Om du gjort några ändringar i Pure kommer de visas här snart.

Personlig profil

Forskning

 

I mitt forskningsprojekt med arbetstiteln Dubbla tragedier – om att låta en litterär slitning förvandla ett dramatiskt skrivande tar jag utgångspunkt i det som jag definierar som en litterär slitning och som handlar om två discipliners olika förmågor att behandla narrativitet. Den traditionella dramatikens fokus på mellanmänskligt handlande kräver att texten blir sekundär; snarare än att berätta någonting i sig själv blir den resultatet av (och del av) detta mellanmänskliga handlande. I det litterära blir snarare orden det som möter den läsande eller lyssnande mottagaren som förverkligar världar och skeenden i sitt inre.

Jag frågar mig hur jag, genom den konstnärliga praktiken och genom att betrakta den egna praktiken genom en teoretisk lins, överhuvudtaget kan förstå den litterära slitningen. I tre verk försöker jag dessutom göra slitningen produktiv. Jag skapar därmed  olika berättande skikt verken, utvecklar narrativ rörlighet i den dramatiska texten och frammanar polyfona kvaliteter i den. Därmed skapas ett utrymme för att kombinera en dramatik förankrad i mellanmänskligt handlande med tematik bortom det mellanmänskliga och relationella.

Än så länge har verken Jag är Jago – som hade premiär på Teaterhögskolan i Malmö hösten 2019 i Jörgen Dahlqvists regi – och  Sysslolösa unga män med tillgång till vapen – som hade premiär på Göteborgs Stadsteater våren 2020 i Gustav Englunds regi – färdigställts inom projektets ramar. Vintern 2022/2023 planeras Hennes kind lutad mot hans ryggtavla sättas upp på Kilen, Stockholm Stadsteater och på Bryggeriteatern i Malmö.

 

 

"Hon säger att hon inte vill ha frihet

hon säger att frihet är ett helt vulgariserat begrepp

förstått i sin banalaste bemärkelse

som om det inte alltid stod i relation till något

som om det vore per definition positivt laddat

Ta till exempel det här med de vilda djuren

Du vet den där fantasin om de vilda djuren

till exempel mamma Bambi, åh så fri hon är, åh så härligt hon har det, den fantasin, så lycklig hon

är, det är inte klokt egentligen, man skulle vilja äta upp henne så lycklig är hon mamma Bambi, och visst, jag förnekar inte att det skulle inskränka hennes frihet, men tänk så lycklig och alldeles fri hon är när hon skuttar över ängen och hennes lilla kid, glömmer ni inte harpest nu? Är det enda jag har att säga. Och viltolyckor. Glömmer ni nu inte själva skogen, jag menar inte den skogen, jag menar skogen, förruttnelse, styngflugelarver, underjordiska rizhom, dödgrävarskalbagge, kroppar som jäser i solen fulla av gas och hur det pyser ur dem när man petar på dem med den där pinnen man har med sig som något slags vandringspinne, jag föredrar att komma i kontakt med det där bara undantagsvis och bara undantagsvis leva ut dödslängtan thanatos, i de där två skälvande sekunderna menar jag, jag föredrar att låta adrenalinet skölja genom mig och sedan stillna och därefter fortsätter jag gärna i den här civilisationen

säger hon"

– ur Jag är Jago

 

 

"Och jag – Det finns ingenting mer att säga. Tystnar. Absolut. Jag gör det. Orden ska inte finnas mer, all den här informationen; det finns ingenting mer att informera om, all den där tilltron till den, det är slut med den nu. Den här dagen, en helt vanlig dag i det grå duggregnet i den här trevliga staden i hobbitland, som kunde varit vilket stad som helst i vilket land som helst, har vi äntligen kommit till språkets slut. Det enda alla de här orden gör är att breda ut sig i tid och tiden varar inte i oändlighet, tiden finns bara till tidernas ände, sedan är det slut. Och vid tidernas ände är det för sent, finns inte längre något att göra, eftersom tiden är förutsättningen för människans förmåga till handling. Varje utsagt ord är hädanefter en styggelse och jag begränsar mitt språkbruk till det allra nödvändigaste, kan du hjälpa mig med högra kängan, kan du dra åt den där remmen, om tio minuter, etcetera. Och jag är inte längre rädd för ordlösheten, det här språnget som inte kan motiveras med ord, övertygelsen från magtrakten som språket inte kan förklara, för jag vet, det vill säga jag vet inte, jag behöver inte veta och jag slår bort den tanken, den finns inte längre, tankar finns inte längre, inte ord heller, och det är så jag vill ha det, detta är det enda, och han säger ingenting, Abraham, inte till sonen, inte till guden heller, låter bara händerna arbeta, förlitar sig på det hantverk som sitter i kroppsminnet och det är helt tyst. Och den dånar runt mig, tystnaden, den är här nu. Jag vet att den är här. Nu är den här. Nu inträder den, den totala tystnaden, den är här nu. Nu. Nu. Nu. Nu. Nu. Nu."

– ur Sysslolösa unga män med tillgång till vapen

 

 

Ämnesklassifikation (UKÄ)

  • Scenkonst

Nyckelord

  • dramatiskt skrivande

Fingeravtryck

Utforska forskningsämnen där Annika Nyman är aktiv. Dessa ämnesetiketter kommer från personens arbeten. Tillsammans bildar de ett unikt fingeravtryck.
  • 1 Liknande profiler