My primary research areas are power-exercising in school and social interaction respectively. In 1991 I defended a doctoral thesis in sociology wherein the internal dynamics of power-exercising in school and wage labor where analyzed. By dynamics I refer to a play of forces – even a game – where actors inside a place are kept together and act on each other. More precisely: they interact, get into tensions and conflict or just exist side by side indifferently. The actors are involved in interactions that can result in both intended and unintended consequences.

Compulsory schooling provides an unusually clear illustration of the dynamics of power-exercising. Through education acts, curricula and other politically decided documents, a power is exercised that aims at getting young people to be in school (but not elsewhere), to learn some things (but not others) and to internalize a set of fundamental values or, in other words, certain values and points of view (but not others).

Statistically, schools are most successful when it comes to the being in school. According to a survey made by the Swedish Schools Inspectorate in 2015, a total of 262 pupils out of roughly one million (0,3 per thousand) were invalidly absent during a period that amount to a period between one semester and a full school year. As far as learning is concerned schools are not as successful. Roughly 15 % of the pupils in the nine-year compulsory school have, in their ninth year not learned what the political decision makers has stated that every pupil should have learned. To what extent schools succeed in transmitting fundamental values to the pupils, is harder to capture in figures.

Pupils, parents, teachers, headmasters, school politicians may have differing school experiences. But since all have attended school, individual school experiences are seldom completely unique. When someone in the public debate claims that there should be “order in the classroom” or “early grading” or ”more knowledge in school” – all examples from Swedish school debates – these claims call upon our school experiences and in interaction with others comparisons are made and temporary definitions of school are crystallized. The result can be varying ways of framing, understanding and doing school. While some experienced school as learning that was rewarded with high grades, others experience school the other way around. Others experienced school as a place where they met their friends, while others met their bullies there. Some, always had to navigate to be able to combine their own extreme political views with the fundamental values of the school, while others used the same values when challenging their parent´s religious fundamentalism. Others experienced the school primarily as a prison, while others felt safe and secure thanks to constantly repeated routines. The manifold and contradictory nature of the school – illustrated by the former mentioned tensions between the different ”assignments” of the school – become everyday individual and social conceptions of how school is and ought to be.

I have used this understanding of school – a kind of school sociology – in different studies, for example of school leadership in different school cultures, work environments in school, teacher´s views of change and, recently, headmaster´s varied assignments containing both steering, “bossing” and leadership.

When it comes to my research on social interaction I have, among other things, studied the phenomenon “social competence,” which I define as the individual ability to handle relations between her-/himself, the others and society. This competence has been emphasized so strongly since the mid-1990s in job ads, educations, EU key competences and in everyday life that “social competence” seems to have become the means to talk about, assess and correct actual or alleged individual shortcomings in social interaction. This became unusually evident in a participant observation that I conducted at the end of the 1990s focusing mobile phone talking in public places. These places for a while became characterized by intimacy among strangers and the rules of etiquette soon included “mobile etiquette”. Another study focused on front and backstage in social media and a similar tendency appeared: ingrained ways of regulating the relation between frontstage – where individuals present themselves in reasonably accordance with prevalent norms for social interaction – and backstage – where individuals, to a lesser degree, need to manage others’ impressions of themselves - are being exposed to a change pressure. In social media spaces are created and ruled by norms that do not completely agree with norms that regulate interaction face-to-face. A third study shows that the chess game – with rules and etiquette that has been stable for hundreds of years – may radically change when played persona to persona on the Internet. The game chess is the same, but the gaming of chess may change when it comes to, among other things, the social interaction between the players which, in some game situations, may be less respectful on the Internet than face-to-face.

My studies of social interaction and later studies of schooling and education, are, to a great degree, inspired by the Canadian-American sociologist Erving Goffman (1922-1982). My Swedish book "Ritualisering och sårbarhet"/”Ritualization and Vulnerability” (2012) is a thorough account of both Goffman himself and his sociological research, which I´m not going to repeat here but rather reproduce some concluding remarks from my book (pp. 376 and 378):

“Have you ever been sober among drunken people? Then you know that it can be like watching an absurd theater. The drunken ones think that, at least to a certain level of intoxication, they are their usual selves, but, as the sober bystander, you will notice the difference. A lot of things are revealed that wouldn’t have been exposed in a sober condition: confidences, assurances of friendship, nastiness, truths, hugs and a little more. As a party participant it is not always pleasant to be sober among drunken people – as a sociologist, however, it can be rewarding because you are given an opportunity to observe a social interaction performed in a situation where the boundary between front- and backstage has been blurred and the individuals impression management hard to predict.

What is the meaning of sober? Except being unaffected by alcohol there are (at least in Swedish) several other meanings: restrained, clear-headed, sensible, uninfluenced, cool, objective, reflexive and dispassionate. When reading Erving Goffman´s colleagues, acquaintances and friends descriptions of him interacting socially one get the feeling that he observed ongoing interactions precisely as a sober among drunken people. His sociological studies have this kind of character too. Goffman was soberly empirical, analytic, cynical and a bit melancholically humoristic – a little sociologically noir. One might say that he was cool, /…/

The word intoxicated has, in Swedish, a lot of synonyms but not so many other meanings except enchanted and enthusiastic. If one can believe the stories of Goffman he didn´t seem to be enchanted by social interaction, didn´t open up and seemed seldom absorbed to the extent that he flooded out and made a fool out of himself or forgot to uphold the boundaries between front- and backstage. He probably noticed what others didn´t because he did not become enchanted and enthusiastic by social interaction. In this regard he seemed to have been in accordance with the individual he presented in his studies: always “on”, even in sexual intercourse which Goffman assumed was framed by notions of “what is insufficient and what is too much”. And in the essay “Fun in games” his fascination over the rules of irrelevance in games is unmistakable. These are rules that enable concentration on the game and makes everything else irrelevant and Goffman sees them as “a great tribute to the social organization of human propensities”. As Goffman seldom became absorbed in social interaction he could sometimes devote himself to social disruptions, which many of his acquaintances still talk about. These disruptions was directed towards the vulnerable interaction order but was also a prerequisite for penetrating and exposing observation of that order.”

Mina primära forskningsområden är maktutövning i skolan respektive social interaktion. Jag disputerade på en avhandling i sociologi 1991 där skolans och lönearbetets respektive maktutövningsdynamiker analyserades. Med dynamik avses då ett slags kraftlära – eller rentav ett spel – som handlar om hur enheter inom ett sammanhållet rum påverkar varandra, närmare bestämt samverkar, hamnar i spänning och konflikt eller finns sida vid sida indifferenta. De är involverade i interaktion som kan ge upphov till såväl avsedda som icke-avsedda konsekvenser.

Den obligatoriska skolan illustrerar detta på ett ovanligt tydligt sätt. Genom skollag, läroplaner och andra politiskt beslutade styrdokument utövas en makt som syftar till att få unga människor att vara i skolan (och inte någon annanstans), att lära vissa saker (men inte andra) samt att införliva en värdegrund eller, med andra ord, vissa värderingar/värden (men inte andra).

Statistiskt sett är varandet i skolan det som skolan lyckas bäst med: enligt mätningar gjorda av Skolinspektionen 2015 var 262 st. (0,3 promille) av i runda tal en miljon elever ogiltigt frånvarande under en tidsperiod från en termin till hela skolåret. I detta avseende har således skolan en i det närmaste total måluppfyllelse. Skolan lyckas inte lika bra med lärandet. I runda tal 15 % av grundskolans elever har i årskurs nio inte lärt det som landets beslutsfattare beslutat att eleverna ska lära sig. Hur skolan lyckas överföra sin politiskt beslutade värdegrund till eleverna är svårare att uttrycka i siffror även om det gjorts en del försök att mäta värdegrundens genomslag bland eleverna.

Elever, föräldrar, lärare, skolledare, skol- och utbildningspolitiska beslutsfattare kan ha mycket olika skolerfarenheter. Men eftersom alla gått i skolan är individuella skolerfarenheter sällan helt unika. När någon i det offentliga samtalet t.ex. säger att det ska vara ”ordning och reda i klassen” eller ”betyg från fjärde klass” eller ”mer kunskap i skolan” så tar detta fatt i våra egna erfarenheter och i interaktion med andra jämför vi med andras erfarenheter, organiserar våra egna och utkristalliserar tillfälliga definitioner av skolan. Detta kan leda till högst varierande sätt att rama in, förstå och göra skola. Medan några upplevde skolan som lärande som belönades med goda betyg, har andra den motsatta uppfattningen. Åter andra ser skolan som en plats där de mötte sina kompisar, medan andra mötte sina mobbare där. Några fick ständigt navigera för att kunna förena sina extrema politiska uppfattningar med skolans värdegrund, andra tog hjälp av värdegrunden för att utmana sina föräldrars religiösa fundamentalism. Åter andra upplevde skolan mest som ett fängelse, medan andra kände trygghet i ständigt upprepade rutiner. På det viset blir skolans faktiska motsägelsefullhet – spänningarna mellan skolans olika ”uppdrag” som nämndes tidigare - till vardagliga individuella och sociala föreställningar om hur skolan är och bör vara.

Detta sätt att förstå skolan – ett slags skolsociologi - har jag använt i olika studier av skola och utbildning, t.ex. av skolledarskap i olika skolkulturer, skolans arbetsmiljö, lärares syn på förändring och, nyligen, skolledares mångfasetterade uppdrag att både styra, chefa och leda.

När det gäller min forskning om social interaktion har jag bl.a. studerat social kompetens, vilken jag definierar som individens förmåga att hantera relationer mellan sig själv, de andra och samhället. Denna förmåga har betonats så starkt sedan mitten av 1990-talet i platsannonser, utbildningar, EUs nyckelkompetenser och i vardagliga samtal att social kompetens tycks ha blivit själva sättet att tala om, bedöma och rätta till verkliga eller påstådda brister i individers sociala interaktion. Detta blev ovanligt tydligt i en observationsstudie av mobiltelefonsamtal på offentliga platser som jag genomförde i slutet av 1990-talet: de offentliga platserna kom till följd av mobilpratandet under en tid att präglas av intimitet bland främlingar. I en annan studie undersökte jag front- och backstage i sociala medier och en liknande tendens kunde iakttas: invanda sätt att reglera förhållandet mellan frontstage - där individer visar upp sig på ett sätt som någotsånär överensstämmer med förhärskande normer för social interaktion - och backstage - där individen i mindre grad behöver styra andras intryck av sig själv – utsätts för ett förändringstryck. I sociala medier skapas utrymmen där det härskar normer som inte riktigt överensstämmer med de normer som reglerar social interaktion ansikte mot ansikte. I en tredje studie visas att schackspelet - vars regler och etikett varit stabila i hundratals år - kan förvandlas radikalt när det spelas persona mot persona på schacksiter på Internet. Spelet schack är detsamma men spelandet av schack kan ändras bl.a. när det gäller den sociala interaktionen mellan spelarna som i vissa spelsituationer kan bli betydligt mindre respektfull på nätet än ansikte mot ansikte.

Mina studier av social interaktion och senare studier av utbildning är i hög grad inspirerade av den kanadensisk-amerikanske sociologen Erving Goffman (1922 -1982). I min bok "Ritualisering och sårbarhet" (2012) beskriver jag ingående både Goffman och hans sociologiska forskning och jag ska inte upprepa mig här, utan istället återge några sammanfattande rader ur min bok:

”Har du någon gång varit nykter bland berusade? Då vet du att det kan vara som att betrakta en absurd teater. De berusade tror, i alla fall upp till en viss berusningsnivå, att de är som vanligt, men som nykter erfar du skillnaden. Mycket kommer nu fram som nog inte skulle uppdagats i nyktert tillstånd. Förtroenden. Försäkringar om vänskap. Elakheter. Sanningar. Kramar och lite mer. Som festdeltagare vilken som helst är det inte alltid angenämt att vara nykter bland berusade – som sociolog kan det vara ganska givande då vi får möjlighet att se en social interaktion spelas upp där gränsen mellan front- och backstage har blivit otydlig och individernas intrycksstyrning svår att förutsäga.

Vad betyder nykter? Förutom att vara opåverkad av sprit finns också en rad andra betydelser, som återhållsam, klartänkt, förnuftig, oförvillad, kall, saklig, reflekterad och lidelsefri. När man läser Goffmans kollegor, bekanta och vänner beskriva honom i socialt umgänge får man känslan av att han betraktade umgänget just som en nykter bland berusade. Även hans sociologiska studier har något av denna karaktär. Goffman var nyktert empirisk, analytisk, cynisk och lite svårmodigt humoristisk, lite sociology noir. Man skulle kanske kunna säga att han var cool, /…/

Berusad har i svenska språket mängder av synonymer på temat alkoholpåverkad men inte så många andra förutom hänförd och entusiasmerad. Om man får tro berättelserna om Goffman verkade han inte dras med i det sociala, öppnade sig inte och förefaller sällan ha blivit så absorberad att han svämmade över och gjorde bort sig eller glömde bort att upprätthålla gränser mellan främre och bakre region. Han såg förmodligen det få andra såg därför att han inte blev hänförd och entusiasmerad av socialt interagerande. I detta avseende verkar han själv ha varit i överensstämmelse med den individ han framställde som ständigt ”på”, till och med under samlaget som Goffman antar vara inramat av bland annat föreställningar om vad som är ”otillräckligt respektive överdrivet engagemang”. Och det går inte att ta miste på hans fascination i uppsatsen ”Fun in games” över sällskapsspelets irrelevansregler, vilka möjliggör koncentration på spelet och gör allt annat irrelevant, och vilka han ser som ett ”framstående bidrag till den sociala organiseringen av mänskliga böjelser”. Genom att Goffman sällan blev absorberad i social interaktion kunde han själv ägna sig åt sabotage, som många fortfarande berättar om, riktade mot den sårbara interaktionsordningen, men också åt inträngande och avslöjande observation.” (Ritualisering och sårbarhet – ansikte mot ansikte med Goffmans perspektiv på social interaktion, Liber förlag 2012, sid. 376 och 378.)