans intellektuella kapacitet till fšrstŒelse – tŠnkandet i ord och tŠnkandet i bilder framstŒr som tvŒ delvis olika fakulteter, vilkas omrŒden šverlappar varandra och som bŒda behšvs fšr att undvika ensidighet.

Man kan betrakta det som en process eller kedja av pŒ olika intellektuella och materiella nivŒer skapade representationer, artefakter. Det gŠller alltifrŒn identifierandet av ett visst behov och dess teoretiska utforskande, studier, diskussioner, beskrivningar och avbildande av existerande objekt och lšsningar. Vidare den tecknade idŽkompositionen (= grundbetydelsen av disegno), skissen, modellen, formen utfšrd i olika material och pŒ olika sŠtt, och slutligen utfšrandet, tillverkningen, reproduktionen, implementeringen, distributionen, reklamen och marknadsfšringen, samt anvŠndningens och upplevelsens kontexter (och Šven som objekt fšr slitage och recycling). Varje nivŒ i denna kedja av representationer, av framstŠllning av artefakter, innehŒller alltsŒ bŒde en materiell, fšremŒlslig och bildmŠssig representation och en verbal, inriktad pŒ sŒvŠl teoretisk reflektion och beskrivning som fšrstŒelse, upplevelse och tolkning. BŒdadera Šr oundgŠngliga fšr att inte hamna i ensidighetens missbruk.

Man kan Œ ena sidan sŠga att detta ligger utanfšr fšrfattarnas syfte med boken – det Šr ju en lŠro- och tŠnkebok fšr blivande designer, inte fšr designhistoriker eller fšr en designkritik frŒn humanistiska utgŒngspunkter.  andra sidan hade en verbalisering och intellektualisering, som inte gjorde avkall pŒ inflytandet frŒn seendet och handen, bara škat och fšrdjupat fšrstŒelsen av iakttagelserna.

Jag vill exemplifiera frŒn ett omrŒde dŠr jag menar att detta skulle vara sŠrskilt givande och teoretiskt fruktbart, och det gŠller det beskrivande sambandet mellan teknologi och visualitet, mellan den materiella och tekniska konstruktionen och det formsprŒk som utgšr dennas visuella uttryck. Att ett visst tekniskt funktionssŠtt eller en bestŠmd framstŠllningsmetod ocksŒ har en betydelsefull visuell sida Šr uppenbart; olika tekniker implicerar olika visuella uttryck – fšremŒlet har med andra ord inte enbart en teknisk-praktisk funktion, utan Šven en visuell, och dessa stŒr ofta i ett intrikat, mimetiskt och associativt, mycket nŠra och direkt fšrhŒllande till varandra. 300 Years of Industrial Design har stora fšrtjŠnster med sina fascinerande och fruktbara iakttagelser insatta i ett praktiskt pedagogiskt sammanhang. Men en verbal beskrivning av det visuella uttrycket finns med i boken mer som antydningar och i fšrbigŒende, tillfŠlligtvis. T.ex. i ett citat av Siegfried Giedion om det visuella uttrycket i och fšr funktionen hos en vattenturbin frŒn bšrjan av 1900-talet: ÓIn the shaping of its blades and its whole construction, it is a plastic expression of the behaviour of smoothly flowing water.Ó (p. 57) PŒ motsvarande sŠtt heter det om nŒgra standardmŒtt i mŠssing: ÓHence the design, quality and sheer weight of these measures which express authority in every detailÓ (p. 86), och om en vackert gjord korg heter det (p. 125): ÓIts function, appearance and construction are as one.Ó

Jag har en vision av att vi nu har nŒtt dit att vi kan skapa en gemensam plattform fšr designforskning, dŠr inte bara den praktiska kunskapen uppmŠrksammas, utan Šven den verbala beskrivningen och teoretiska fšrstŒelsen av fšremŒlets, materialets och teknologins visuella uttryck, alltsŒ dess egenskap som estetiskt fšremŒl. Och omvŠnt fšr den humanistiska designforskningen, dŠr det ofta saknas kunskap om objektens tillverkning och praktiska egenskaper. FrŒn en sŒdan gemensam plattform kan fšremŒlen och deras sammanhang studeras och undersškas pŒ det flerdimensionella och fšrdjupade sŠtt som motsvarar vŒr erfarenhet av dem och deras roll i samhŠllet.

 

Torsten Weimarck

4/3 2001