Sagans svenskar. Synen på vikingatiden och de isländska sagorna under 300 år

Projekt: Avhandling

Populärvetenskaplig beskrivning

Utländska författare har en stor plats i beskrivningen av Sveriges äldsta historia. Genom att den medeltida norröna litteraturen ibland setts som svensk litteratur eller åtminstone allnordisk har den fått en särställning. Det här är en historiografisk studie av hur några välkända historiker har använt sig av de isländska sagorna när de presenterat perioden som vi idag kallar vikingatid.

På 1600-talet blev sagorna viktiga. Det behövdes en ursprungsmyt där man ansåg att svenskarna hade de äldsta och bäst bevarade dygderna. Sverige sågs också som ett av de äldsta och bäst organiserade rikena i världen.

Historieforskningen under den här tiden baserade sig på den bibliska skapelsemyten, men denna idé försvagades under 1700-talet. Sagorna användes fortfarande för att måla upp ett lagbundet samhälle, karaktäriserat av rättvisa och enkelhet, byggt av hårt arbetande män och kvinnor. Under 1800-talet fick sagorna nya läsare. Även mytologin uppmärksammades på ett nytt sätt. Den svenske medborgaren skulle känna igen sig själv i förfädernas kärlek till fosterlandet.

Vid 1900-talets början söktes det germanska arvet i Norden. Samtidens forskare intresserade sig för sagorna som exempel på en nordisk mentalitet. Därtill sågs sagorna som typiskt svenska. Vid samma tid stärktes diskussionen om källkritiska ideal. Sagorna klarade sig inte bra här. De skrevs inte ned före 1200-talet och kunde därför inte användas för att beskriva vikingatiden. När Sveriges historia skrevs på 1940- och 1960-talen dominerade denna syn. Sagorna sågs bara som skönlitteratur. Historiker ville inte använda dem för att producera nationella ursprungsmyter med rötter i vikingatid.

Vikingatiden har alltså haft en viktig funktion i konstruktioner av identiteter, vilket studeras i det här projektet ur ett historiekulturellt perspektiv.
StatusSlutfört
Gällande start-/slutdatum1997/09/012004/12/31

Participants