Jakob Nordström har en magisterexamen i datavetenskap och matematik från Stockholms universitet 2001 och en teknologie doktorsexamen från Kungliga Tekniska högskolan (KTH) 2008. Under perioden 2008-2010 var han postdok-forskare på Massachusetts Institute of Technology (MIT), varifrån han återvände till KTH 2011 och blev docent och lektor 2015. I juni 2019 flyttade han till Köpenhamns universitet, där han numera är professor, och sedan 2020 är han också professor på deltid vid Lunds universitet.

2006 fick Jakob Nordström pris för bästa artikel av doktorand på 38th ACM Symposium on Theory of Computing (STOC '06), och hans doktorsavhandling fick Ackermann-priset 2009 för "enastående avhandling inom datavetenskaplig logik" från European Association for Computer Science Logic. Under 2022 har han mottagit ett distinguished paper award på 36th AAAI Conference on Artificial Intelligence (AAAI '22) och ett best paper award på 25th International Conference on Theory and Applications of Satisfiability Testing (SAT '22). Under åren 2018-2023 var Jakob Nordström ledamot i Sveriges unga akademi, där han satt i ledningsgruppen 2020-2023. Hans nuvarande forskning finansieras huvudsakligen av bidrag från Danmarks frie forskningsfond, Vetenskapsrådet och Wallenberg AI, Autonomous Systems and Software Program (WASP).

Under läsåret 1997/98 gjorde Jakob Nordström värnplikten som militärtolk på Försvarets tolkskola och utexaminerades som kursetta. Parallellt med sina studier och senare med sin forskning arbetade han under ett antal år som tolk mellan ryska och svenska/engelska, då han anlitades för tolkning bland annat åt H.M. Konungen och statsministern. Han har även en examen i kördirigering med utökad musikteori från Tallinns musikgymnasium i Estland. Under åren 1994-1999 ledde han Collegium Vocale Stockholm, en vokalensemble som framförde huvudsakligen renässans- och barockmusik.

Datorer finns överallt idag – på jobbet, i bilen, i vardagsrummet, till och med i mobiltelefonen i fickan – och har förändrat världen nästan till oigenkännlighet. Ändå är dessa makalösa manicker i grund och botten förvånansvärt enkla och dumma: allt de kan göra är att skyffla runt ettor och nollor. Hur långt kan man nå med sådana beräkningsmaskiner? Finns det någon gräns för vad som kan lösas med mekaniska beräkningar? Att förstå sådana frågor är ytterst vad min forskning handlar om.

Mitt forskningsområde, beräkningskomplexitet, gör det möjligt att undersöka dessa djupa och fascinerande filosofiska frågor med strikt matematiska metoder. Ett beräkningsproblem är vilken uppgift som helst som i princip kan lösas av en dator – det vill säga genom att blint följa en lista med instruktioner, eller en algoritm. Genom att konstruera generella, abstrakta modeller för datorer kan vi studera hur man kan designa effektiva algoritmer för att lösa olika uppgifter, men också bevisa matematiskt att vissa typer av beräkningsproblem har inneboende egenskaper som gör att de inte låter sig lösas effektivt.

Jag är särskilt intresserad av att förstå olika kombinatoriska optimeringsproblem, som är av fundamental matematisk betydelse men också har många tillämpningar ute i industrin. Jag har som mål att å ena sidan bevisa formellt att de algoritmiska tekniker som finns idag inte är starka nog för alltid kunna lösa sådana problem, men också, å andra sidan, att utveckla nya metoder som har potential att bli dramatiskt mycket mer effektiva än de som finns idag. Jag har också börjat undersöka hur man kan använda beräkningskomplexitet för att hjälpa kombinatoriska algoritmer att producera certifikat att de har räknat rätt. De bästa algoritmerna idag är så komplexa att de ibland gör fel, men hittills har det varit svårt att hitta bra lösningar på detta problem. Vår forskning har nu börjat förändra detta, och vi har redan fått flera internationella priser för våra forskningsresultat.