I min forskning undersöker jag de neurofysiologiska processer som gör att vi kan bearbeta och förstå talat språk. Jag fokuserar särskilt på de mekanismer som gör att vi kan använda oss av förutsägelser när vi lyssnar på språk. Jag doktorerade vid Lunds universitet 2017 och arbetar nu som postdoktor på MARCS Institute, Western Sydney University, med stöd från Vetenskapsrådet, i samarbete med professor Anne Cutler.

I mitt avhandlingsprojekt studerade jag hur prosodi – språkmelodi – bearbetas i hjärnan, med särskilt fokus på de svenska ordaccenterna och s.k. gränstoner: ett fenomen på meningsnivå. I min forskning fann jag att man använder sig av prosodi för att förutsäga vad man kommer höra, både på ord- och meningsnivå.

Det finns två ordaccenter i svenska: ’accent 1’ och ’accent 2’. I centralsvenska dialekter realiseras accent 1 som en låg ton på den betonade vokalen i ett ord, medan accent 2 realiseras som en hög ton. Alla svenska ord har en ordaccent, och det finns en produktiv tongrammatisk koppling mellan suffix (ändelser) och ordaccenter. På detta vis kopplas t.ex. singularissuffixet -en till accent 1 (t.ex. 'båten') på ordstammen medan pluralissuffixet -ar är kopplat till accent 2 (t.ex. 'båtar'). På ett liknande sätt använder vi oss av ledtrådar från gränstoner på meningsnivå för att förutsäga hur ordföljden i en mening kommer vara. Ordaccenterna är därför ett bra hjälpmedel när man vill studera förutsägelser av grammatiska strukturer. Kopplingen mellan prosodi och morfologi/syntax låter oss på så sätt titta närmare på språkbearbetning och hur språkligt material kan aktiveras i förväg med hjälp av ledtrådar till ett ords struktur.

Under mitt avhandlingsarbete hittade jag en hjärnsignal – den s.k. föraktiveringsnegativiteten (PrAN) – som kan kopplas till hur säker man kan vara i sina förutsägelser när man lyssnar på språk. Min forskning på MARCS Institute syftar till att använda dessa tidigare fynd för att vidare undersöka hur hjärnan bearbetar talat språk.