Bröstcancer är en heterogen sjukdom med mycket varierande kliniskt förlopp. Runt två tredjedelar av bröstcancerpatienter är botade med operation som enda behandling. Detta betyder att bara en tredjedel behöver ytterligare behandling, vilken idag emellertid ges till 80-90% av patienterna. Vårt urval av hög och låg-risk patienter behöver alltså förbättras. Val av adjuvant terapi borde egentligen helt baseras på behandlingsprediktiva faktorer. Idag används bara ett fåtal faktorer i kliniken: östrogen receptor (ER) för val av endokrin behandling och tillväxtfaktor receptor (HER2) för anti-HER2 terapi. Allmänt accepterade och användbara markörer för kemoterapi- och strålningskänslighet saknas fortfarande. Att hitta molekylära signaturer som identifierar patienter som skulle kunna slippa kemoterapi är en av de högst prioriterade frågorna bland bröstcancerspecialister i världen.

Genom att använda immunohistokemi utvärderar vi, i kliniskt väldefinierade material, betydelsen av, till exempel: markörer involverade i proliferation, mTOR:s signalväg, ALDH1 (en stamcellsmarkör), IGF1R, AIB1 (en co-faktor för ER) och GPER1 (G-protein-coupled östrogen receptor) så väl som apoptotiska markörer. Tekniker som helgenomsekvensering och proteomik används också.