Jag forskar inom området biosystematik, vilket innebär att jag undersöker hur växter varierar, hybridiserar med varandra och med tiden bildar nya arter. Det är några områden som jag är speciellt intresserad av.

Artbildning genom allopolyploidi

Några växter i vår flora är endemer, vilket betyder att de bara finns här och ingen annanstans. De flesta av våra endemer är arter som uppkommit genom hybridisering mellan mer vittspridda arter och efterföljande kromosomtalsförhöjning – allopolyploidi – men vi behöver veta mer om deras uppkomsthistoria och hur de varierar.

Med hjälp av molekylära markörer beskriver jag vilka som är föräldrar till sådana arter, var de har uppkommit någonstans, hur de har lyckats sprida sig och om det finns fler sådana arter som ännu inte har beskrivits.

Några växtgrupper som vi forskar på är släktingar till oxel och rönn inom släktet Sorbus och orkidéer inom släktena Dactylorhiza, med bland andra majnycklar och sumpnycklar och Nigritella, med brunkulla.

Ekotyper anpassade till speciella miljöer

Andra växter har också utvecklat speciella former som anpassning till nordiska förhållanden, men de har ännu inte blivit så annorlunda att vi räknar dem som skilda arter. De är genetiskt något annorlunda, bibehåller sina särdrag när man odlar dem och betecknas ekotyper. Vittspridda arter kan ha utvecklat speciella ekotyper i t ex slåtterängar, där det är viktigt att hinna med att blomma och sätta frukt före slåttern, eller i betesmarker, där det gäller att undvika att bli avbetad.

En ekotyp kan ha ett unikt ursprung, eller utvecklas oberoende på flera olika håll om selektionstrycket är likadant.

Fylogeografi – invandringshistoria

Eftersom Norden var täckt med en stor inlandsis under senaste istiden har de vittspridda arter som finns här invandrat efter istiden, från områden söder och öster om oss där växterna kunde övervintra. Genom att jämföra hur växter varierar genetiskt hos oss med hur de varierar i kringliggande områden, kan vi dra slutsatser om övervintringsområden och invandringsriktningar.

Vi vet nu att t ex Jungfru Marie nycklar, Dactylorhiza maculata ssp. maculata, har koloniserat Skandinavien både från söder och från nordost och att t ex sumpnycklar, Dactylorhiza majalis ssp. lapponica, har koloniserat Gotland österifrån vid flera oberoende tillfällen.

Finskaliga genetiska variationsmönster hos orkidéer

Genspridning hos växter sker genom både frön och pollen. Spridning till nya områden sker förstås genom frön, medan pollen bidrar till att sprida gener mellan redan etablerade individ och populationer.

Orkidéer har utvecklat speciella strategier för god pollenspridning inom populationer och därigenom undviker de att bli inavlade (att nära besläktade individ korsar sig med varandra). Frön sprids däremot oftast korta sträckor och därmed kommer individ som växer nära varandra att vara mer nära besläktade än individ på större avstånd, så variationen inom populationer kan ha en tydlig geografisk struktur.

Orkidéer har dock ytterst små frön som kan spridas med vinden, varför den genetiska strukturen hos orkidéer ändå är mindre starkt utvecklad än hos många andra växter. De små fröna gör också orkidéer bra på att kolonisera nya områden.

Bevarandegenetik

Inom naturvården är det avgörande att känna till den genetiska strukturen inom arter för att kunna bedriva ett adekvat bevarandearbete. I de fall där populationer av sällsynta växter är på väg att försvinna eller hotas av exploatering måste man veta om populationen är genetiskt unik, eller om populationen överensstämmer genetiskt med andra populationer som inte är hotade. Ibland vill man också rädda växter genom att plantera ut dem i populationer där de minskat i antal eller i områden där de tidigare har funnits.

Om sådana utplanteringar görs med främmande genotyper som inte tidigare har funnits i området, kan de vara meningslösa eller till och med skadliga för naturvårdsarbetet.