Subjektiv minnesförsämring

Samband med objektiv minnesfunktion, genus, personlighet, affektiv status och stress.

Glömska behöver inte vara demens

I mitt arbete som neuropsykolog vid minnesmottagningen på psykogeriatriska kliniken (numera VO kognitiv medicin) vid Universitetssjukhuset i Lund har jag träffat många patienter som beskrivit besvärande minnessvårigheter i sin vardag. Patienterna berättade om svårigheter att lära sig nya rutiner på arbetet, att komma ihåg namn eller var de hade lagt sina saker. Många av dessa patienter var fortfarande yrkesaktiva. De flesta uttryckte en oro över att drabbas av demens. Eftersom flera hade hört talas om att det finns mediciner som bör sättas in så tidigt som möjligt var de angelägna om att bli utredda. Inte så sällan klarade dock dessa patienter sig väl vid den neuropsykologiska utredningen. Kan upplevelsen av ett försämrat minne vara förknippat med personlighet — med att ställa extra höga krav på sig själv och följaktligen inte acceptera ”missar” som många andra skulle låta passera? Eller är upplevelsen förknippad med alltför höga krav från omgivningen, arbetet eller kanske familjen, så att personen inte mäktar med att komma ihåg allt? Är minnesförsämringen, reell eller upplevd, en följd av stress?

Syfte och slutsats

Ett övergripande syfte med mitt avhandlingsarbete var att öka kunskapen om och förståelsen för patienter under 70 år, utan demenssjukdom, som söker hjälp vid en minnesmottagning med anledning av upplevd, subjektiv, minnesförsämring. Målsättningen var att undersöka möjligheterna att skilja mellan minnessvårigheter relaterade till en reellt sjunkande förmåga och minnessvårigheter orsakade av andra, ofta psykosociala, orsaker. De förra kan förvärras successivt och en person som drabbas av demens kommer att ha ett ökande behov av stöd från anhöriga och samhälle medan de senare kan vara behandlingsbara och övergående.

Resultaten av studierna i min avhandling visar att upplevda minnessvårigheter, även bland personer i medelåldern, bör uppmärksammas. Studierna belyser komplexiteten när det gäller upplevd minnesförsämring och vikten av en omfattande utredning som beaktar såväl minne och andra ”tankeförmågor” som psykiatriska och psykosociala variabler samt genus.

Vår minnesfunktion är komplex

Minnet kan delas upp i olika system med skilda funktioner vilka är lokaliserade i delvis skilda hjärnområden. Det medför att minnessvårigheterna kan ha olika karaktär beroende på vilken sjukdom eller skada en person har. Genom en noggrann neuropsykologisk utredning får man information om en persons minnesförmågor, och i förekommande fall vilken typ av minnessvårigheter personen har. I en neuropsykologisk utredning ingår vanligen även bedömning av andra s.k. kognitiva funktioner som uppmärksamhet, språk, rumsuppfattning och konstruktionsförmåga, planering, tempo och utförande. Det är också viktigt att ta hänsyn till patientens egen motivation för utredningen liksom känslomässiga aspekter så som oro och nedstämdhet. En skiljelinje går mellan korttidsminne, också kallat arbetsminne, och långtidsminne. I arbetsminnet finns den information som är aktuell för stunden under det att vi arbetar med en uppgift. Arbetsminnet hämtar information både från omvärlden, det vi uppfattar omkring oss, och från tidigare erfarenheter, minnen som finns lagrade i hjärnan. Den här aktiviteten sker främst i pannloben men även områden i bakre delen av hjärnan engageras. Informationen finns bara kvar så länge den repeteras. Arbetsminnet kan vara bevarat när andra minnessystem är nedsatta, t.ex. i början av Alzheimers sjukdom.

Långtidsminnet delas upp i olika minnesfunktioner beroende på om innehållet är sådant att vi kan uttrycka det genom olika former av beteende eller i tal och skrift. Minne för inlärda rörelser kallas procedur-minne, t.ex. att cykla eller att växla när vi kör bil. Semantiskt minne utgörs av t.ex. kännedom om ords betydelse och av fakta. Kunskapen om att Paris är huvudstad i Frankrike är ytterligare ett exempel på information som finns lagrad i det semantiska minnet. I det episodiska minnet lagras självupplevda händelser och omfattar både avlägsna händelser från barndomen och nyligen inträffade händelser som vad man ätit senast eller hört på radion nyligen.

Patienterna utreddes på Minnesmottagningen

Patienter som var under utredning vid Minnesmottagningen med anledning av subjektiva minnessvårigheter tillfrågades om att delta i studien. Däremot inbjöds inte patienter med demens eller med annan sjukdom som påverkar hjärnans funktion. Totalt ingick 65 patienter i åldrarna 38 – 70 år (i genomsnitt var de 58 år). Kvinnorna var i majoritet, 66 %.

Patienterna undersöktes först av läkare och därefter utfördes en neuropsykologisk utredning. I samband med denna blev patienterna intervjuade om sin livssituation och de fick fylla i formulär gällande personlighet, symptom på ångest, depressivitet och stress samt förekomsten av irritationsmoment i vardagen (stressorer). Patienterna samlade också in salivprov hemma: 30 minuter efter uppvaknandet och i samband med sänggåendet två vardagar i följd. Salivproven användes för att analysera halten av ett stresshormon, kortisol. Patienterna kallades också till uppföljande undersökningar efter ett år.

Personlighet, ångest och nedstämdhet

Patienterna och då i synnerhet kvinnorna skiljde sig från en jämförelsegrupp avseende personlighet. De skattade sig högre, statistiskt sett, på personlighetsdragen känslomässig instabilitet och vänlighet samt lägre på utåtriktning än en jämförelsegrupp. Vidare visade det sig att kvinnorna i studien skattade sig ha betydligt högre förekomst av symptom på ångest och depressivitet än männen.

Hos nära hälften av patienterna kunde ingen minnesförsämring konstateras enligt den neuropsykologiska utredningen. Dessa patienter klassificerades som ”Subjective memory impairment”, SMI. De övriga hade en testmässigt konstaterad minnessvikt och klassificerades som ”Objective memory impairment”, OMI. Dessa två grupper skilde sig inte åt vare sig på personlighetsdragen eller symptom på ångest eller depressivitet.

Stress

I den andra studien framkom det att hälften av patienterna upplevde svårigheter i privatlivet som kan förknippas med stress, så kallade stressorer: relationssvårigheter eller allvarlig sjukdom hos närstående. Majoriteten av patienterna i arbetsför ålder beskrev även stressorer relaterade till arbetet: omorganisation eller annan förändring som upplevts negativt. Det framkom ingen skillnad mellan kvinnorna och männen när det gäller beskrivning av stressorer, men enligt ett frågeformulär rapporterade kvinnorna en klart högre grad av stressymptom än vad männen gjorde. Även grupperna SMI och OMI jämfördes när det gällde stressorer och stress-symptom utan att några skillnader dem emellan framkom. Ett antagande är, att patienter som har ett försämrat minne (OMI-gruppen) kan bli stressade, eller uppleva sin situation som mer stressande, som en följd av de svårigheter som deras glömska orsakar i vardagen. När det gäller SMI-gruppen är det möjligen så, att upplevelsen av ett försämrat minne är förknippad med stress. Däremot klarar de sig bättre när de i lugn och ro får koncentrera sig på minnestesten.

Ett intressant fynd var att patienter med en lägre nivå av stressymptom hade en högre nivå av stresshormonet kortisol på morgonen än patienter med mer uttalade stressymptom. Vidare framkom det ett samband mellan en bättre prestation på test av ordflöde och högre morgonkortisol. Dessa resultat skulle kunna tolkas som vikten av att stressystemet ”går igång” för att vi ska fungera. Däremot kan denna studie inte klargöra ifall stressymptomen eller svårigheter på ordflödes-testet är en följd av låga kortisolnivåer.

Uppföljande undersökning efter ett år

I den tredje studien redovisas resultat från undersökningarna vid ettårs-uppföljningen. Flera patienter (39 – 54 %) upplevde fortfarande påtagliga symptom på ångest och depressivitet. Endast en av de tidigare sjukskrivna hade återgått i arbete. Det positiva var att inom OMI-gruppen hade graden av depressivitet sjunkit och resultaten på ordflödestest hade förbättrats. Ingen av patienterna i denna grupp hade utvecklat demens.

My primary research focus is on early and differential diagnosis of neurocognitive disorders, e. g. mild cognitive impairment, Alzheimer’s disease, and Frontotemporal Disorders.

My contribution is the neuropsychological assessment, especially the neuro-cognitive testing, to the multi-professional approach required in this research area. Research questions are for example: How can we differentiate between cognitive dysfunctions related to a neurocognitive disorders and dysfunctions related to other aetiologies? How can we identify the patients that will progress from mild cognitive decline to a major neurocognitive disorder as well as predict how long it will take?

In addition to employ tests and other instruments well-established in clinical practice, I seek to find novel and more efficient test instruments.