Bästa avhandling i Sverige inom forskningsområdet arbetsliv och arbetsmiljö 2010

Malin Esperssons studie av Kronofogdemyndigheten i Malmö belyser på ett ingående sätt hur olika organisationsförändringar kombinerades med varandra och vilka följder det fick för den individuella arbetssituationen och det sociala samspelet på arbetsplatsen samt för myndighetsledningens mål om ökad effektivitet och förbättrad arbetsmiljö. Med hjälp av byråkratibegreppet och nyinstitutionell teori ger avhandlingen nya infallsvinklar på hur arbetsvillkoren för olika kategorier anställda förändras när ett teambaserat arbetssätt införs i en traditionell myndighet som brukar räknas till statens kärnverksamheter. Av avhandlingen framgår att viktiga lärdomar kunde dras av den grupporganisation som först infördes och som betraktades som ett misslyckande. När teamen introducerades var det med betydligt större målmedvetenhet. Stora satsningar gjordes på utbildning och att få individerna att tillägna sig värderingar i samklang med det nya teambaserade arbetssättet. Att genom en vetenskaplig studie analysera hela denna process – bland annat hur de anställda i det dagliga arbetet förhöll sig till organisationsförändringarna – ansågs av Kronofogdemyndigheten som så angeläget att man vände till Sociologiska institutionen för att få till stånd ett forskningsprojekt. Espersson visar hur gamla och nya handlingsmönster och värderingar bröts mot varandra vid övergången mellan olika organisationsmodeller och hur personalen och ledningen hanterade detta. Avhandlingens resultat är inte bara av vetenskapligt intresse utan också nyttig kunskap för arbetslivets aktörer, inte minst dem som planerar organisationsförändringar. Under avhandlingsarbetet visade det sig fruktbart att vid sidan om nyinstitutionell teori utgå från byråkratibegreppet. Max Weber angav ett antal egenskaper hos byråkratin i dess idealtypiska form. Espersson tar det djärva greppet att behandla byråkratin som en variabel. En organisation kan således vara mer eller mindre byråkratisk. I avhandlingen visas att de organisationsförändringar som genomfördes inom Kronofogdemyndigheten i Malmö under 2000-talets början – dit hörde även en ny prioriteringsordning – på en och samma gång gjorde myndigheten mer och mindre byråkratisk. En distinktion görs mellan byråkratiska organiseringsprinciper (avgränsade och individuella arbetsuppgifter, hierarkisk struktur och kontroll, regelstyrning mm) och byråkratiska värden (likabehandling, opartiskhet mm). Införandet av team distanserade arbetsorganisationen från Webers idealtypiska byråkrati av individuellt arbetande tjänstemän. Tillsammans med det nya datasystemet, som gav handläggarna insyn i varandras arbete, medförde detta en ökad likabehandling och därmed en förstärkning av byråkratiska värden genom en delvis icke-byråkratisk organisationsform. Tidigare kunde ärendena samlas på hög eftersom varje handläggare ansvarade för gäldenärer födda några av månadens dagar. Det gemensamma ansvaret medförde att många upplevde att pressen på den enskilde individen minskade, men även de mest positivt inställda oroade sig för att kollegorna inte ansträngde sig lika mycket som de själva, samtidigt som teamen utsattes för skärpta krav uppifrån på ökad effektivitet. Det förekom också ett motstånd mot att överge etablerade handlingsmönster och värden. Espersson erinrar om att handläggarna i egenskap av ”gräsrotsbyråkrater” alltid har ett relativt stort handlingsutrymme.