Bildade Syngruppen

Jag doktorerade i Lund. Efter en period som postdoc vid Australian National University i Canberra återvände jag till Lunds universitet där jag startade mitt eget laboratorium. 1990 rekryterade jag Eric Warrant och därmed började Syngruppen i Lund att ta form. Några år senare fick jag professuren i zoologi vid Lunds universitet.

Fler rekryteringar, inte minst Almut Kelber och Ronald Kröger, bidrog till att kraftigt förstärka Syngruppen.

Idag består Syngruppen av åtta självständiga forskargrupper med 40-talet forskare som tillsammans skapar en mycket kreativ forskningsmiljö. Tillsammans täcker vi de allra flesta aspekter av synens ekologi och ögats evolution inom hela djurriket.

Slutar aldrig att fascineras

Så länge jag kan minnas så har jag förstått världen utifrån fysiken och fysikens lagar. Mitt tidiga intresse för biologi bottnade i att jag fascinerades av att djur på så många sätt liknar maskiner. Synsystemet är nästan uteslutande ren optik och elektronik i en biologisk förpackning.

Det tar andan ur en att upptäcka hur ögon är konstruerade på så enormt många olika sätt, och att inse hur evolutionen tagit olika vägar för att synen hos olika djur ska kunna möta olika behov.

I min nuvarande forskning fokuserar jag på synen hos diverse olika ryggradslösa djur. Jag arbetar också med mer allmänna och generella frågor som rör ögonens design och evolution. Olika djurs synsystem erbjuder en rik karta av avslutade och pågående evolutionära experiment. Det är bara en fråga om att kunna tyda resultaten.

Outforskade djur

Efter många års forskning på olika insekters och kräftdjurs ögon och syn började jag att fokusera allt mer på synen hos olika outforskade djurgrupper. Bland andra kubmaneter, ringmaskar och klomaskar. Detta för att förstå mer om synens och ögonens evolution.

På senare tid har jag arbetat en hel med att med ett nytt forskningsfält, på engelska computational visual ecology, fritt översatt ”synberäkningsekologi”.

Det handlar i korthet om att med hjälp av data och beräkningar kunna uppskatta vad olika ögontyper av olika storlek kan se under olika förhållanden. Det här nya sättet att studera synen har bland annat lett till det intressanta resultatet att djuphavsbläckfisken har utvecklat enormt stora ögon (27 centimeter i diameter) för att kunna upptäcka stora rovdjur i mörkret långt ner i havsdjupet.

Ögats evolution

Mina nuvarande forskningsprojekt handlar till stor del om olika aspekter av ögats evolution. Men också olika angreppssätt för att avslöja vad olika djur faktiskt kan se i sin naturliga miljö. Vi använder specialtillverkade kameror för att spela in vad djur med olika färgseende har förmåga att se, och vi använder det som på engelska kallas ray-tracing (strålningsspårning) för att analysera synskärpa och kunna simulera den bildinformation som djurögat snappar upp.

Med hjälp av de här teknikerna får vi mycket tillförlitlig information om hur världen ser ut och ter sig för diverse olika djur, allt från plattmaskar till rovfåglar. Det i sin tur gör att vi lär oss mer om vad ögonen används till och hur olika beteenden som styrs av synen har uppkommit och den evolution de genomgått.

Min senaste forskning rör ryggradsdjurens ögon, och här har vi nu ny information som tydligt pekar på att vi blev av med våra ursprungliga pariga ögon för mer än 500 miljoner år sedan innan vi blev ryggradsdjur, och att nya ögon senare utvecklades från ett medianöga (som fortfarande lever kvar som vår tallkottkörtel i hjärnan). 

Mäter naturligt ljus

Vidare har vi i Syngruppen utvecklat en ny teknik för att mäta naturligt ljus i olika miljöer. Genom att använda en speciell kamera kan vi mäta det ljus som når ögat i en given miljö.

Med hjälp av den här tekniken har vi tagit fram unik information om ljusmiljön i fler än 1300 olika habitat, från regnskog till öken, från marina habitat till högalpina områden. På så vis vet vi nu hur naturligt ljus varierar under dygnet: i skymningen, nattetid och när dagen gryr. Men också hur ljuset varierar beroende på årstid och väderförhållanden.

Våra mätningar avslöjar ljusets våglängder och sammansättning, kontraster, och hur dessa variabler beror på höjdvinkeln. Metoden ger oss den första mätbara jämförelsen av naturligt ljus i olika miljöer, och har många användningsområden inom olika områden, från synekologi till arkitektur.

Med utgångspunkt från detta har vi kommit en viktig roll för synsinnet på spåren. Både människor och djur använder ögonen för att bedöma sin omgivning. För djuren krävs detta för att de skall hitta rätt habitat och välja lämpliga beteenden beroende på miljön, tiden, vädret och andra faktorer. För oss människor gör att vi får lust till olika aktiviteter beroende på väder och ljusförhållanden. Det påverkar även vad vi uppfattar som vackra miljöer där vi gärna vill vara kvar.