Beskrivning
Det sena 1700- och tidiga 1800-talet var en omvälvande tid för Europas monarkier, och så även för den svenska. Sedan statskuppen 1772 arbetade Gustav III idogt för att stärka kungamakten och ceremonier var centrala inslag i monarkins maktspråk och legitimitetssträvanden. 1792 avled dock kungen till följd av ett attentat provocerat av en utbredd adelsopposition. Gustav IVAdolf förde vidare faderns gustavianska arv men oförmågan att uppnå diskursiv auktoritet i kombination med det svåra politiska och ekonomiska läget resulterade i hans avsättning 1809.
Riksdagen samlades och utarbetade en ny regeringsform, vilken markerade Sveriges övergång till en ny form av konstitutionell monarki under Karl XIII:s försyn. Som det nya men ålderstigna kungaparet saknade arvingar behövde en ny tronföljare utses och valet föll, efter missöden och politiska maktkamper, på en fransk marskalk. 1818 kröntes han till Karl XIV Johan och sålunda
installerades den nya Bernadottedynastin på Sveriges och Norges tron.
I föreliggande uppsats är det denna monarki som studeras. Mer specifikt analyseras dess dynastiska ceremonier, åsyftande kröningar och begravningar, vilka identifierats som väsentliga i monarkins språkbruk. Med utgångspunkt i det huvudsakligen undersökta källmaterialet är tidsavgränsningen satt till 1782–1818. Det innebär en djupdykning i Lovisa Ulrikas begravning 1782, Gustav III:s begravning 1792, Gustav IV Adolfs övertagande av riksstyrelsen 1796 och sedermera kröning 1800, Karl XIII:s och Hedvig Elisabeth Charlottas
kröningsceremoni 1809 och begravningar 1818, Sofia Magdalenas begravning 1813, samt Karl XIV Johans kröningar i Sverige och Norge 1818. Ceremonierna betraktas som en offentlig teater genom vilken monarker strävade efter att genomtränga människors medvetande i syftet att omvandla centrala myter och teman till verklighet. Den teoretiska ansatsen anknyter till ett perspektiv benämnt som ”den kroppsliga vändningen”. I centrum för undersökningen står
således frågor om vilken betydelse kroppar hade i den offentliga teatern, vilka meningar som tillskrevs den ceremoniella kroppen samt hur det kroppsliga bruket i ceremonier relaterade till större politiska, sociala och kulturella kontexter. För att närma sig den ceremoniella kroppen har ämbetsjournalerna från hovets ceremonimästare och sedermera överceremonimästare
studerats samt tryckta ceremoniel och utgivna dagböcker från den studerade tidsperioden.
Studien visar att kroppar och deras tekniker var av stor betydelse i monarkins ceremonier och offentliga teater. Myter och teman som var viktiga att förmedla – dynastiska förbindelser, genus, en överordnad ställning men även maktdelningen mellan kung och medborgarsamhälle, en personlig relation mellan styrande och styrda, iakttagandet av rang och företrädesrätt, tradition men också modernitet och folkligt stöd – behövde inte bara uttalas utan manifesteras, produceras och reproduceras i ceremoniernas kroppar. Kontinuitet mellan den gustavianska och
postgustavianska eran är slående. Skillnaderna i ceremoniell kroppsmanifestation relaterade till specifika kulturella, sociala och politiska förändringar men kropparnas funktion överensstämde på så sätt att de brukades för att förmedla och göra kännbar förlikningen mellan monarkins många och inneboende motsägelser. Det framgår dock tydligt att kroppslighet inte var den enda
komponenten av stor betydelse i den offentliga teatern. Avslutningsvis konstateras således att kroppslighet inte kan förbises i hov- och monarkiforskning, att vidare undersöka kroppens komplexa relation till materiell kultur och plats understryks.
| Period | 2017 |
|---|---|
| Examinerad/handledd person | Alexander Isacsson |
| Omfattning | Nationell |
Fria nyckelord
- ceremoniella kroppar
- svenska hovet