Redefining suicidal behaviour – Rating scales and biomarkers

Forskningsoutput: AvhandlingDoktorsavhandling (sammanläggning)

Abstract

Popular Abstract in Swedish
Introduktion
I Sverige dör i genomsnitt 4 personer i självmord dagligen vilket gör detta till en av de absolut vanligaste dödsorsakerna bland unga människor. Varje självmord föregås av ofattbart mänskligt lidande och innebär en tragedi för de anhöriga. Antalet självmordsförsök som kommer till vårdens kännedom är cirka 9000 varje år, men det finns ett stort mörkertal. Bakom denna statistik döljer sig ofta långvarigt psykiskt illabefinnande, ett stort lidande för de anhöriga samt höga kostnader för samhället. Att bedöma självmordsrisk är således en av de viktigaste uppgifterna inom sjukvården, tillika en av de svåraste. Denna bedömning baseras till stor del på läkarens “kliniska blick” och varierande grad av erfarenhet, vilket kan leda till felbedömningar med ibland deletära följder. Mot bakgrund av detta är det viktigt att öka kunskapen kring vad självmordsbeteende beror på, inte minst för att utveckla nya, objektiva bedömningsmetoder och bättre behandlingar.

Material och metoder
Genom att mäta biologiska ämnen hos självmordsbenägna patienter och studera hur dessa förhåller sig till psykiatriska symptom kan man erhålla ny, viktig kunskap om bakgrundsmekanismerna till självmord. Denna avhandling består av en serie studier i vilka patienter som har gjort självmordsförsök deltagit. Patienternas symptom och självmordstankar har utvärderats med hjälp av skattningsskalor. Biologiska undersökningar, inklusive lumbalpunktioner med insamlande av spinalvätska, har också genomförts i samband med att patienterna vårdats på psykiatrisk avdelning och varit fria från psykiatriska mediciner. Genom att analysera substanser i spinalvätska kan man få en bättre bild av biologiska förhållanden i hjärnan jämfört med motsvarande analyser i blod.

Resultat
Deprimerade patienter med hög självmordsavsikt (baserat på patientens egna beskrivningar samt omständigheterna kring självmordsförsöket) uppvisade låga blodnivåer av stresshormonet kortisol efter att ha blivit förbehandlade med en kvällsdos av en analog till kortisol (dexametason). Vi fann även att kortisol var sänkt i salivprover hos personer flera år efter ett självmordsförsök. Man kunde se särskilt låga värden hos dem som hade gjort upprepade självmordsförsök och hade svåra psykiatriska symptom.
Genom att mäta s.k. cytokiner (immunsystemets “budbärare”) i spinalvätska fann vi tecken på inflammatorisk aktivitet i centrala nervsystemet hos självmordsnära patienter. Den mest uttalade inflammationen återfanns hos de patienter som genomfört våldsamma självmordsförsök (ex. hängning) och hos de patienter som hade diagnosen egentlig depression.
I spinalvätska har vi även analyserat kynurensyra som är en nedbrytningsprodukt av aminosyran tryptofan. Bildningen av kynurensyra ökar i samband med inflammation och denna substans kan därefter påverka nervsignalerna i hjärnan. Vi såg ingen tydlig skillnad i kynurensyra mellan självmordsnära patienter och friska individer, men i en undergrupp av patienter med diagnosen egentlig depression fann vi höga nivåer.
Slutligen studerade vi hur olika biomarkörer i spinalvätska är kopplade till varandra med hjälp av den statistiska metoden faktoranalys. Vi fann en faktor (bestående av ett inflammatoriskt ämne samt nedbrytningsprodukter av signalsubstanserna serotonin och dopamin) som var starkt kopplat till våldsamma självmordsförsök och risken för att dö i självmord i framtiden.

Diskussion
Studierna visar att självmordsnära patienter har ett nedreglerat stressystem. En möjlig förklaring till detta är att patienterna har varit utsatta för långvarigt psykiskt lidande ackompanjerat av en initial ökning av stresshormon. Detta tillstånd kan i förlängningen har lett till en slags “utbrändhet” av stressystemet med låga nivåer av stresshormon som följd.
Vi såg även förhöjda nivåer av cytokiner i spinalvätskan hos självmordsnära patienter. Detta är unika resultat som talar för att inflammation i hjärnan är en bidragande orsak till självmordsbeteende och depressiva symptom.
Hos suicidförsökspatienter med diagnosen depression, men ej hos självmordsnära patienter i allmänhet, såg man höga nivåer av kynurensyra, vilket talar för att denna substans är involverad i utvecklingen av depression snarare än självmordsbeteende i sig.
Resultaten från faktoranalysen är intressanta då de antyder att det finns kopplingar mellan olika biologiska system i hjärnan som kan vara relaterade till uppkomsten av självmordsbeteende och risk att dö i självmord i framtiden.
Sammanfattningsvis stödjer våra fynd att det finns avvikelser i hjärnans signalsubstanser samt i stress- och immunsystemen hos självmordsnära patienter. Resultaten innebär ny och viktig kunskap som i framtiden kan leda till förbättrade metoder inom diagnostik och behandling. Exempelvis finns det skäl att tro att antiinflammatoriska läkemedel kan ha en plats i behandlingen av deprimerade och självmordsnära patienter. Detta ämnar vi testa i framtida studier. Dessutom kan våra resultat bidra till utvecklingen av så kallade biomarkörer inom psykiatrin. Biologisk testning, exempelvis genom att mäta inflammatoriska ämnen i blod eller spinalvätska, skulle kunna fungera som ett stöd i läkarens bedömning av självmordsrisk eller depressionsdjup.

Detaljer

Författare
Enheter & grupper
Forskningsområden

Ämnesklassifikation (UKÄ) – OBLIGATORISK

  • Psykiatri

Nyckelord

Originalspråkengelska
KvalifikationDoktor
Tilldelande institution
Handledare/Biträdande handledare
Tilldelningsdatum2010 dec 11
Förlag
  • Lund University, Faculty of Medicine
Tryckta ISBN978-91-86671-32-7
StatusPublished - 2010
PublikationskategoriForskning

Relaterad forskningsoutput

Daniel Lindqvist, Anders Isaksson, Lil Träskman Bendz & Lena Brundin, 2008, I : Psychoneuroendocrinology. 33, 8, s. 1061-1068

Forskningsoutput: TidskriftsbidragArtikel i vetenskaplig tidskrift

Visa alla (3)