Objektsplacering i svenskans historia

Projekt: Avhandling

Forskningsområden

Ämnesklassifikation (UKÄ)

  • Humaniora

Nyckelord

  • Object Shift, Mainland Scandinavian, Long Object Shift, German Scrambling, Old Swedish, Negative adverbs, Syntax, Word order

Beskrivning

I min avhandling undersöker jag varierande placering av nominala objekt till verb i svenskans historia. Fokus ligger primärt på nominala objekt visavi negativa adverbial, och sekundärt på placering av nominala objekt visavi varandra i huvudsatser med ett verb. Materialet som ligger till grund för avhandlingen är texter från äldre och yngre fornsvenska (1225-1526), och huvudsakligen excerperas samma texter som tidigare excerperats av Delsing (1999).

Varierande objektsplacering i fornsvenska är av intresse för syntaxforskning därför att fornsvenska, som skiljer sig i flera grammatiska avseenden från nusvenska, ser ut att likna nusvenska i två avseenden (se Delsing 1999):

(1)Fornsvenska verkar tillåta variation vad gäller placering av objektspronomen visavi negation (och andra satsadverbial) i huvudsatser med ett finit verb i V2-position, vilket betecknats Object Shift (OS) i litteraturen.
(2)Fornsvenska verkar dessutom tillåta placering av objektspronomen mellan ett finit huvudverb (i V2-position) och ett annat nominalfrasformat argument som normalt analyseras som subjekt, vilket betecknats Long Object Shift (LOS) i litteraturen.

I nusvenska gäller variationen i (1) och (2) endast pronominella objekt, och Delsings (1999) resultat antyder att detsamma verkar gälla fornsvenska. Emellertid undersöker Delsing (1999) satser med två verb och OV-ledföljd, och detta förekommer inte i nusvenska. Därmed inställer sig följande fråga:

Har äldre och yngre fornsvenska pronominell OS och LOS i likhet med nusvenska, dvs. OS och LOS i huvudsatser med ett verb, eller förekommer också OS av nominalfrasformade objekt (såsom i nutida isländska) och/eller LOS av nominalfrasformade objekt i huvudsatser med ett verb?

I avhandlingen söker jag besvara denna huvudfråga genom att komplettera Delsings (1999) undersökning.

Innan jag kan ta mig an ovanstående fråga behöver dock en annan fråga först adresseras: Är LOS en ovanlig variant av OS i nusvenska? Ett vanligt antagande i litteraturen är nämligen att LOS, som endast antas förekomma i nusvenska, är en ovanlig variant av OS. Därtill har flera påpekat att LOS förekom i äldre varieteter av alla de skandinaviska språken. I denna avhandling riktar jag ljuset mot likheter och skillnader som rör förutsättningar och begränsningar vid LOS och OS i nusvenska å ena sidan, och mellan LOS i nusvenska och LOS-liknande belägg i fornsvenska å andra sidan. Att jag riktar fokus mot just detta syftar till att frilägga skillnaderna och på så vis motivera ett nytt perspektiv, nämligen att LOS och OS inte alltid har varit två varianter av samma fenomen i svenska. Ytterligare en motivering till detta perspektiv finner jag genom att visa att LOS-liknande belägg faktiskt också förekommer i nutida isländska, om än i begränsad utsträckning.

En utgångspunkt i avhandlingen är alltså att det LOS-liknande fenomenet i fornsvenska kan ha varit en variant av ett annat fenomen än OS och att LOS över tid kommit att analyseras i analogi med OS i svenska. Följande fenomen förekommer i både nutida isländska och fornsvenska: kilkonstruktion och inversion, eller friare ordning, av indirekt objekt (IO) och direkt objekt (DO). idén om en enhetlig struktur för huvudsats och bisats i V2-språk (se den Besten 1980, Platzack 1986 osv.) ger vid handen att kilkonstruktion (SF) borde vara möjlig i huvudsats, och mot bakgrund av denna idé testar jag hypotesen att LOS ursprungligen var SF i huvudsats. Denna testas genom att undersöka följande förutsägelser: (i) LOS-ledföljder förekommer i vissa nutida isländska huvudsatser (eftersom språket tillåter SF i vissa typer av huvudsatser); (ii) negationen kan inte stå mellan objekt och ett annat nominalfrasformat argument i mittfältet (eftersom negationen normalt står högst i SF-hierarkin och därmed borde vara kil), och (iii) i LOS-ledföljder står den fras som normalt analyseras som subjekt längre till höger än vad det normalt brukar stå. I avhandlingen visar jag att LOS-ledföljder förekommer i nutida isländska, men i dessa fall kan ett objektspronomen föregå satsnegation. Därtill visar jag att varken (ii) och (iii) stämmer i fornsvenska, och sammantaget indikerar detta att hypotesen (LOS = SF i huvudsats) är falsk.

En annan oprövad idé är att LOS-liknande ledföljder i fornsvenska är inversion av argument. Ett liknande fenomen, där argument står i inverterad ordning, förekommer också i nutida tyska, och i några avseenden liknar den fornsvenska grammatiken den tyska, åtminstone under den äldre perioden (dvs. 1225-1307). Denna äldre varietet av svenska liknar nutida tyska snarare än nusvenska vad gäller följande grammatiska egenskaper:

(i)I äldre fornsvenska dominerar OV-ledföljder, dvs. objekt-huvudverb;
(ii)Äldre fornsvenska har morfologiskt kasus (Nom-Ack.-system);
(iii)Äldre fornsvenska saknar subjektstvång.

Därmed har äldre fornsvenska rätt förutsättningar för det som i litteraturen om tyska betecknas German Scrambling (sk. "tyskt skrammel", eller "TS"), dvs. varierande placering av nominala objekt (oavsett form) visavi varandra (TS1) och visavi satsadverbial (TS2). Vad gäller TS1 verkar den fornsvenska grammatiken tillåta dels objektspronomen före nominativargument (dvs. LOS-ledföljder) i tydliga OV-konstruktioner, dels varierande ordning mellan indirekt objekt (IO) och direkt objekt (DO). Det senare förekommer, som nämnts, även i nutida isländska, men endast vid vissa verb. Notera också att isländska har samma typ av kasussystem, men saknar OV-ledföljder i kontrast mot fornsvenska och nutida tyska. Placeringen av nominalfrasobjekt (DP) visavi satsadverbial begränsas dock, som tidigare nämnts, av objektets form i fornsvenska (se Delsing 1999), vilket kräver en förklaring. Med andra ord tycks fornsvenska ha tyskt skrammel av typ 1 (TS1), men tyskt skrammel av typ två (TS2) verkar vara begränsat till pronomen.

I nutida tyska begränsas varken TS1 eller TS2 av objektets form. Att objektspronomen normalt placeras till vänster om satsadverbial, t.ex. negation, verkar istället vara en stark tendens i tyska, och liksom i fornsvenska kan objektspronomen föregå ett annat nominalfrasformat argument i t.ex. IO-DO-konstruktioner. I IO-DO-konstruktioner är följden dock variabel även i de fall då både IO och DO har nominalfrasform. Om äldre fornsvenska har tyskt skrammel följer alltså frågan:

Vad begränsar TS2?

I denna avhandling diskuterar jag denna fråga i samband med att jag visar brytpunkt omkring 1300. Vid denna tidpunkt verkar nämligen äldre fornsvenska gå från ett tyskt system med enbart TS1 till ett nusvenskt system med pronominell OS och LOS. Omkring 1300 finner jag en signifikant korrelation mellan de sjunkande OV-frekvenser som Delsing (1999) observerar och ett ökande av belägg med objektspronomen före negation, vilket indikerar att fornsvenska saknar såväl OS som TS av typ 2 under den äldsta perioden.

Om nu äldre fornsvenska liknar nutida tyska väntar vi oss emellertid att objektspronomen ska kunna föregå satsadverbial (såsom negation) i mittfältet (i satser med ett eller två verb), men något ser ut att begränsa denna placeringsmöjlighet. Endast i ett begränsat antal fall finner jag att objektspronomen föregår satsadverbial (i negerade satser med delat predikat), och i enstaka fall föregår objektspronomenet en negation och ett annat (nominalfrasformat) argument (dvs. LOS-ledföljder). Med andra ord verkar äldre fornsvenska tillåta LOS-linkande ledföljder med negation mellan två argument, men objekt-före-negation är ytterst begränsat i negerade satser med ett verb eller två verb.

Ett möjligt svar till frågan om vad som begränsar TS2 i äldre fornsvenska kan finnas i skillnader i de negativa adverbialens syntaktiska egenskaper (distribution och status) i tyska kontra de negativa adverbialens syntaktiska egenskaper (status och distribution) i fornsvenska. I mitt material finner jag nämligen tydligast objekt-efter-negation-tendens i den korpus där den enstaviga negationen "eigh" är dominerande, medan tydligast omvänd tendens, dvs. objekt-före-negation, återfinns i den korpus där den tvåstaviga negationen "enkte" är klart dominerande.

StatusPågående
Gällande start-/slutdatum2016/09/012021/12/24

Participants