Alltings mått: frågan om Protagoras' humanism

Forskningsoutput: TidskriftsbidragArtikel i vetenskaplig tidskrift

Abstract

Förhärskande tolkningstraditioner betraktar sofisten Protagoras som företrädare för en antropocentrisk humanism, som gör allt relativt till en värdeskapande och meningsgivande mänsklighet eller mänsklig individ, och därmed en centralgestalt (vid sidan av Sokrates) i den grekiska vändningen från natur till kultur under 400-talet f.Kr. Det är dessa betydelser som brukar ges hans välkända maxim: ”Människan är alltings mått.” Genom att närmare studera hur satsen tolkats av de tre viktigaste antika källorna till bilden av Protagoras, nämligen Platon, Aristoteles och Sextos Empeirikos, argumenterar denna essä för en alternativ tolkning. Protagoras’ sats framstår här snarare som grundad i försokratiska föreställningar om en dynamisk natur, där tingens egenskaper framstår momentant i ett oupphörligt materiellt flöde. Uppfattningen om ett sakförhållande är beroende av relationen mellan den erfarande och det erfarnas fysiska tillstånd, så att ”måttet” kan förstås som mötet mellan subjekt och objekt i en varseblivning. Det är därför måttet som är det centrala i satsen, inte människan, och världen är den måttlösa möjligheten till erfarenheter som förmår göra varje sak till vad som helst. Satsen hävdar inte människan som den unikt fasta punkten i en föränderlig värld; tvärtom är människan ett flyktigt tillstånd bland andra, som alltid kan bli något annat, inklusive det icke-mänskliga.

Detaljer

Författare
  • Jonnie Eriksson
Enheter & grupper
Forskningsområden

Ämnesklassifikation (UKÄ) – OBLIGATORISK

  • Idé- och lärdomshistoria

Nyckelord

Originalspråksvenska
Sidor (från-till)74-81
TidskriftGlänta
Utgåva nummer1
StatusPublished - 2007
PublikationskategoriForskning
Peer review utfördJa